Dagens raritet XXXIII

Trapeze - Medusa, Threshold THS 41970, 1970, USA. Pokora 8001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc. 

Medusa är en hårdrocksklassiker som kan mäta sig med de bästa, i.e. Deep Purple, Led Zeppelin, Black Sabbath och Uriah Heep. En powertrio som ger allt i form av passion och inlevelse. För mig är det särskilt de lugnare låtarna Jury och framförallt Seafull som berör. Ett måste i skivsamlingen. Gleen Hughes är en vattendelare i Deep Purple, men här brukar han tålas av alla

Jury

Seagull

Nero su bianco

The Freedom – Nero su bianco eller Black on White. Musik till en film. Det här hade verkligen varit en tung raritet om jag haft ett original. Endast 300 exemplar lär vara släppta och dessutom enbart i Italien. En helt omöjlig skiva med andra ord. Som tur är så är den inte så märkvärdig. Öppningsspåret To Be Free är helt fantastiskt. Den orgeln alltså! Tänk om allt låtit så här... Jag har en sydkoreansk pressning i mono på Merry Go Round. Limiterad till 1000 exemplar och handnumrerad. Nr 54/1000.

Bandet släppte några skivor till: Freedom (självbetitlad 1970), Freedom (också självbetitlad 1970 - den saknar jag), Through The Years (1971) och Freedom Is More Than A Word (1972 - saknar även denna).

Nero su bianco är ändå värd att äga för den fantastiska låten To Be Free. Trots allt.

To Be Free

Change me

Jag hörde Arcadium Breathe Awhile från 1969 för första gången för drygt 10 år sedan. Jag föll inte alls för den då, men har länge tänkt att jag måste ha missat något. Nu har jag plockat hem den ultimata nyutgåvan från Sundazed, including long-lost acetat mix, booklet with photos/band history, repro promo poster, 7" with picture sleeve...

Hur jag kunde undgå att höra att detta är ett mindre mästerverk för 10 år sedan vet jag inte, men ibland är man helt enkelt inte mottaglig för en viss sorts musik. Breathe Awhile är orgelbaserad, mörk och mystisk psykedelia och progressive. En fot i 60-talets psych och garagerock och en i den nya progressiva rocken. Sången kan nog vara svårsmält för en del, men jag har inga större problem med den. Även om man kan höra t.ex. Doors i något parti och Procol Harum i något annat, så skulle jag vilja säga att de har en väldigt egen stil. De som vill ha giftiga gitarrsolon går inte heller lottlösa. Skivan har det mesta. 

Originalet och acetatets mixningar skiljer sig ganska mycket. Till och med jag hör det. Jag har nog mest lyssnat på acetatets mix, men jag vet inte vilken jag gillar bäst. Det kanske ger sig så småningom. 

Ska jag jaga ett original av denna? Dyr skiva... Det finns ett franskt original som kanske är prisvärt. Skivan är dock känd för att låta ganska dålig. Den här återutgåvan är verkligen ingen hi-fi-upplevelse, men ändå någorlunda njutbar för mina trötta öron.

Change me

It Takes A Woman

Dagens raritet XXXII

Raritetsmässägt borde även den andra och självbetitlade plattan med Burnin Red Ivanhoe platsa i någon Pokora-bok, men den lyser med sin frånvaro. Skivan släpptes 1970 på Sonet i Danmark, mellan M144 och W.W.W.  Även om skivan inte räknas som mästerverket i deras utgivningskatalog så är den definitivt en av de bästa skivorna från 1970 från Norden och den kvalar lätt in som en av de viktigaste inom progressive/jazzrock i allmänhet. Bandet spelade in plattan i London (där den gavs ut på Warner Bros. Records...), vilket gjorde Burnin Red Ivanhoe till ett av de första danska banden som lyckades ge ut något i proggrockens hemland.

Låtarna på skivan uppvisar en lättsam canterburisk lekfulhet kombinerad med en tydlig kryddning av blues. Första sidans Across The Windowsill gör mig glad och det är inte utan att man associerar till Van Morrison. Underbar låt och med ett fantastiskt gitarrsolo. I Canaltrip, som inte är mycket till låt, excellerar en mjuk och fin saxofon. Rotating Irons är mer av en trög bluesrocklåt dominerad av gitarr och backad av orgel och bra munspel. För mig låter det lite som en variant av Season Of The Witch, men det kan jag mycket väl ha fel om. Flummig och fin är den i vilket fall som. En höjdare faktiskt. 

Andra sidan börjar med den helt instrumentala jazzrocklåten Gong Gong, The Elephant Song med omväxlande solon från trombon, saxofon och munspel. Jazzrock i den här genren när det är som bäst. Alldeles lagom utflippat. Near The Sea är en något psykedelisk ballad med bra flöjtspel och den avslutande Secret Oyster Service, som sannolikt är en sorts hyllning till deras kollegor i just Secret Oyster Service, är en utmärkt jazzrocklåt med dubbla saxofoner och som närmar sig friformjazz. Denna är en av höjdpunkterna på skivan. Faktiskt. Sanningen är att man kan spela igenom hela plattan och tycka att allt är lyssningsvärt.

Across the Windowsill

Rotating Irons

Dagens raritet XXXI

Burnin Red Ivanhoe - W.W.W., Sonet – SLPS 1522, Danmark, 1970. Avbildad i Pokoras 6001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc. Dock som en tysk på Telefunken. Jag tror inte att de skiljer sig något nämnvärt i pris mellan dessa utgåvor. Snarare är det så att den danska är något dyrare. Detsamma gäller den engelska utgåvan på Dandelion. Hursomhelst, jag har den förstås helst som dansk utgåva. Skivomslaget är lika enkelt intetsägande som M144, men uppslagsbilden är desto härligare med ett IR-foto av bandet (klicka på bilden för att få den större...).

Jag har verkligen snöat in helt på Burnin Red Ivanhoe. De är bandet jag lyssnat mest på den senaste tiden. På W.W.W. (profetisk titel...) är det lika delar Pink Floyd, Soft Machine, Embryo och Out of Focus som blandas till en angenäm dryck och som slutligen spetsas med dansk dynamit. Saxofon och flöjt är de viktigaste melodi- och soloinstrumenten även om vi också bjuds på en hel del fina gitarrsolon från Ole Fick. 

Titelspåret låter verkligen som tidiga och experimentella Pink Floyd. Det är en sex minuter lång resa i ett psykedelisk ljudlandskap och med synnerligen drömmande stämningar. Man behöver inga droger när det görs sådan musik. Ett litet mästerverk! Trummandet i öppningsspåret Second Floor, Coydon ger också Pink Floyd-vibbar, medan alla repetitiva blåsmelodier och sånginsatser i de flesta andra spår för tankarna till Out of Focus. Man måste ju alltid jämföra med något annat som man är bekant med, men det är ju verkligen inte alls nödvändigt egentligen. Burnin Red Ivanhoe spelar sin egen version av tidig progressive och jazzrock. Och de gör det med den äran! De är lätt ett av Skandinaviens mest intressanta band från perioden. 

Nu har jag de tre första Burnin Red Ivanhoe samt Povl Dissing & Burnin Red Ivanhoe 6 Elefantskovcikadeviser. Det är jag utomordentligt nöjd med som en start, men man ska förmodligen forska vidare mot även senare releaser... Dock måste man försöka vara nöjd med det man har fått ihop och inte deppa över allt man inte har...

Burnin Red Ivanhoe: W.W.W. Suite

1972

Det har blivit några nya skivor i år. Den senaste som ramlade in är Black Crowes EP (12") 1972. Bandet tar oss 50 år tillbaka i tiden till sina rötter och gör följande covers: Rolling Stones Rocks Off, T-Rex The Slider, Rod Stewarts You Wear It Well, Little Feats Easy To Slip, David Bowie Moonage Daydream och Temptations Papa Was A Rollin’ Stone. Den sistnämnda är väl det minst tippade valet, men frågan är om inte den är bäst. Hela skivan låter dock verkligen bra, de visar låtarna respekt, men får dem samtidigt vitala. Skivan är väl rimligen en aptitretare inför en egen ny skiva 2023?

Medverkar på skivan gör Chris Robinson sång, munspel, Rich Robinson gitarr, sång, Mackenzie Adams bakgrundssång, Sven Pipien bas, Brian Griffin trummor, Isaiah Mitchell gitarr, Joel Robinow keyboard, sång.

Moonage Daydream

Papa Was A Rollin’ Stone

Dagens raritet XXX

Sacred Mushroom - s/t, Parallax P-4001, 1969, USA. Pokora 1001 Record Collector Dreams och med 3 rating discs. Fantastisk skiva och med ett ikoniskt omslag. Det finns de skivsamlare som ger uttryck för en viss besvikelse då plattan mestadels är en bluesskiva och inte alls så psykedelisk som omslaget skvallrar om och som de förväntar sig att den ska vara. Visst är det huvudsakligen en bluesplatta, men den psykedeliska approachen är där från början till slut. Det mesta är självskrivet och det är väl egentligen bara två covers: Kinks I'm not like eveybody Else och Otis Rush Mean Old World. Sången är bra och gitarrspelet är rakt igenom suveränt. Sacred Mushroom kom från Cincinatti och det blev tyvärr bara en skiva.

Det känns helt underbart att nu kunna ge bort min Akarma-utgåva till någon behövande. Mitt original är i immaculate condition - jag är verkligen nöjd med både omslag (ytterst lite ring-wear) och skiva. Inte ett knäpp på vinylen. Dock distorderar den något en bit in på varje sida. Det är ingen riktig hi-fi-upplevelse tyvärr. Kinks-covern är väl kanske det mest psykedeliska spåret, men jag tycker nog att det är som mest utflippat i de sista låtarna, med långa jam och twin guitars. 

Jag tycker hela skivan är bra, men jag bjuder här på Catatonic Lover, I'm Not Like Everybody Else och Lifeline. Enjoy!

Catatonic Lover

I'm Not Like Everybody Else

Lifeline

Dagens raritet XXIX

Chain - Towards the blues, Infinity SINL 934 295, 1971, Australien. Avbildad i Pokoras 6001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc. 

Den här skivan har jag länge velat ha i samlingen på grund av låten Black and Blue. Den fanns nämligen på repertoaren redan på Half Mans tid på 1990-talet. Vi har fortsatt spela den med Skånska Mord och den finns faktiskt även inspelad, även om vi aldrig släppt den. Ann-Sofie Hoyles från Spiders är med och körar på inspelningen. Hursomhelst, det var en skiva J hade tidigt och det var därifrån vi hämtade den. Vår version är ganska rejält omgjord i jämförelse med originalet. Vad jag inte vetat tidigare är att Black and Blue faktiskt var en stor hit i Australien när den släpptes. 

Chain är/var Australiens stora bluesband. Skivan är riktigt bra, särskilt fint gungar de på från Boogie och framåt. Jag har deras första platta, Chain Live från 1970 och borde nog även införskaffa de två andra sjuttiotalsplattorna, Live Again från 1972 och Two of a Kind från 1973. Svåra plattor förstås, men inte omöjliga.

Boogie

Black and Blue

Dagens raritet XXVIII

Jaklin - s/t, STABLE SLE 8003, UK, 1969. Featured in Pokora 3001 Record Collector Dreams och med 3 rating discs. 

Den första CD-utgåvan ska ha kommit 2004 enligt discogs, men jag tror bestämt jag hade denna på CD redan på 1990-talet. Hursomhelst, en riktig favorit när det kommer till brittisk blues och för 2-3 år sedan köpte jag mig ett original. Jag tycker jag fick den för ett anständigt pris även om den inte var billig. Den verkar gärna sticka upp mot 5000-7000 kr. 

Skivan har det mesta. Mörk och deppig blues, lagom skitigt och tungt spelat och en desperat och jagad röst, ett och annat gitarrsolo som ger gåshud och en sinnessjuk trummis. Dessutom är några av låtarna fantastiska. Song for Katherine, I Can't Go On och Catfish Blues berättar precis vad det handlar om.

En del laminatsläpp på skivomslaget, men skivan spelar perfekt. En tung raritet i min samling.

Song for Katherine

I Can't Go On

Catfish Blues

Dagens raritet XXVII

Embryo - Rocksession, Green Brain 1036, Tyskland 1973. Avbildad i den nya Pokora-boken, 9001 Record Collector Dreams och med 3 rating discs. Jag borde verkligen ha fler Embryo-plattor. Jag känner på mig att jag har sagt det förut... Hursomhelst, av de jag har är denna min favorit och den spelas tämligen ofta. Minst en gång om året vågar jag nog säga. A-sidans båda spår är flummig jazzrock av absolut bästa märke. Vilka virtuoser! B-sidan är lugnare, men ändå suggestiv och fin. Fusion och psykedelia i lika mängder. Warm Canto är fantastiskt vacker. Xylophon och fiol skapar oefterhärmlig stämning. 

Jag är nöjd med att ha sett Embryo två gånger i Burg-Herzberg i Tyskland. Givetvis inte från deras mest intressanta period, men 2007 och 2019 om jag inte minns fel. Första gången med xylophonmastern Christian Burchard i livet, andra gången var det dottern Marja Burchard som ledde bandet. Båda tillfällena var det magiska spelningar. Bland de bästa ever.  

Entrances

Warm Canto

Dagens raritet XXVI

Pugsley Munion - Just Like Mee, J & S SLP-1001, 1970, US. Presenterad i Pokoras 8001 Record Collector Dreams där den fått 2 rating discs. 

Bluesig och psykedelisk powertrio från Fitchburg, Massachusetts som ger allt och lite till på sin enda release. Ingen anmärkningsvärd skiva egentligen, men Just Like Mee växer efter ett antal lyssningar och gitarrspelet är tillräckligt giftigt för att jag ska gå igång på den. Synd att de inte gjorde en skiva till.

Trouble

I Don't Know Who To Blame

I Walk On Gilded Splinters

Humble Pie - Performance: Rockin' The Fillmore (1971). Jag var i ungefär 18-årsåldern när jag införskaffade Humble Pie (1970) och Smokin' (1972), men även om dessa blev veritabla favoriter så sökte jag mig inte vidare och köpte fler skivor. Det har nog varit typiskt mig genom hela skivsamlarkarriären. Det är ett samlande utan särskild riktning och jag blir aldrig klar med något band eller artist. Jag har As Safe As Yeterday Is på CD och Street Rats plockades in för kanske 10 år sedan... 

Rockin' The Fillmore har förstås spelats på skivspelarkvällar i Klippan (det är där det sker...) och varje gång har jag tänkt att den måste in... Hursomhelst, det dröjde till i år innan denna klassiker hittade till samlingen. Jag köpte den för någon månad sedan (det är en billig skiva...), men blev riktigt irriterad på att vinylen inte spelade särskilt bra och jag tänkte ge den en tvätt - men det är ett ju också ett projekt och dessutom nästan lika tråkigt som att diska eller tvätta kläder - så det dröjde till idag. 

Nåväl, skivorna är nu tvättade och har avnjutits två gånger (allt knaster borta). Sju låtar, 80 minuter musik. Det blir inte flummigare än så här. Steve Mariott i sitt esse och sista framträdandet av Peter Frampton. Bäst är de i Dr. Johns I Walk On Gilded Splinters (24:30 min) och i I Don't Need no Doctor. Där skulle man ha varit (inte realistisk förstås...)! Essensen av arenamusik tidigt 70-tal. Musiker och publik på samma våglängd. Alla är lika stenade... 

I Walk On Gilded Splinters

Dagens raritet XXV

Los Flippers - Pronto Vivermos Un Mundo Mucho Mejor, Sello Delfin 001, 1973, Colombia. Avbildad i Pokoras Record Collector Dreams 2001 och med 4 rating discs. Efter att vi bara hade lyssnat på salsa och annan latinomusik i flera veckor 2011/2012 i Colombia och Brasilien var vi hemma hos N i Bogotá. På en samlings-CD dök plötsligt titellåten på den här skivan upp och vi insåg då hur svältfödda vi var på rockmusik. Den snurrade många gånger de sista kvällarna där. Vi var synnerligen lyriska.

Väl hemma köpte jag den på CD, men jag har hela tiden velat ha en originalvinyl. Nu dök det upp ett exemplar som verkade vara i ett någorlunda anständigt skick och jag slog till. Skivan spelar riktigt bra, lite fint knaster mellan låtarna och omslaget är aningen kantstött, men jag kan verkligen leva med skicket. Ett av årets bästa nyförvärv!

Los Flippers släppte två skivor innan Pronto Vivermos Un Mundo Mucho Mejor. De ska vara mera åt garage- och psykedelia-hållet. Pronto Vivermos Un Mundo Mucho Mejor drar mera åt hårdrock och hård funkrock och med en touch av psykedelia. Bandet hade blivit en trio, men de tog med sig ett helt gäng blåsare in i studion. Titellåten är fortfarande det bästa spåret, men hela skivan levererar smokin' rock' roll och heavy psych, precis så som vi vill ha den. Och labeln är topp!

Oye

Pronto Vivermos Un Mundo Mucho Mejor

4-2

Visst saknar ni mina Rögle-uppdateringar? I kväll blev det en 4-2 seger hemma mot Färjestad och i tisdags fick Malmö däng med 3-2 på bortaplan. Tredje raka i SHL och fyra raka vinster om man räknar med CHL. Äntligen verkar det som att lagat har vaknat. Det har varit en riktigt tung höst...

Dagens raritet XXIV

Så sorgligt att läsa att Christine Perfect/McVie lämnat jordelivet. 79 år. Det är förvisso en aktningsvärd ålder, men ändå... Jag har på något märkligt sätt tänkt att vi är jämngamla, på något vis, på ett ungefär, hon har ju alltid funnits där, men innerst inne förstås vetat att vi inte alls var det. Jag kom i kontakt med henne genom de två första Chicken Shack-plattorna och inte minst hennes cover av I'd Rather Go Blind, därefter hennes första soloskiva. Den senare är hennes mästerverk i min bok! Jag hade länge en senare pressning på Sire (40 år?), men för ca 15-20 år sedan köpte jag ett original på Blue Horizon (denna underbara samlaretikett!) och den skivan är verkligen en av min käraste ägodelar. I skick som ny, inget att klaga på överhuvudtaget, vare sig på omslag eller vinyl. Dessutom är det en platta som jag spelar relativt ofta till skillnad från från många andra rariteter i samlingen. 

Det finns många minnen till Christine vill jag lova. Jag väljer detta: inför vår första fullängdare gjorde jag om hennes When the Train Comes Back (från Chicken Shacks Forty Blue Fingers, Freshly Packed And Ready To Serve) från 4/4-takt till 3/4-takt och låten hamnade slutligen, i hård konkurrens, på The Complete Field Guide For Cynics. 

Bye, bye baby, bye, bye baby, bye bye...

R.I.P. Chistine

Wait and See

When the Trian Comes Back

Dagens raritet XXIII

I inledningen av filmen Keith Richards: Under the Influence från 2015 spelar Keith sista spåret Blue and Lonesome på Little Walters Hate To See You Go. Det ser ganska skakigt och osäkert ut när han sänker ner pickupen på vinylskivan, men sedan följer en fantastisk scen och Keith ser så oerhört lycklig ut när Little Walter börjar sjunga. You don't get bluer than that. Man, that's bad stuff säger Keith. The power of the blues was a mind blower. Anybody who get a sound like that is all right with me. You know what I mean. Vi förstår exakt vad du menar Keith!

Angående det fängslande och kanske smått smaklösa skivomslaget så lånar jag dessa rader från allmusic.com: Many blues fans identify this album by the scar on its front cover, and this doesn't mean that their copy got damaged lying around in the used-record pile. A larger than life black-and-white photograph of Little Walter fills the front cover with a visual impact that just cannot be matched in the petite world of compact discs. A jewel case would also be too much protection against the scar in the middle of Little Walter's forehead. Biographical information on this artist no doubt provides the explanation of where this scar came from, and it can be assumed he did not earn it with bad harmonica playing. 

Skivomslaget är verkligen brutalt. Jag kan faktiskt inte se mig mätt på det. Den mannen har levt ett hårt liv. Little Walter gav aldrig ut någon fullängdsskiva och det hade gått 10 år sedan förra samlingsplattan när Chess bestämde sig för denna återutgivningsserie och skivan kom ut året efter att Little Walter gått bort i sviterna från ett gatugängsslagsmål. Högst troligt bara 38 år gammal (hans födelseår är omtvistat).

2008 blev han invald i Rock and Roll Hall of Fame i sidemankategorin och han är den enda munspelaren som någonsin blivit invald.

Hate To See You Go är förstås obligatorisk i alla anständiga skivsamlingar och särskilt låten Blue and Lonesome är verkligen där uppe bland de absoluta bästa blueslåtarna någonsin. Kanske till och med topp 5! Jag har velat införliva denna artefakt i min samling ända sedan jag såg Keith Richards: Under the Influence för första gången. Nu är den hemma!

Enjoy!

Blue and Lonesome

Dagens raritet XXII

Sweet Smoke – Darkness to light, Harvest 5C 062-29471, 1972, Nederländerna. Avbildad i Pokoras 7001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc, men då som en tysk pressning.

Sweet Smoke var ett gäng amerikaner som var stationerade i Tyskland på 70-talet. Darkness to Light är deras andra platta. Den är inte samma monumentala klassiker som föregångaren Just a Poke är, men det är ändå en riktigt fin skiva. Kortare låtar och mera österländska klanger. I vissa partier känner vi igen deras gitarrimprovisationer och skivan osar västkustpsykedelia och hippemusik. Väl värd att ha om man har Just a Poke.

Darkness to light

Åtminstone i mina kretsar, både förr och nu, så är Just a Poke en riktig klassiker. Den platsar än så länge inte i någon värderingsbok typ Pokoras med det vanlig omslaget (ett udda italienskt omslag finns med). Den måste rimligen vara tryckt i ganska stora upplagor. Det är inte många år sedan det var en 150-200 kr-skiva (oavsett pressning) och var lätthittad på alla skivmässor. Nu är den nog lite dyrare, men den har aldrig stuckit iväg. En skiva från 1970 som låter som denna och med ett sådant omslag borde ju kosta 2000 kr! Jag har en senare pressning från 1977 och gav en gång i tiden 180 kr verkar det som. 

Två spår, ett på varje sida. Jag är speciellt förtjust när ett långt improviserat solo i Baby Night glider över i Doors Soft Parade. Den är hundra gånger bättre här än på Doors-plattan. Särskilt på denna psykedeliska platta låter bandet helt originella. Kompgitarren är helt unik för denna genre. Trummor, percussion och flöjt låter som inget annat. En klassisk och smått magisk skiva som med jämna mellanrum dyker upp på våra skivspelarkvällar.

Baby Night

De släppte faktiskt även en tredje platta, nämligen Sweet Smoke Live, 1974. Här är de tillbaka till sin österländska mysticism och låter åter som på Just a Poke och det är en låt på a-sidan och 2 på b-sidan. A-sidans First Jam innehåller Pharoah Sanders The Creator has a Masterplan där bandet får utlopp för sin kärlek till jazz. I ärlighetens namn har jag inte spelat den många gånger.

First Jam

Samtliga skivor borde kanske uppdateras till tyska original. Särskilt Sweet Smoke Live vill man ju inte ha som en Harvest/Fame-utgåva från 1986 med streckkod...

Dagens raritet XXI

Day of Phoenix – Neighbour's Son, Sonet SLPS 1549, 1972. Avbildad i Pokoras 7001 Record Collector Dreams och med 2 rating discs.

Neighbour's Son är en ganska tam skiva om man jämför den med deras förstlingsverks, Wide Open N-Way, mera mörka psykedelia, jazzrock och långa improvisationer, men den har ändå sina stunder. Musiken ger vissa associationer till amerikansk västkustpsykedelia och ibland hör man att Cy Nicklin (Culpepper's Orchard) var en tidig medlem. B-sidans Turn me On är nog mitt favoritspår. Liksom Wide Open N-Way är den producerad av Colloseums Tony Reeves. Han spelar dessutom basgitarren på ett spår. 

Turn me on

Även Wide Open N-Way (1970) finns presenterad i 7001 Record Collector Dreams och har 2 rating discs, men då ska det vara det danska originalet på Sonet. Jag har ett franskt original på Stateside. Här är den amerikanska västkustpsykedelian än tydligare, men tyngre och mörkare och mera jazzbetonad. Cy Nicklins ande är än mer påtaglig. Tre låtar har en spellängd över 11 minuter och det ger utrymme för många spännande utflykter. Wide Open N-Way är definitivt en av de bästa danska plattorna i min bok! Jag väljer att bjuda på Cellophane #1 & #2, men hela skivan är mycket njutbar!

Cellophane #1 & #2

Dagens raritet XX

The Elastic Band – Expansions On Life, Decca Nova SDN 6, 1969. Presenterad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams och med 2 rating discs.

Jag har nog knappast hört den här plattan sedan den köptes för 30 år sedan. Det är inte skivan man faller som en fura för direkt utan den kräver ganska säkert lite tillvänjning. Om det ens kan hjälpa. Den känns väldigt splittrad och sådant drar ofta ned betyget. Det är dock ganska kompetent spelad bluesrock, folk, progressive med jazztouch och svulstig psykedelia. 

De låter som bäst i de primitivare bluesrocklåtarna som lunkar fram i bästa Song For Jeffrey-anda. Öppningsspåret Mother Goose är ett sådant. I Last Person in the Bar spelar de blues och med ett antal blåsare och får till en ganska svängig progressiv bluesrock. Den går hem här. 

I andra låtar associerar jag till Procol Harum och Traffic och det är förstås inte det sämsta, men låtarna håller inte riktigt fullt ut. Life Still Goes On börjar som ballad, men har ett jazzigt mellanspel med orgel. Sad Jazz är atmosfärisk och vacker. De avslutar med ytterligare en Song For Jeffrey-doftande låt, Sunrise Work 'Till Sunset, och som även den får sig ett trevligt jazzigt parti, fast denna gång med flöjt i täten.

Skivan är väl mest känd för att Andy Scott spelade här innan han gick med i glamrockbandet Sweet.

Styggt laminatsläpp, men skivan spelar M-.

Sad Jazz

Sunrise Work 'Till Sunset

Dagens raritet XIX

Povl Dissing & Burnin Red Ivanhoe – 6 Elefantskovcikadeviser, Sonet SLPS 1528, 1971. Skivan finns avbildad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc.

Här finns den ultimata versionen av Tingel-Tangelmanden (10:20). Ole Ficks distortion i de långa gitarrsolona är överjordisk och låten byggs upp till en utomordentligt mörk och intensiv historia. Det är psykedeliskt och så bra som det någonsin blir.

I övrigt är en det ganska tam skiva där Burnin Red Ivanhoe är kompband till Povl Dissings singer songwriter-material. Det finns några fina instrumentpartier här och var. Et Samfund börjar lovande med flöjt, saxofon och gitarr, men låten är för tossed. Hade de fortsatt jamma vidare på den hade det kunnat bli något. Skivan avslutas med Introduktion Til Medardus. Avantgarde som också den eventuellt är på väg att bli något, men kaoset tonas ned när trummorna kommer igång ordentligt. 6 Elefantskovcikadeviser är ändå värd att ha i samlingen på grund av Tingel-Tangelmanden och omslaget.

Tingel-Tangelmanden

Death

Monster Magnets A Better Dystopia gick mig helt förbi förra året, tre år efter Mindfucker, men nu är den åtminstone införskaffad och har fått sig några genomlyssningar. En coverplatta med mer eller mindre obskyra val av artister. Monster Magnet levererar sin patenterade, högenergetiska space rock i klassiska spår (för de inbitna) av Hawkwind, J.D. Blackfoot, Pretty Things, Poobah, Josefus, Pentagram, Jerusalem, Dust och Morgen. Bl.a. Behöver man denna skiva? Javisst! A Better Dystopia har, som sagts, redan snurrat flera gånger på tallriken. Bäst är b-sidan där When The Wolf Sits (Jerusalem), Death (Preytty Things) och Situation (Josefus) kommer i en följd. Här är energin på topp. En gjuten partyplatta, även om jag sällan är på några party nu för tiden.

Death

Situation

Dagens raritet XVIII

Burnin Red Ivanhoe - M 144, Sonet SLP 1512/13, 1969. Released in a gimmix gatefold cover. When opening, a stage pops up in the middle. A dotted line indicates the location to make a small cut. An extra cardboard medieval knight can be inserted in the slit. Skivan finns presenterad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams och med 2 rating discs. Skivorna och omslag i toppskick och den är komplett med riddare. Här är nog 2 rating discs i underkant.

M 144 är en av de bästa skandinaviska plattorna IMHO. Blues, jazzrock och psykedelia i lika mängder. The Doors möter Soft Machine. Ofta är musiken intensiv och jagad och sådant går jag alltid i gång på. På a-sidan är Ivanhoe I Brøndbyerne, den korta och hetsiga Saxophonepiece Piece 1 och Antique Peppermint de bästa spåren. B-sidans Tingel-Tangelmannen är fantastisk på alla sätt och vis, och Ole Fick får ur sig ett vasst gitarrsolo, även om jag gillar låten ännu mer på Povl Dissing & Burnin Red Ivanhoe 6 Elefantskovcikadeviser (1971). 

På andra skivan sjunger de på engelska. Medarus och Purple Hearts är klart Soft Machine-doftande. Oyizl (8:32) är jazzrock med krautrockvibbar. Vilt jazzande saxofon från Karsten Vogel och med trumsolo från Bo Thrige Andersen (som sig bör på en dubbel-lp). Härlig atmosfär, men aningen prövande. 

Sidan D inleds med en saxofondriven (I Can’t Get No) Satisfaction. Fast här heter den Ivanhoe In The Woods. Jagger/Richard är inte krediterade. Avslutande Ksilioy (10:35) är krautrock från Danmark. Magisk!

Saxophonepiece Piece 1

Ksilioy

Are You Experienced

Jag lyssnar, som sagt i förra inlägget, även på skivor som inte passar in under Dagens raritet. Jag har aldrig haft Jimi Hendrix Are You Experienced med det amerikanska omslaget, men nu fick jag beställt ett ex av min mamma som var på Gekås för någon vecka sedan. Där finns uppenbarligen en ganska anmärkningsvärd sortering av storsäljande titlar och jag bad henne köpa denna och Pink Floyds Animals (remastrad 2018, utgiven i år 2022). Det är väl på gränsen till förnedrande, men priserna för dessa utgåvor är lägre där så det blev så.

Jag har Are You Experienced med det brittiska omslaget såklart, men jag älskar verkligen det gula med fotot på bandet tagit med en fisheyelins. Ett av de snyggaste psykedeliaomslagen. Låtarna är dessutom inte identiska på de två utgåvorna. Den amerikanska har Purple Haze, Hey Joe och The Wind Cries Marys, den brittiska Red House och Remember. Låtordningen skiljer också. Music On Vinyl – MOVLP724, Remastered, Mono, 180 gram, 2018. Jag tycker skivan låter fantastisk!

Nu blev det ändå ingen bra affär. Animals låter inte bra. Den knastrar här och var och den har några irriterande pops. Läser man om skivan, så verkar alla ha samma problem. Hur kan ett sådant band ge ut en risig utgåva? Synd, för när den låter bra, låter den bra. Det lär ju aldrig bli att jag reklamerar den...

Purple Haze 

Sympetrum striolatum

Idag blev det mest trollsländor. Jag hade större ängstrollsländor på tre lokaler och även äggläggande blågrönmosaikslända. Eventuellt fanns det någon tegelröd bland alla större ängstrollsländor, men de jag fotograferade fick jag alla till större ängs. De kan nog flyga ytterligare några dagar och nu börjar fenologirekorden att närma sig. 

12 vinterhämplingar, ägretthäger, rastande bläsgäss noterades också idag, liksom korsnäbbar, gulsparvar och lite annat smått och gott. Sedan är förstås bokskogarna magiska just nu. Ägretthägrar har jag haft flera dagar i veckan. Två som flest. Sammantaget 13 observationer under hösten. Verkligen anmärkningsvärt.

Jag som 15 timmar fredag-lördag, vilket väl måste ändå vara ett rekord. Så slut kan alltså vara inför ett höstlov. Jag måste verkligen vila upp mig.

I bilen spelas det mest Gov't Mules första album. Den borde jag skaffa på vinyl. Vilken skiva det är! Inte ett svagt spår. 

Lymnocryptes minimus

I går hade jag min andra dvärgbeckasin i kommunen. Som sig bör satte jag foten mer eller mindre på den innan den flög upp. Dessförinnan noterades ett femtiotal sidensvansar och en liten flock vinterhämplingar. Tre nya årsarter i kommunen på en knapp timma! Dessutom var snatteränderna kvar i den lilla igenväxta sjön och en varfågel sågs på ett hygge. Jag gick runt stora sjön även denna söndag. Återigen i ett ganska makligt tempo och jag tog alla omvägar som det går att komma på. Det måste ha blivit ca 15 km. Skönt, men svettigt. Ganska fågelfattigt. En ägretthäger sågs flyga i sjön och jag kunde räkna till fem skäggdoppingar. Spillkråkor hördes på flera platser, liksom nötskrikor. De var nog de mest påtagligt närvarande arterna. Mindre finkflockar. 

I veckan som gick hade jag fyra ägretter både onsdag och torsdag kväll. Särskilt i onsdags var det en magisk syn i kvällssolen. Hägrarna stod med 2-300 m mellanrum längs den norra stranden. Alla koncentrerade och beredda. De kvällarna fanns det mycket annan fågel i sjön - grågäss, bläsgäss, storskrakar, viggar, knipor, skäggdoppingar. 

Tidigt morgon

Jag har inte direkt något flyt när det gäller att pricka in bra dagar med stormfåglar. Antingen jobbar jag full dag eller infaller de bästa dagarna på tisdagar när jag är ledig. Eller på helger. Det är långt att pendla och jag vill inte gärna köra ut där på arbetsfria dagar. Fredagar kan jag komma loss en dryg timme. 

Ändå gör jag mina försök vid Kattvik vissa morgnar. I dag var det åtminstone vackert med soluppgång och tystnad. Inga havssulor medan jag var där... Förr eller senare lär jag nog ändå få in en bra dag. 

Haliaeetus albicilla

Det blev ett varv runt Rössjön i dag. Det var aningen behagligare jämfört med för tre veckor sedan när jag stapplade runt med ryggskott. Då fick jag ibland lägga mig ned och försöka räta ut ryggen under obeskrivliga smärtor. Hursomhelst, vädret var till en början fint och solen tittade fram några gånger. På slutet blev det åska och regn, men jag klarade mig ganska bra. Var nog mer blöt av svett än av regnet när jag nådde bilen. Fint i skogen med alla färger. Lågt vattenstånd i sjön. Jag mötte en del andra vandrare, vilket var en ganska ovanlig syn för några år sedan. 

Jag hade lite trollsländor i början av rundan (när solen var uppe) - höstmosaikslända, tegelröd ängstrollslända och större ängstrollslända. Det dröjde med fågel till jag kom till den västra stranden. I sjön noterades 158 grågäss, 6 bläsgäss, 4 skäggdoppingar, 1 ägretthäger, gräsänder och knipor. Korp hördes som sig bör. Nötskrikor. Små flockar med berg- och bofink såklart. När jag kör över åsen, vilket jag gör de flesta dagar, har jag dem mest hela tiden. Kungsfågel hördes ibland. Jag blir lika glad varje gång, att jag fortfarande noterar dem. De lär väl försvinna snart på grund av hörseln, som känns svagare för varje år. Enstaka korsnäbbar. Ormvråk. Större hackspett. Ringduvor.

Det blev inget särskilt högt tempo, jag är i för dåligt skick, bland annat på grund av tre hemska veckor med ryggen.

Igår besökte jag Flinka Sjö. Vet knappt om jag varit vid denna igenväxande pöl i år? Möjligen någon gång i våras. Där låg ett snatterandspar och 17 bläsänder. Överraskande! En vattenrall skrek till och en rödhake sjöng ljuvligt. Även gärdsmygen lät höra sin sång. Roligast var dock att min gamle kollega D från UC dök upp med sin nya flickvän. Vi har inte setts på 4,5 år tror jag. Trevligt!

Helgerna går alldeles för fort!

Dagens raritet XVII

Guru Guru - Känguru, Brain 1007, 1972. Skivan finns avbildad i Pokoras 8001 Record Collector Dreams och med 2 rating discs. 

Om UFO och Hinten prövar ens psyke emellanåt och är aningen svårsmält krautrock, så är Känguru något lugnare och mera strukturerat vansinne och inte lika stökigt. Det är förstås mycket jammande i de fyra långa låtarna och det händer verkligen en hel del i deras förryckta kompositioner. Jag tror att jag gillar Oxymoron och Immer Lustig på a-sidan bäst. I lagom dos är detta bland det bästa från den tyska scenen på det tidiga 70-talet.

Ikoniskt skivomslag. Sättningen är densamma som på de två tidigare plattorna, dvs Mani Neumeier, Ax Genrich och  Uli Trepte, men det blev den sista skivan med den sistnämnde.  

Yesterday I bought some stuff
A good deal, it was rough
I really got no soul
Smelled like shit but it wasn't
It's oxymoron
Smelled like shit but it wasn't
It's oxymoron

Oxymoron

Dagens raritet XVI

Det här är kanske skivomslaget som kommer att stänga ned min andra blogg? En ful mansröv. Vi får väl se. Guru Guru - Hinten, OHR OMM 556 017, 1971. Finns avbildad i Pokoras 6001 Record Collector Dreams med 1 rating disc. 

Hinten rekommenderas inte nervklena. Även om det är aningen mera strukturerat och låtbaserat än debuten UFO så är de flesta partierna i de fyra långa låtarna total freakout, men eftersom jag är galen så älskar jag den. Hårda riff, friformsjazz och psykedelia och en rejäl dos galenskap, vad mer kan man önska? 

Skivan är mestadels instrumental, men ibland upprepar trummisen och galenpannan Mani Neumeier låttitlarna med olika gutturala läten. Därefter drar Ax Genrich igång sin hendrixinspirerade gitarr. Värt att nämnas är också hur basisten Uli Trepte använder någon sorts primitiv talk box. Lyssna på Electric Junk live. Essentiell krautrock.

Favoritspåret är nog ändå Bo Diddley. Bo Diddley upprepas fyra gånger fyra gånger under låten, mera weird för varje gång. Där emellan blir det inget Who Do You Love? eller Mona, men istället instrumentala utflykter och med Hendrix i första rummet. 

Jag är glad att jag fick sett Neumeier, Genrich och Schmidt och deras Psychedelic Monsterjam i Burg Herzberg 2006. Närmare kommer man inte de första Guru Guru-plattorna. Den spelningen finns med på min topp 10 någonsin. En mind-boggling ride vill jag lova. Såg även Guru Guru 2007 eller om det var 2008. Där återfanns bara Neumeier och de spelade mestadels någon sorts world music, även om det blev något gammalt material också. Senast jag var där, 2019, stod Genrich ensam på en liten scen och spelade lite osammanhängande. Verkade klart dement och det kändes bara tragiskt.

Electric Junk

Bo Diddley

Eremophila alpestris

Det har varit två miserabla veckor. Fick ryggskott på söndagen för två veckor sedan. Det var för jäkligt. Värktabletter och två besök hos sjukgymnastiken den första veckan. Sedan har det varit lite fram och tillbaka den senaste veckan. Ibland känns det ganska bra, men plötsligt får jag nya hugg. Inget är mer deprimerande än dessa återkommande ryggplågor. Dock var det faktiskt 7,5 år sedan förra gången det var så här illa.

När jag fick det på söndagen fick jag för mig att ont ska med ont fördrivas och gick ett varv runt Rössjön. Snarare stapplade mig runt. Flera gånger fick jag lägga mig ner på marken för att försöka sträcka ut. Det blev nog bara värre. Tisdagen kom jag inte upp ur soffan. Det var helt omöjligt att resa sig. Svetten rann av smärtan och jag blev oerhört låg. Efter andra behandlingen på fredagen kändes det lite bättre. Arbetade förstås ändå. Jag kör vidare med mitt självplågeri och har fortfarande inte en sjukskrivningsdag. Förra söndagen gick jag en rejäl runda på myren.

I torsdags var det fint sträck vid Hovs Hallar - det sågs mängder med havssulor, tretåiga måsar och labbar bl.a. Torsdagar är svåra att åka ifrån jobbet. På fredagen, efter en snabb frukost på skolan, så åkte jag ut till Yttre Kattvik. För lite vind, men jag såg några havssulor och toppskarvar. Alltid något.

Idag blev det hemmalokalen med steglitser, ängspiplärkor, sävsparvar, sånglärkor och en trädlärka. Sedan blev jag sugen på berglärkan ute på Sandön. Tog med mig mamma som jag lämnade hos min moster. Berglärkan var samarbetsvillig och det blev en riktigt härlig eftermiddag och med mycket prat med gamla och nya skådarvänner. Vattenrallar, en myrspov och en kustsnäppa sågs också. Höstmosaikslända och tegelröd ängstrollslända. Satt även en bra stund ute vid Rönnen och njöt av alla fåglar där. Det sträckte en del ormvråk och gässen flög fram och tillbaka. Korv i Munka Ljungby på hemvägen.

Det är inte varje dag man ser alla Sveriges häckande arter lärkor (tofslärka är utgången). 

Dagens raritet XV

Yesterday's Children köpte jag någon gång i början av den borttagna bloggens barndom. Jag minns att någon klåpare köpte en bootleg av albumet på Tradera för något kring 800 kr. Veckan efter kunde jag ropa in ett original i shrink för någon extra hundralapp. 

Hursomhelst, Yesterday's Children s/t, MAP CITY 3012, US, 1969. Avbildad i Pokoras 2001 Record Collector Dreams med 2 rating discs. Den har uppenbarligen stigit i värde sedan dess. 3500-4000 kr verkar vara ett gångbart pris numera för ett toppexemplar.

Yesterday's Children är härligt brötig och stökig psykedelisk protometal. De går ut stenhårt med Paranoia och Sad Born Loser. Sångaren Dennis Croce sjunger lungorna ur sig och gitarristerna Reggie Wright och Richard Croce har alla pedaler och volymkontroller i botten. I What Of I lugnar de ner sig något, men gitarrerna biter fortfarande. She's Easy är till huvuddelen så mycket hårdrock det kan bli 1969. På b-sidan får vi två covers: The Yardbirds Providence Bummer och Larry Weiss Evil Woman. Den senare släpptes också som singel. Stenhård men kort version jämfört med Spooky Tooths.

Yesterday's Children var från Cheshire-Prospect, Connecticut, USA och bildades 1966. De släppte en singel och en ep 1967 med garagerock. Det blev tyvärr bara en fullängdsskiva och det verkar något osäkert om den kom 1969 eller 1970. Den gavs ut av MAP CITY även i Italien (1970) och Tyskland (1971). 

Gillar du Blue Cheer, Sir Lord Baltimore, Pentagram, Black Cat Bones och Leafhound så är denna platta given i samlingen. 

Sad Born Loser

Evil Woman