Don't Deny It

Southern Steel Get on Through är en privatpress från 1974. Bandet var från Miami, Florida och gjorde bara denna enda fullängdare, samt en singel (båda låtarna finns på LPn). Get on Through återutgavs för första gången i slutet av förra året av RidingEasy Records. Limiterad till 300 ex (jag har nummer 18/300) och skivan i Caramel Swirl. 

Det är mestadels ganska snäll southern rock, med bra gitarrer och sång och stämsång och några riktigt bra låtar. Det är inte lika proffsigt som de stora sydstatsbanden, men det bidrar bara till charmen. Låtarna som drar åt country är bättre en de något stabbiga boogie-spåren. I sista låten, Don't Deny It (7:17) växlar de upp med gitarrerna i slutet i bästa Free Bird-andan. Klart värd att ha i samlingen!

24 Hours A Day

Don't Deny It

Hair of the Dog

El Perro - Hair of El Perro. Vilken jäkla platta! Jag hänger som vanligt dåligt med, för denna kom redan 2022. Parker Griggs och Lonnie Blanton från Radio Moscow och några andra snubbar som jag inte känner igen namnen på gör värsta Hendrix-möter-Santana- och Funkadelic-skivan. Fast tyngre då. Den har snurrat ett tiotal gånger hemma och dessutom har jag kört den en handfull gånger på väg till jobbet i bilen. Det finns inte ett dåligt spår! Helt enormt sväng!

Sedan skivan kom har Parker Griggs bytt ut hela bandet och idag ingår bland annat den gamle Blues Pills-gitarristen Dorian Sorriaux och Prisma Circus-bassisten Joaquin Escudero i bandet. Rekommenderas! Alive Naturalsound Records, US, 2022.

The Mould

Black Days

Dagens raritet LVII

Skivan som jag har hört mest på den senaste tiden är Agitation Free Malesch. Jag har haft en Amber Soundroom-utgåva sedan början av seklet, men nu har jag även ett fint original på Vertigo Swirl. Bandet bildades redan 1967, men det dröjde till 1972 innan de fick ut förstlingsverket. Innan inspelningen hade Agitation Free rest runt i bland annat Egypten och Marocko och spelat. Med sig därifrån hade de ljudupptagningar av böneutrop, livliga basarer m.m. och dessa samplas in i låtarna här och var och även själva musiken har en del arabiska influenser. Det här är verkligen inte för alla, men jag håller den mycket högt. 

Öppningsspåret You Play for Us Today med sin hypnotiska bas sätter tonen. Fantastisk låt och med riktigt vasst gitarrspel. Sahara City transformeras efter en stund till Syd Barrets Astronomy Domine. Åtminstone tänker jag på den på grund av gitarrsoundet. I Ala Tul är det orgel, percussion och i det närmaste ett bassolo som dominerar. Pulse ger återigen Pink Floyd-vibbar. En sequencer spelar en mer och mer atonal melodi och på det läggs Barrett-gitarr och friformstrummor. Oerhört suggestiv och underbart kaotisk. I Khan El Khalili (som är en stor basar i Kairo) börjar jag alltid nynna på Fearless på Meddle. Titellåten är längsta spåret på skivan. Ett långt och helt suveränt jam. Till en början tänker jag att det är ett psykedeliskt mästerverk, men i slutet av låten är det mer progressive än psychedelic. Nåja, ibland går dessa genres in i varandra. Det är synd att avslutande Rücksturz är så kort. Den är förvisso fantastisk oavsett, men den fina gitarrmelodin skulle förtjäna att spelas någon gång till efter en utsvävning. Skivan finns avbildad i Pokoras 4001 Record Collector Dreams och där har den bara fått en rating disc. I boken The Vertigo Swirl Label (2016) har den fått **** av ****** vilket indikerar 500-800 €.

Sahara City

Pulse

Rücksturz

Dagens raritet LVI

Humble Pies andra skiva Town and Country är en något lugnare historia jämfört med den ösiga rock 'n' rollen från As Safe as Yesterday Is. Det låter inte lika brittiskt längre utan de utforskar snarare americana och southern rock. Sedan har den Silver Tongue som är ett riktigt monster till låt! Ingen sjunger som Steve Mariott och bäst är han just i den här typen av låtar. Otroligt maffigt sound och jag älskar verkligen varenda ton. Inte minst basspelet från Greg Ridley som är Geezer-tungt och gitarrsolona som är gåshudsframkallande all over. Silver Tongue kan jag höra om och om igen. Som tur är skulle det komma mer i den här kalibern från och med nästa skiva. Även den avslutande Home and Away är en favorit. Först en popbagatell från Frampton som kanske lätt skulle kunna glömmas bort, men solona i slutet lyfter den enormt. Immediate, UK, 1969. 

Silver Tongue

Dagens raritet LV

Nu har jag nog fått ett nytt favoritalbum med Embryo. Närmare bestämt Steig Aus från 1973, deras första på Brainetiketten. Jag har alltid tjatat om Rocksession från 1974 som den ultimata psykedeliska jazzrockplattan, men frågan är om inte denna får mig på än bättre humör. Den är kanske inte riktigt lika psykedelisk och flummig utan mera av en ren fusionskiva och något oftare framförd i ett betydligt högre tempo (vilket inte brukar vara min grej), men det är ett sådant sanslöst drag att det är svårt att stå emot. I Radio Marrakesch/Orient-Express spelar alla som om det var sista gången i livet och inte minst gitarrspelet är helt vilt och sådant går förstås alltid hem. I den drömmande och suggestiva Dreaming Girls låter de som på Rocksession med xylofon och violin. En fantastiskt vacker skapelse. Inget instrument kan skapa samma melankoliska stämning som en violin spelad på rätt sätt. Det är som om där hela tiden finns några extra toner och som skär genom märg och ben. 

B-sidan är ett spår, Call, i 5 delar. Här finns allt och lite till. Ekvilibristisk jazzrock, psykedelia och all annan tänkbar sinnesutvidgande musik. Det är i stora delar så intensivt att man bli helt matt. Vilket jäkla basspel och orgelhamrande alltså... Om jag ska välja ut 10 krautrock-album och inte ta med de enklare hårdrocksakterna (vilket en del puritaner givetvis inte gör) så är denna definitivt där tillsammans med några skivor med Out of Focus, Amon Düül II, Guru Guru, Yatha Siddhra, Kraans första, Agitation Free, Exmagma och nämnda Rocksession. 

Radio Marrakesch/Orient-Express

El Comienzo De Un Largo Camino

En annan argentinare som jag gillar är B.B. Muñoz Tiempo de Reflexion från 1976. Även denna har jag haft ett tag i samlingen och den var, liksom Pappo's Blues Volúmen 4, länge olyssningsbar på grund av smuts i skivspåren. Först nu fick jag för mig att rengöra den. Efter ett envetet tvättande och skrubbande blev den acceptabel om än inte helt välljudande. B.B. Muñoz lämnade Argentina i början av 1970-talet och släppte denna skiva i Spanien 1976. Det är ingen riktigt höjdare, det kan jag trots allt inte påstå, det finns några träiga spår, men den har tillräckligt många awesome folk- och bluesspår och som helt klart har sina förtjänster. Det är några låtar med funkig blues som fångar mig. Särskilt öppningsspåret Amigo Mío går hem, liksom El Comienzo De Un Largo Camino som definitivt är ett monster till låt. Muñoz, har till skillnad från Pappo, den där rösten som jag går igång på och han får ofta till oerhört vackra fraseringar i sina sångmelodier. Det finns ytterligare några låtar som är klart lyssningsvärda, inte minst titellåten. Jag skulle dock behöva ett lite bättre låtande exemplar för att vara helt nöjd, så det lär väl bli en jakt på ett sådant... Hispavox, Spanien, 1976.

Det får bli en länk till hela skivan.

Tiempo de Reflexion

Dagens raritet LIV

Det finns inget som primitivt producerade, skitiga psykedeliska argentinska bluesplattor från det tidiga 1970-talet. Det skulle verkligen vara något att koncentrera köpandet till istället för mitt helt planlösa och ofokuserade samlande. Som tur är har jag trots allt fått tag i åtminstone några guldskivor genom åren. Pappo's Blues Volúmen 4 köpte jag för några år sedan. Den var i princip ospelbar och behövde verkligen sig en djuprengöring. Detta var innan jag hade införskaffat en riktig skivtvätt så den ställdes åt sidan. Nu är plattan ren och fin, näst intill helt knasterfri, men den låter förstås fortfarande som en mycket enkel replokalsinspelning.

Det finns nog inte någon som sjunger lika slappt och slött och likgiltigt som Pappo, men det skapar mest en härlig stämning. I princip alla låtarna är ett primitivt malande på ett och samma boogieriff. Vad annars? Jag vill verkligen inte att det ska låta på något annat sätt! Utöver denna har jag tyvärr bara de två första skivorna och de är båda något vassare. Nästan högst upp på önskelistan står Vol. 3. Oavsett, Volúmen 4 är fortfarande en riktigt giftig skiva och favorittragglandet är nog Gato de la Calle Negra. Music Hall, Argentina, 1973. Ett demonstrationsexemplar. 

Gato de la Calle Negra

Abelardo el Pollo

Dagens raritet LIII

Jag har flera gånger lagt upp min favoritplatta med Embryo, Rocksession, på den gamla bloggen och nu även på den nya. Varje gång har jag skrivit att jag verkligen borde skaffa mig fler Embryo-skivor. Hursomhelst, det har jag äntligen gjort. Först ut blir Embryo Featuring Charlie Mariano – We Keep On från 1973. Det är verkligen en intensiv upplevelse. Christian Buchard spelar mellotron, vibrafon, slagverk, trummor, keyboard, mellofon, bas, gitarr och sjunger. Charlie Mariano får också stort utrymme med sopransaxofon, altsaxofon, tvärflöjt, nadaswaram och bambuflöjt. Första spåret No Place To Go är ett monster. Ett våldsamt jam där nästan alla medlemmarna får utrymme att visa sina färdigheter. Charlie Mariano blåser lungorna ur sig på sina olika saxofoner och gitarrsolona från Roman Bunka är något ut över det vanliga. 

Det är mycket nordafrikanska rytmer och stämningar och kreativiteten flödar. Är jag på rätt humör så älskar jag verkligen sådan här friformsjazz. Sedan missar jag aldrig ett tillfälle att berätta om att jag har sett detta hippiekollektiv av virtuoser två gånger på Burg-Herzberg-fastivalen i Tyskland. Skivan kom som sagt 1973, men jag har en spansk pressning från 1974. BASF.

No Place to Go

Dagens raritet LII

Jag brukar klaga på att jag lyssnar för lite på mina skivor, men just nu har jag en period med ganska intensivt skivlyssnade och inte minst på Canterbury progressive. Det är dock inte mina Soft Machine- och Caravan-skivor som har luftats, utan istället Robert Wyatt och Hatfield and the North som snurrat en hel del. Även Matching Mole har fått sig en genomspelning, men den skulle verkligen behöva uppgraderas till ett mer välljudande exemplar.

Robert Wyatts Rock Bottom från 1974 är en utomordentligt speciell skiva. Plattan spelades in ett knappt år efter att Wyatt föll ut från fjärde våningen på en fest, blev förlamad och hamnade i rullstol. Det blev därmed ett slut på trumspelandet och istället kom han att fokusera på piano, orgel, handtrummor och sin säregna och speciella sång. Rock Bottom är, fullt begripligt, enerverande, väldigt melankolisk och sorglig och mörk. Det är krävande musik, men efter några genomlyssningar skulle jag ändå vilja säga att skivan är oerhört suggestiv, spännande och genomgripande vacker. Det är faktiskt så att skivan allmänt betraktas som ett mästerverk. Richard Sinclar, Hugh Hopper och Mike Oldfield gästar. Det är som sagt en LP som växer efter varje lyssning och jag rekommenderar att ha tålamod. Virgin, UK, 1974.   

Alifib

Dance beneath the wide eyed moon

Förra helgen var det skivspelarkväll i Klippan och då spelade G Robin Trowers senaste platta; Robin Trower featuring Sari Schorr Joyful Sky. Jag beställde den omgående och den har nu snurrat flera kvällar i följd. Skivan ger verkligen Bridge of Sighs- och For Earth Below-vibbar. Det är mestadels ganska lågmält och melankoliskt och jag hamnar i student-i-Lund-mood, då bluesen var som starkast för mig, när jag lyssnar på Joyful Sky. Gitarrspelet är oefterhärmligt och Sari Schorr ger mig emellanåt gåshud. 

Som av en händelse fyller Robin Trower 79 år idag! Jag skulle verkligen vilja se honom live en gång till i livet.

The Distance 

Dagens raritet LI

Lollipop Shoppe Just Colour, UNI, US, 1968. Skivan är presenterad i Pokoras 1001 Record Collector Dreams och har 3 rating discs. 

Just Colour är totalt kompromisslös garagepunk och psykedelia och med en plågad och hysterisk sångare i Fred Cole som ger allt från början till slut. Som nämnts i inlägget om Zipper så blev jag bekant med bandet och låten You Must be a Witch tidigt i skivsamlarkarriären genom Pebbles Vol. 8. Det låter ungefär lika delar Love och The Doors fast med en något mera desperat approach och en vildare garagerock och det är ju inget som vi psych-heads blir särskilt ledsna över.

Skivan är värd sina pengar för enbart You Must be a Witch och Fred Coles röst, men det finns mycket galenskap och fuzz för de surt förvärvade slantarna vill jag lova. Den långa, mörka psykedelian i Underground Railroad kryper in under skinnet och Don't Close The Door On Me är en annan mäktig och sinnesutvidgande ballad. Man ska såklart vara mottagligt för denna ömsom tunga psykedelia och ömsom vilda garagerock vid lyssning och det är man väl oftast, men på fel humör kan skivan säkert upplevas som en svårsmält historia.

Lollipop Shoppe startade som The Weeds i Las Vegas, Nevada, flyttade till Los Angeles och skaffade sig samma manager, Lord Tim Hudson, som The Seeds. Han prackade på dem namnbytet till Lollipop Shoppe, då han tyckte att Seeds och Weeds lät för lika varandra. Så kan det gå till när man får ett töntigt bandnamn.

Underground Railroad

Don't Close The Door On Me

Dagens raritet L

Jag har haft Jellybread First Slice i säkert närmare 40 år i samlingen. För något år sedan införlivades även deras sista på Blue Horizon, den svåra Back to Begin Again. Det återstod då, förutom den omöjliga mini-LPn, den ganska lätthittade Sixty-Five Parkway. Jag var nyligen ute och tittade lite efter den på diverse platser på nätet, men kom inte till skott med att köpa den någonstans och jag glömde bort det hela. Så kom det sig att jag bläddrade igenom alla skivor som stod framme vid stereon. Vad hittade jag där? Jo, Sixty-Five Parkway förstås. Någon gång under det senaste halvåret har jag uppenbarligen köpt den, men jag har absolut inget minne av det. Hur är det ens möjligt? Den finns inte i historiken från mina discogsköp och jag kan verkligen inte minnas att den inhandlats i Förslöv, där jag svänger inom ibland, på skivrundan i Malmö i höstas eller i London. Eller hos Electric Mud. Där var jag för inte så länge sedan och minns exakt vad jag köpte. Det är ett totalt mysterium. Är det nu varningsklockorna för demens ringer? 

Hursomhelst, skivan kan inte ha gjort något större intryck när jag rimligen lyssnat på den första gången. Nu har den dock snurrat vid en handfull tillfällen och jag tycker den växer varje gång. Sixty-Five Parkway är ingen ordinär bluesplatta, utan det serveras både soul, jazz, ragtime och funk. A-sidans Old Before Your Time är fin och B-sidans The Missing Links jazziga instrumentala parti är smått magiskt. Blue Horizon, UK, 1970.

Old Before Your Time

The Missing Link

Face of Stone

En skiva som det är patetiskt att sakna i original är Zipper s/t från 1975. Den har ju verkligen varit möjlig fram till ungefär nu och jag har varit på väg att köpa ett exemplar i flera år. Nu blev det en nypress från Permanent Records utgiven förra året. Limiterad till 250 exemplar, och i Whiskey and Cigarette Smoke Colored Vinyl. 

Skivan är verkligen awesome. En del tycker bara att det är en Led Zeppelin-rip off, typ Granicus. Jag kan förvisso höra Led Zeppelin, men tycker också att det är lika mycket stökig garagerock över den. Fred Cole frontade tidigare Weed/Lollipop Shoppe så det är kanske inte så märkligt. 

Sent 70-tal, tidigt 80-tal köpte jag på mig en hel del Pebbles- och Nuggets-samlingar och fick då bekanta mig med många av USAs garageband. Ett band som fastnade var just Lollipop Shoppe och deras You Must be a Witch på Pebbles Vol. 8. När jag hör den idag inser jag hur mycket Love och Arthur Lee han låter. 

Bullets

Face of Stone

Lollipop Shoppe You Must be a Witch