Lyrurus tetrix x Tetrao urogallus

En rackelhane har, som sagts, sedan en tid kunnat studeras på närhåll på Traneröds mosse på Söderåsen. Tillresta horder av skådare och fotografer är nog generellt okunniga om skogshönsens situation i Skåne. Det hela är ju mest tragiskt. Jag låter Hjort berätta om det viktigaste:

I vissa delar av tjäderns utbredningsområde och under några historiskt kända perioder har fågelskådare på orrarnas lekplatser sett en eller flera stora och klumpiga, svarta tuppar blanda sig med de elegant rörliga orrtupparna.

Svartingarna ser dubbelt så stora ut som sina blåskimrande släktingar. Precis som orrtuppen har de stora, röda ögonvalkar och en anspråkslös, svart näbb, men där slutar det orrlika. Medan orrtuppen fäller halsen vid sin bubblande sång, är svartingen höghalsad i spelet, precis som tjädern. Stjärten reses också tjäderlikt i halvcirkel, om än lite mer kortfjädrat i mitten. Den metalliska lystern på nedre bröstregionen glänser varken blåaktigt som hos orrtuppen eller grönaktigt som hos tjädertuppen utan snarare violett.

Rackeltupparna dominerar orrleken. De uppträder som förvuxna, framfusiga barn, som ideligen bryter mot de normala umgängesreglerna på leken. De rusar fram och tillbaka över lekplatsen, till synes obekymrade om det system av revirgränser som de blå ädlingarna byggt upp. De skorrande försöken att bubbla med i orrsången skulle göra en körledare förtvivlad.

Kollegor som arbetat med problemet tycks vara överens om att hybrider bland hönsfåglar tyder på en obalans i populationen, i detta fall tjädern, med ett stort överskott av hönor. Historiskt har man skyllt denna obalans på alltför hårt jakttryck på tuppar under leken. Det ansågs förr ovärdigt av en jägare att skjuta hönor. Den förklaringen till obalansen är sannolikt marginell.

Modernare tolkningar hänvisar till att hönor tenderar att vara talrikare i periferin av tjäderns utbredningsområde. Därtill kommer att unga, ofta ettåriga, hönor sannolikt utkonkurrerade från naturliga hönrevir-marker, har en starkare benägenhet att dra omkring (s.k. migratorisk tendens). Samtidigt är det uppenbart att nischuppdelningen mellan könen ofta leder till att hönor dras till mera sluten vegetation än tupparna. Hönor är dessutom inte så beroende av sluten äldre skog som tupparna är. Dessa faktorer bidrar till att hönorna, speciellt de unga, ibland inte hittar artegna tuppar, när parningstiden är inne. De öppna marker de hänvisats till är orrens land, och orrtuppen ställer gärna upp för en kur.

Sådan var situationen i stora delar av Mellaneuropa 1860–1910, när tjäderpopulationen expanderade och många hönor trängdes ut i orrmarkerna. Samma fenomen inträder vid kraftig populationsminskning i tider då lämpliga tjäderskogar kraftigt reduceras. Under de sista åren innan en tjäderpopulation dör ut finns det bara hönor kvar.

Hjort hade själv bara upplevt fenomenet en enda gång. Mina egna erfarenheter är att jag sett tjäderhönor på orrlek vid två tillfällen, senast för bara tre år sedan. På 90-talet såg jag en rackelhane på en numera utdöd orrlek uppe på Hallandsåsen vid åtminstone ett tillfälle. En observation av en uppstött fågel i januari i år var kanske en rackelhane. Jag tyckte nämligen att den var tydligt brunfärgad på vingarna. Det gick emellertid så fort att jag efteråt inte var riktigt säker på min sak. Andra skogshönsintresserade vänner har sett både tjäderhönor paras av orrtuppar och rackelhanar de senaste åren. 

Jag stannade inte så länge hos den stackars fågeln på Söderåsen, men noterade att den åtminstone delvis ärvt tjäderns matspjälkningssystem. Den betade nämligen tallbarr. Något tragikomiskt spel visade den inte upp. Lite lågt skorrande hördes några gångar. Stannar den kvar lär den väl spela när hormonnivåerna stiger i april. 

100

Det är några dagar sedan jag nådde 100 årsarter fåglar. Jag har tagit mig utanför kommunen några gånger för lite sällsyntare arter och då förbättras årslistan snabbt. Baltmoretrupialen i Förslöv, amerikansk bläsand i Hbg, Hovs Hallar för lite havsfågelskådning, Krankesjön för rödhuvad dykand och Lunds reningsverk för blåvingad årta. 

Jag har aldrig dragit på särskilt många rariteter utan föredragit primärskådning på hemmaplan, men ibland kan det ändå vara kul att se annat än det vanliga utbudet här hemma. Inga fåglar har varit nya kryss, men två nya sverigearter har det blivit, nämligen baltimoretrupial och blåvingad årta. Dessa kryssades dock redan 2022.

Jag har också varit och kikat på den rackelhane som dykt upp på Tranerödsmosse. Jag har sett rackelhanar tidigare, men inte så bra så det var lite kul. Det är inte osannolikt att den blivit till i mina trakter. Det finns väl inga orrar eller tjädrar kvar på Söderåsen? 

Jag siktar på att se 250 arter i landet 2023!