The Future Never Waits

En av de skivor jag lyssnat mest på i år är definitivt The Future Never Waits med Hawkwind. När vi väl bestämt oss för att åka till London och se dem inhandlades denna omgående - annars är det inte ett band jag följer slaviskt - och det är verkligen inte ett köp som jag har ångrat. Det finns några spår med klassiskt malande Hawkwind-riffande, men det är mera drömmande och ibland jazziga spacerockiga låtar som är skivans signum.  

Vi trodde att konserten på Royal Albert Hall skulle bli Space Ritual rakt upp och ner och eventuellt några andra hits, men så blev det inte och de spelade låtar från hela deras karriär. Från The Future Never Waits blev det Rama (The Prophecy) och The Beginning. Bra val för konserten, ingen tvekan om det, men det finns bättre spår på skivan. Om jag skulle valt två låtar till setet hade det blivit Outside of Time och I’m Learning to Live Today. Den senare är egentligen inte mycket till låt utan mera av ett ljudkollage av typiska Hawkwind-ingredienser - ett malande psykedeliskt riff, distinkt trummande och spacerocksyntheffekter som vi såklart alla älskar. Den hade verkligen gjort sig bra live! Hursomhelst, hela skivan är fantastisk! 5/5. Jag menar det! Cherry Red 2-LP, 2023.

Outside of Time

I'm Learning to Live Today

The Past was a Blast...

Future Elephants? The Past was a Blast... Ena stunden undrar jag varför jag köper sådana här skivor, nästa vet jag precis varför. Habil 70-talshårdrock och med Roger Holegård vid mikrofonen och det är kanske anledning nog. Första skivan 2016 var en riktig kioskvältare, den andra Humans Passin' Thru, klart blekare. The Past was a Blast… är nog kvalitetsmässigt någonstans mitt emellan dessa. Det finns inget direkt som berör på djupet, det är okej hårdrock och inte så mycket mer än så. Det puttrar på småtrevligt och ibland är det ändå tillräckligt på något sätt. Bäst är nog spåret Walking With A Dead Man. Doomigt riffande, en hygglig refräng och ett parti med kvinnlig sång. 

Walking With A Dead Man

6

Graveyard är ett av banden som återkom frekvent i den gamla bloggen. Jag recenserade deras skivor och skrev om konserter jag bevittnade. Det känns nästan lite märkligt att det dröjde 5 år mellan deras förra skiva Peace och den nya 6. Debutplattan 2008, Hisingen Blues 2011 och Peace 2018 är alla klassiska skivor som det finns många minnen kring. De nästan definierar de senaste 15 åren av livet på något sätt.

Vad har de lyckats åstadkomma efter en ovanligt lång tidsperiod mellan två utgivningar? 6 är definitivt en mera lågmäld och mörkare skiva än Peace, men det mesta känns ändå bekant och är bra på alla sätt och vis. De kan nog inte riktigt misslyckas med sin formel för att skriva rockmusik. Är de fortfarande Sveriges bästa band? Ja, jo. Jag tror det om jag verkligen tänker efter ordentligt. 

Det börjar lovande med den lugna  God natt. I en av få hårdrocksstänkare, I Follow You, tycker jag att de låter mera Hellacopters än Graveyard. Den sätter sig inte riktigt. Jag går däremot i gång på den melankoliska Breathe In Breathe Out med sitt utdragna Doors-jam. Det är kanske till och med skivans bästa spår. I Sad Song sjunger Truls Mörck. Det brukar han göra med en låt per skiva och de känns alltid som höjdpunkter. Så även denna gång. Jag har inget negativt att säga om något spår på b-sidan. Det är melankoliska Graveyard-låtar som alla berör mer eller mindre. Möjligen är det den avslutande Rampant Fields som sticker ut mest. Deppig blues är alltid min melodi.

Det är definitivt en riktigt bra skiva, men kanske den ändå inte har det där lilla extra som gör att man blir helt golvad. Troligtvis kommer den att växa med tiden, men känslan är att den inte riktigt når deras bästa i kvalité. 

Breathe in Breathe Out

Rampant Fields

Peace... Like a River

Gov¨t Mule befann sig som många andra band i studion under look down. Peace... Like a River spelades in samtidigt som Heavy Load Blues (2021). De hade två uppsättningar av studioutrustning i två separata rum i studion. På eftermiddagarna jobbade de med Peace... Like a River och på nätterna spelade de blues.

Det blev sista skivan med Jörgen Carlsson. Jag har alltid tyckt att han inte riktigt passar in i bandet, men här gör han verkligen sin starkaste insats. Grymt basspel all over. Det ska ändå bli spännande att höra hur det kommer att låta med Kevin Scott. Av det jag hört på nätet så verkar Gov't Mule nu vara ett mera energifullt band live.

Egentligen har jag lyssnat något för lite för att ge en djuplodande recension av Peace... Like a River, men visst är det bra. Fantastiskt bra t.o.m. Om jag i detta läget ska rekommendera två låtar får det bli Shake Our Way Out där Billy Gibbons är med och sjunger och reggae/dub-låten The River Only Flows One Way. Billy Bob Thornton sjunger som en zombie. Grymt bra! Det mesta är dock riktigt njutbart och jag har inga problem med att ge skivan betyget 4/5 redan nu. Jag har väl hört den fyra gånger rakt igenom och den växer för varje lyssning.

Shake Our Way Out

The River Only Flows One Way

Revelation

Jag funderar på att göra ett försök att recensera, eller åtminstone skriva några rader, om alla skivor som jag har köpt i år och som getts ut 2023. Det är verkligen många om jag även tar med äldre plattor med nyutgåvor som kommit under året. Fler än det brukar vara inbillar jag mig. Vi får väl se om jag orkar ta mig igenom det.

Vi börjar väl med Siena Roots fantastiska platta Revelation. Det är definitivt den skiva jag spelat mest under året och det är nog också årets bästa enligt mig. Skivan har inte ett dåligt spår och Zubaida Solid har verkligen lyft bandet till nya höjder.

Först ut är den maffiga Coincidence & Fate. Giftigt gitarrspel på den och Zubaida sjunger lungorna ur sig. Professional Procrastinator och No Peace är också riktiga rökare. I den sanslöst vackra Dusty Roads gungar de på med ett riff som jag känner igen från en Colour Haze-låt. Zubaidas mörka och bluesiga röst gör sig som bäst i denna och när hon tar i från tårna i slutet är det magiskt. Winther Solstice är en annan favorit. 3/4-takt går jag alltid i gång på. I denna bjuds vi på en mycket smakfull flöjt och förstås mera av Zubaidas blues. 

B-sidan inleder med instrumental folkrock i låten Dalecarlia Stroll. Här associerar jag till Kebnekajse. Little Burden är nog den vackraste låten på Revelation. De låter hela tiden organiska och dynamiska, men kanske mest i Little Burden. Love spelar på en ensam trumma, Sam kontrabas och Johan akustisk gitarr. 

Avslutande Keeper of the Flame är mäktig i sin uppbyggnad. Den har allt. När de drar på och Zubaida med full kraft sjunger:

Heavy as a heart can be
I'm like a branch of a tree
Reaching to be free
Fatigue,
I'm so tired of trying
I will never feel elated
Only feel at ease

Ja, då är det så bra som det någonsin blir och tyvärr Elin i Blues Pills, det är Zubaida som är min nya kärlek. 5/5! Jag behöver väl inte säga att jag har skivan på både CD och vinyl? 

Keeper of the Flame