Three Times Seven

Otroligt nog har jag aldrig haft Tony McPhee - The Two Sides Of Tony (T.S.) McPhee i min ägo. Förrän nu då. Jag minns att vi lyssnade på den hemma hos J för hundra år sedan och att jag gillade den akustiska bluesen på a-sidan och fattade nada av b-sidans anarkistiska synthesizer-inferno The Hunt, som handlar om överklassens vidriga rävjakt, på B-sidan. Tony PcPhee var en rebell och en rättskaffens person på alla sätt och vis. Och en väldigt liten man. Vi ser ut som giants bredvid honom på fotot nedan...

A-sidan är skitig och slarvig blues med en klaustrofobisk ljudbild. Det blir inte råare än så. B-sidan är fortfarande svår, men klart mer lysningsvärd idag. Kanske t.o.m. bra. 

Kring 2010 åkte vi och såg Groundhogs på 100 Club i London. Tony McPhee hade fått en stroke och var verkligen inte sitt bästa jag. Han kunde fortfarande spela gitarr, men inte sjunga. Om jag minns rätt sjöng han ändå en låt. Kanske Cherry Red. Jag är osäker. Resten skötte frun. Det var kaos. Dave Anderson som spelade med både Hawkwind och Amon Düül II skötte basen. Lite minns jag...  Vi fick alltså tagit några bilder efter spelningen. Jimmy Page var i lokalen. Det är väl vad jag minns... På ett ungefär. 

Three Times Seven

Death of Luther King

Champion Jack Dupree-samlingen växer med någon skiva då och då. Nu har jag även plockat in Tricks från 1973.

Två rader från Death of Luther King:

They shot him down… in Memphis town…

A good man gone… Lord, what’s goin’ on…

Champion Jack Dupree gör inget försök att förklara. Han bara konstaterar faktum och vägrar göra det mera begripligt. Pianot hackar till ibland, han slår lite för hårt eller inte alls och så är det bra med det. 

A och M berättade i helgen, när vi var på irländsk afton i B, att de hörde honom på Djurs Bluesfestival eller Djurs bluesland i Danmark kring 1990 och att de även var med på Roskilde när jag såg honom kring mitten av 1980-talet. Det är lite deppigt att jag aldrig kom iväg på den där Djurs-festivalen, den verkar ha varit awesome på alla sätt och vis. Alla spelade där. Rory Gallagher, Buddy Guy, Albert King, Albert Collins, Koko Taylor, Jo-Ann Kelly, Lousiana Red, Chicken Shack... Många fler kompisar åkte dit några år, men jag kom aldrig iväg. Jag var väl på Svalbard något av åren tror jag. Kanske någon tågluff. Sådant är livet.

GNP Crescendo, Black Blues Series, US, 1973.

Death of Luther King

Mani und seine Freunde

Mani und seine Freunde av Guru Guru är ett lagom skevt och skruvat album av trummisen och bandledaren Mani Neumeier och gitarristen Ax Genrich. Den här plattan skulle tydligen först getts ut under eget namn, men till slut blev det ändå en release under Guru Gurus moniker.

Ibland låter det Zappa på syra, ibland som ett avantgardistiskt barnprogram som sänds från en parallell verklighet. Jag tror att jag gillar den funkiga It's Your Turn bäst. Det är nog det mest normala spåret och det är ett härligt driv på trummorna. Fast jag gillar faktiskt hela skivan och dessutom kan man roa sig med att identifiera alla fåglar som hörs i inspelningarna...

Man anar att bandet vet exakt hur konstigt det låter – och tycker att det är än roligare då. Ibland får man som sagt vibbar av Frank Zappa. Champion Jack Dupree gör ett gästspel i ljudcollaget och det tycker jag som Dupree-fan och samlare förstås är intressant. 

I sista delen löses allt upp i en slags varm, skruvad gemenskap. Det känns som att bandet sitter i ett kök klockan 03:47 och spelar för att ingen riktigt vill gå och lägga sig och verkligheten känns lite för stel för att acceptera. Atlantic, Tyskland, 1975.

G försöker fresta lite med tvådagarsfestivalen Finkenbach Festival 2026. En happening vi pratat om i många år. Ännu lite länge körväg än till Burg-Herzberg och bara två dagar, men visst är det lite lockande. Som jag förstår det är det Guru Gurus (eller Mani Neumeiers) egen festival. Kraan, Guru, Guru, Leif de Leeuw och Miller Anderson band är såklart mycket intressant. My Sleeping Karma och Sula Bassana kan man väl också tänka sig att se. Kanske vi borde köra på den. Ombyte förnöjer.

It's Your Turn

Power of This Song

Det är svårt att säga vilket som var det bästa bandet på Burg-Herzberg-festivalen i somras, men det stod nog mellan DeWolff, Leif de Leeuw och Dirty Sound Magnet. Jämt skägg tror jag, men det var en otroligt energifylld spelning med Dirty sound Magnet vill jag lova. Vi stod alla längst fram vid staketet och lät våra öron manglas och vi vek inte en tum.

Jag hade bara en skiva med detta nya favoritband från Schweiz innan festivalen om jag minns rätt. Dirty Sound Magnet – Live Alert från nådens år 2020. Nu har jag fem. Senaste skivan Me and My Shadow (och en t-shirt), anlände för någon månad sedan och den har såklart snurrat frekvent sedan dess. 

Öppningsspåret Power of This Song är en riktig bluesstänkare i stil med hur Black Keys lät för drygt 15-20 år sedan. Titelspåret Me and my Shadow är en annan höjdare, men hela skivan är faktiskt ett monster. Videorna till dem kan jag väl bjuda på en måndagskväll. Musiken är åt det hypnotiska hållet och med en psykedelisk jamtradition hämtad från Cream, Hendrix och Led Zeppelin och som sagt Black Keys i ungefär lika mängder. 

Mitt exemplar är i Red Yellow splatter och den har ännu ingen orkat lägga upp på Discogs. Transgenic Records, EU, 2026.

Power of This Song

Me and my Shadow

Hemåt

Även Hemåt med Harvester har fått en plats i min skivhylla. Jag köpte ett exemplar på Dirty Records i Göteborg (trevlig skivaffär med café) när vi var där med skolan 2023. Den hade tyvärr en defekt där nålen ville haka upp sig, så jag skickade tillbaka den. Nu fick jag tag i ett acceptabelt exemplar. Liksom Sov Gott Rose-Marie så ska den finnas i proggsamlingen och liksom denna har den funnits i CD-samlingen sedan 90-talet och i LP-boxen Remains sedan 2018.

Om jag börjar med det negativa: alla skivorna, Internationell Harvester, Harvester och Träd Gräs och Stenar låter ganska pissigt. Ljudkvaliteten och inspelningarna lämnar verkligen mycket att önska. Till det positiva: min Hemåt låter nästan helt utan knaster.

Som på Sov Gott Rose-Marie finns en del drone, men känslan är mer som att vandra genom skog och mossmark, passera ett laggkärr och ta riktning mot en myrholme medan orrkuttret låter över det öppna mosseplanet. Om Sov gott Rose-Marie är en hypnotisk ritual så är Hemåt mer lekfull och skruvad på något sätt. Den når inte upp till Sov Gott Rose-Maries kvalitet som banbrytande och innovativ, men den har ändå något visst. Jag är särskilt förtjust i öppningsspåret När Lingonen Mognar (som Träden gjort igen på Träden 2018). Decibel Records, 1969.

När Lingonen Mognar

Nepal Boogie 

Sov Gott Rose-Marie

Då har jag till slut skaffat mig ett original av International Harvester Sov Gott Rose-Marie. Det ska såklart finnas i en anständig svensk progg-samling. Det svenska originalet ska jag tillägga, det är möjligt att det finska originalet är tidigare. Jag har haft skivan på CD sedan 90-talet någon gång och dessutom i LP-boxen Remains (2018). Det är en vinyl som är känd för att inte vara den bästa pressningen och fast att den ser ut att vara M- så finns det lite fint knastrande och småknäppande här och var. 

Jag läste i en recension av skivan en gång att det finns ett före Sov Gott Rose-Marie och ett efter. Att den försvenskade psykedelisk rockmusik. Det är såklart sant i högsta grad. Sov Gott Rose-Marie låter som om någon öppnat ett fönster mellan amerikansk och brittisk psykedelia och svenska myrar och mossar. Det är inte spacerock eller kosmisk psykedelia utan snarare svenskt urberg, dyster skog och torvmark. Musicerande är enkelt, till och med taffligt, men det repetitiva malandet och den melankoliska och mörka stämningen är oemotståndlig. Fioler slåss med elgitarrer. Värmländska skogar med Stockholms asfalt. Ibland bedövande vackert som i Sommarlåten. Love Records, 1968.

Sommarlåten

Sov Gott Rose-Marie

I Mourn You

Mount Everest

En kollega kom med tre fulla kassar skivor från sina föräldrar. De höll på med döstädning. Merparten var dansband eller i bästa fall någon Bruce Springsteen eller CCR, men när jag nästan bläddrat igenom alla så var där ändå en första November att finna. 

Omslaget var acceptabelt, men skivan saknade innerkonvolut (vilket de flesta skivor i samlingen gjorde). Några mindre repor som möjligen kunde kännas med nageln, men efter en tvätt så spelar den nog ungefär som mitt eget exemplar (som jag haft i fyrtio år). Eller något lite sämre om minnet stämmer. Reporna hörs faktiskt inte, det småknäpper och sprakar lite här och var, men det är ändå inte alltför irriterande. Jag får väl spela mitt andra exemplar också och se vilken jag ska behålla... Hursomhelst, det var ett tag sedan skivan fick sig en genomspelning så detta fynd var ju utomordentligt bra. Var det förra året som Christer Stålbrandt gick bort? Eller kanske var det t.o.m. 2024? Jag fick sett honom tre gånger. Med November på Mellobåten 2006 och på SRF 2007 och med Saga på den sista Mellobåten 2013. Sonet, Sverige, 1970. En veritabel klassiker!

Mount Everest

Åttonde