När livet blir lite roligare och intressantare:
Angine de Poitrine - Full Performance (Live on KEXP)
Det mest hypade bandet just. Sådant ska man ju vara skeptiskt till, men jag föll som en fura. Fri konst när det är som bäst. Konsten att få den mest dissonanta och diskordanta och vrickade musiken intressant. Det finns hela tiden små skruvade toner och sjuka taktbyten och konstigheter som gör en helt mållös. Jag älskar det.
Hans fraseringar och vilda tempo får också fram tårarna. Farfisa-orgeln gör sitt till. True Magic.
Bodo Molitor skapade även omslaget till Kaleidoscope. Det optimala sydamerikanska skivomslaget och platta.
Min pappa stod vakt vid ett hotell i Elisabethville i Kongo, eller om det var Brazzaville. Där dök Louis Armstrong upp. Pappa släppte in honom. Det var förstås ett hedersamt tillfälle. Han var stor och han var vänlig.
Jag hade velat var där med min pappa, men var ännu inte född. Jag hade fällt en tår. Ingen jazzlåt är vackrare. Vi hade gråtit ihop Pappa och jag. Nu är det sju år sedan du gick bort. I måndags. Det kommer aldrig att försvinna. Du kommer aldrig att försvinna från mig. Jag är du.
Det här måste vara en av de bästa protestlåtarna som någonsin gjorts!
När jag inte lyssnar på Robert Crays This Man så är jag på myrarna och kollar läget. Idag kom jag faktiskt ut innan gryningen för en gångs skull. Möttes av flera kattugglor, orre och en rackelhane. Färsk tjäderskit och skogssnäppa är väl också värt att nämna. Däremot inga nya kommunårsarter. Det har gått väldigt trögt med dem senaste veckan. Två myrar hann jag med innan dagens myrexkursion. På den fann vi däremot inga som helst bevis för att tjäder fortfarande existerar. Lite tröstlöst är det. Här fanns en lek med tre tjädertuppar för 15 år sedan. Nu verkar det vara helt tomt.
Bröder och systrar, detta är vår Gud, Jesus fredens konung.
En Gud som avvisar krig, som ingen kan använda för att rättfärdiga krig - som inte lyssnar till de krigförandes böner utan avvisar dem och säger: även om ni mångdubblar era böner skulle jag inte lyssna.
Era händer dryper av blod.
Det fanns 3-4 låtar jag skulle önskat med Blues Pills på Heimathafen Neukölln, men man kan förstås inte få allt. Detta är min all-time favorite:
Jag har sett en kvartsfinal i volleybollens slutspel i hemmahallen och följt Rögle på distans. Och givetvis gläds jag åt att herrarna gått till fotbolls-VM. Sport är opium när världsläget är som det är. Jag planerar för sommarens Ammarnäs-resa. Kanske också Pieljekaise. Mina favoritplatser i världen. Möjligen Hova skivmässa på vägen dit. Den borde passa rätt i tid det här året och då är det förstås en av årets höjdpunkter på alla sätt och vis. Jag har missat två år i följd på grund av tidig eller sen resa mot Ammarnäs.
A-sidan är skitig och slarvig blues med en klaustrofobisk ljudbild. Det blir inte råare än så. B-sidan är fortfarande svår, men klart mer lysningsvärd idag. Kanske t.o.m. bra.
Två rader från Death of Luther King:
They shot him down… in Memphis town…
A good man gone… Lord, what’s goin’ on…
Champion Jack Dupree gör inget försök att förklara. Han bara konstaterar faktum och vägrar göra det mera begripligt. Pianot hackar till ibland, han slår lite för hårt eller inte alls och så är det bra med det.
A och M berättade i helgen, när vi var på irländsk afton i B, att de hörde honom på Djurs Bluesfestival eller Djurs bluesland i Danmark kring 1990 och att de även var med på Roskilde när jag såg honom kring mitten av 1980-talet. Det är lite deppigt att jag aldrig kom iväg på den där Djurs-festivalen, den verkar ha varit awesome på alla sätt och vis. Alla spelade där. Rory Gallagher, Buddy Guy, Albert King, Albert Collins, Koko Taylor, Jo-Ann Kelly, Lousiana Red, Chicken Shack... Många fler kompisar åkte dit några år, men jag kom aldrig iväg. Jag var väl på Svalbard något av åren tror jag. Kanske någon tågluff. Sådant är livet.
GNP Crescendo, Black Blues Series, US, 1973.
Ibland låter det Zappa på syra, ibland som ett avantgardistiskt barnprogram som sänds från en parallell verklighet. Jag tror att jag gillar den funkiga It's Your Turn bäst. Det är nog det mest normala spåret och det är ett härligt driv på trummorna. Fast jag gillar faktiskt hela skivan och dessutom kan man roa sig med att identifiera alla fåglar som hörs i inspelningarna...
I sista delen löses allt upp i en slags varm, skruvad gemenskap. Det känns som att bandet sitter i ett kök klockan 03:47 och spelar för att ingen riktigt vill gå och lägga sig och verkligheten känns lite för stel för att acceptera. Atlantic, Tyskland, 1975.
G försöker fresta lite med tvådagarsfestivalen Finkenbach Festival 2026. En happening vi pratat om i många år. Ännu lite länge körväg än till Burg-Herzberg och bara två dagar, men visst är det lite lockande. Som jag förstår det är det Guru Gurus (eller Mani Neumeiers) egen festival. Kraan, Guru, Guru, Leif de Leeuw och Miller Anderson band är såklart mycket intressant. My Sleeping Karma och Sula Bassana kan man väl också tänka sig att se. Kanske vi borde köra på den. Ombyte förnöjer.
Öppningsspåret Power of This Song är en riktig bluesstänkare i stil med hur Black Keys lät för drygt 15-20 år sedan. Titelspåret Me and my Shadow är en annan höjdare, men hela skivan är faktiskt ett monster. Videorna till dem kan jag väl bjuda på en måndagskväll. Musiken är åt det hypnotiska hållet och med en psykedelisk jamtradition hämtad från Cream, Hendrix och Led Zeppelin och som sagt Black Keys i ungefär lika mängder.
Mitt exemplar är i Red Yellow splatter och den har ännu ingen orkat lägga upp på Discogs. Transgenic Records, EU, 2026.
Om jag börjar med det negativa: alla skivorna, Internationell Harvester, Harvester och Träd Gräs och Stenar låter ganska pissigt. Ljudkvaliteten och inspelningarna lämnar verkligen mycket att önska. Till det positiva: min Hemåt låter nästan helt utan knaster.
Som på Sov Gott Rose-Marie finns en del drone, men känslan är mer som att vandra genom skog och mossmark, passera ett laggkärr och ta riktning mot en myrholme medan orrkuttret låter över det öppna mosseplanet. Om Sov gott Rose-Marie är en hypnotisk ritual så är Hemåt mer lekfull och skruvad på något sätt. Den når inte upp till Sov Gott Rose-Maries kvalitet som banbrytande och innovativ, men den har ändå något visst. Jag är särskilt förtjust i öppningsspåret När Lingonen Mognar (som Träden gjort igen på Träden 2018). Decibel Records, 1969.
Jag läste i en recension av skivan en gång att det finns ett före Sov Gott Rose-Marie och ett efter. Att den försvenskade psykedelisk rockmusik. Det är såklart sant i högsta grad. Sov Gott Rose-Marie låter som om någon öppnat ett fönster mellan amerikansk och brittisk psykedelia och svenska myrar och mossar. Det är inte spacerock eller kosmisk psykedelia utan snarare svenskt urberg, dyster skog och torvmark. Musicerande är enkelt, till och med taffligt, men det repetitiva malandet och den melankoliska och mörka stämningen är oemotståndlig. Fioler slåss med elgitarrer. Värmländska skogar med Stockholms asfalt. Ibland bedövande vackert som i Sommarlåten. Love Records, 1968.
Jag var inte bekant med samtliga låtar sedan tidigare, men man vet ändå att de ger alla rättvisa och sin kärleksförklaring. Bäst är The Fan (feat. Joe Bonamassa) och som de också spelade på konserten för 1,5 vecka sedan (Little Feat-cover) och det avslutande medleyt Fire and Brimstone/Hawg Frog/I Walk on Gilded Splinters (Link Wray/Buzz Clifford/Dr. John). Om jag hade fått önska hade I Walk on Gilded Splinters varit några minuter längre, men det är en mindre anmärkning. Fire and Water med Free gör de givetvis mycket bättre än vad Skånska Mord någonsin gjorde. En av våra mest spelade covers.
Fugeo! är ett kontrollerat utbrott där det ändå både ryker och glöder och det känns lite som att stå i Guatemala och känna naturens puls genom fotsulorna. Electrosaurus Records, Nederländerna, 2025. Autograferad av samtliga i bandet givetvis.
Kingdom Come är inte alls lika bra som Galactic Zoo Dossier och man måste nog vara galen för att lyssna på detta verk. Skivan ska såklart ändå finnas i samlingen, och efter upprepat lyssnande så växer den trots allt. Den teatraliska approachen kräver definitivt viss tillvänjning. Arthur Brown låter som en predikant på LSD. Det är progressiv rock som inte direkt låter sig indelas i något fack - psykedelisk hårdrock, elektronisk rymdrock, det är kosmiskt och konstigt och osammanhängande. Kyrkklockor och aliens. Ibland som ett brittiskt Zappa eller Captain Beefheart. Det är inget för nervklena, även om man givetvis attraheras till galenskap. Arthur Brown bryr sig inte om att bli förstådd och det hedrar honom naturligtvis. Jag inser dock att jag tillhör just de nervklena och gillar bäst hårdrocken i City Melody, The Experiment (feat. Lower Colonic Irrigation), The Hymn och kanske inledande Water hur konstig den än är.
Nu har jag alla tre skivorna med Arthur Brown's Kingdom Come; Galactic Zoo Dossier, Kingdom Come och Journey. Den senare dock som US-press. Måste jag köpa en Journey som UK? Olika omslag... Suck. Jag orkar egentligen inte med den här hobbyn mer...
The Experiment (feat. Lower Colonic Irrigation)
Jag fick det att låta som att Live at Fillmore East 1970 är totalt överlägsen Recorded Live i min förra recension och det är faktiskt något överdrivet och orättvist. Den är så klart bättre, definitivt, men Recorded Live är fortfarande ett helt sjukt livealbum. Jag har haft den senare i samlingen i fyrtio år (och det är ju en ansenlig tid) och jag vet ingen skiva som börjar stöddigare. Så fort jag tänker på denna live så spelas One of These Days upp i mitt huvud... Den har ett särskilt stenat och suggestivt sound som man kan ge sin högra arm för. Magiskt på alla sätt och vis. Sedan maler det på med det ena otroliga framförandet av klassiker efter det andra. Det är gitarrer som skär genom märg och ben, ett basspel som är helt overkligt och trummor som piskar fram varenda låt. Eller hur?
Slow Blues in C låter som något jag skulle kunna gå igång på, men den är faktiskt rätt tråkig och Hobbit hade man ju kunna vara utan... Men resten? Ja, ren magi, vill jag nog påstå.
Det känns otroligt att jag haft den här skivan i 40 år faktiskt. Jag minns t.o.m. när jag köpte den.
 |
Det går förstås att vara kritiskt mot Sweet Little Sixteen och Roll Over Beethoven med Chuck Berry och kanske The Hobbit men på denna konsert är Ten Years After på toppen av sin karriär. Som de spelar! Det är svårt att föreställa sig något annat och vildare blues/jazz-band från denna tid och som fullkomligt manglar sin publik på Fillmore East under drygt 2 timmar på detta sätt. Alvin Lee levererar fler gitarrtoner än din slumpvist valda gitarrist gör under en hel livstid. Love Like a Man, Good Morning Little Schoolgirl, 50,000 Miles Beneath My Brain, I Can't Keep From Crying Sometimes, Help Me, I Woke up this Morning och Spoonful är alla monsterlåtar och det är svårt att tänka att det överhuvudtaget finns någon annan liveplatta ever som klår denna. Jag menar det! Bra ljud har den också! Världens bästa liveplatta! Buy or die! Chrysalis, 2018.
Set list:
Natural Woman (Från senaste studioskivan Muscle Shoals, grym låt).
The Fan (Från senaste cover-plattan Fuego! där Joe Bonamassa gästar. Jag tyckte detta var en av höjdarlåtarna på konserten. Helt sjukt gitarrsolo. En Little Feat-cover).
Don't You Go Up the Sky (En låt från Strange Fruits And Undiscovered Plants från 2009. Coolt).
Faster and Faster (Från nya Fuego! En Eden Rose-cover).
Treasure City Moonchild (Från skivan Wolfpack, 2021).
Vicious Times (Finns att höra på IV, som är deras tredje skiva och inte fjärde...).
Tired of Loving You (magisk låt från Roux-Ga-Roux, 2016, kanske bäst på hela konserten).
Rosita (De envisas med denna ganska mediokra komposition från Love, Death & In Between som extranummer, men det får man väl stå ut med...).
 |
I år planeras dock både föreläsningar, markägarkontakter, exkursioner, artikelskrivande och förstås en massa timmar i fält. Vi är några stycken som håller på med de här tokigheterna, men jag lär väl göra 50 % av allt fältarbete. Minst. Det är kanske rimligt att sätta igång i mars, men jag börjar som brukligt i januari. Alltid kan man få någon indikation om hur det står till i markerna och jag saknar helt förmåga att behärska mig. Nu med snö öppnas givetvis nya möjligheter.
 |
Svårt att välja ut några favoriter då de flesta spåren är riktigt bra, men öppningslåten Wrapped Up In Love Again är vass (även om den tonas ut alldeles för snabbt, vilket alltid är en styggelse), Cockroach, covern av Killing Floor, If The Washing Don't Get You The Rinsing Will, Drowning On Dry Land, You Threw Your Love On Me Too Strong, Sky Is Crying... Egentligen inte ett dåligt spår på hela skivan. Stax, UK, 1969. Jag chansade på en skiva som var graderad VG på discogs, men som efter en tvätt blev till en M-. Ibland ska man ha tur. Stax, UK, 1969.
Skivan är klart svagare än deras tre första utgivningar, UFO, Hinten och Känguru. Egentligen går ingen Guru Guru-platta att jämföra med någon annan i deras utgivning. Alla låter helt olika. Hursomhelst, A-sidans rock' roll-medley på Guru Guru kan man ju verkligen leva utan, medan B-sidans Der Elektrolurch och The Story Of Life ändå gör skivan värd att äga. De båda är låtarna som mest låter som fornstora dagar. Der Elektrolurch är lagom knasig och experimentell och The Story Of Life är både psykedelisk, Pink Floyd-minnande och jazzig. Grön Brain, Germany, 1973.
.jpg)
Favoritspåren är inledande Cut you a Loose (älskar det maffiga blåset), Midnight Special (mystisk och med mer av det där intensiva blåset) ännu en version av All Your Love (I Miss Loving) vilken Otis Rush gör bra i alla versioner såklart och titelspåret Cold Day in Hell.
Fast egentligen finns det inte ett dåligt spår på denna klassiker. Delmark Records, US, 1975.
Jag undrar verkligen om jag hinner med att få ihop en anständig och
värdig skivsamling innan jag dör? Undead med Ten Years After har jag bara haft på
CD innan jag nu uppgraderade till ett UK stereooriginal i superfint skick. Det
är många CD-skivor av alla de slag som inköptes sent 80-tal och på 90-talet som akut behöver köpas på vinyl.
Det känns helt klart ganska prioriterat innan de blir alltför dyra…
Ten Years After skulle iväg på en USA-turné och behövde få fram en andra
skiva omgående. De höll på med Stonedhenge i studion, men ville inte forcera
dess färdigställande, utan valde att snabbt spela in en liveplatta. Mike Vernon stod
åter som producent och konserten spelades in på Klook’s Kleek i West Hampstead,
London, den 14 maj 1968. Bandet, Decca och Deram blev så nöjda med resultatet att de
bestämde sig för att släppa skivan på båda sidor av Atlanten samma sommar.
Jag har förmodligen knappt ens hört på skivan den här sidan 2000
och det är skandalöst för det är en riktig höjdare. Jag håller At the
Wood-chopper’s Ball högst, men det var I’m Going Home som blev Ten Years Afters
signaturlåt. Skivor med omslag som detta (psychedelia that is) måste man såklart ha på det större
formatet. Synd bara att den inte är fold-out. Undead snurrade för övrigt nästan hela helgen. Deram, UK, 1968.
Steady Rollin’ Man är en småtrevlig bluesskiva. Det är ganska lågmält och gitarrsoundet är naket och utan distorsion. I några spår hörs hans dragning mot jazz och det är förstås intressant. Lockwoods styvfar var ingen mindre än Robert Johnson och det var av honom som han lärde sig spela gitarr. Delmark, US, 1973.
Något varmare vid ån hos strömstaren. Jag fick tagit några bilder och det var väl bra. Den är alltid rolig att studera. Det blir några nya kommunårsarter varje gång jag är ute. Igår var det stenknäck och trädkrypare, idag blev knipa och stjärtmes. Åtta glador och en varfågel kan väl också nämnas.
Ruf Records, 2025.