Peaches!

Peaches! är The Black Keys fjortonde studioalbum och är liksom Delta Kream en coverplatta. Peaches! är dock bättre! Tio nytolkningar av gamla obskyra blues- soul- och rockörhängen. Det låter mer som deras råa bluesrötter än deras mer polerade senare album och man blir verkligen på bra humör av att höra dem igen. Kenny Brown är med även på Peaches! och det borgar för kvalitetsträskblues.

Jag har snurrat skivan hemma på vinyl ovanligt många gånger och den har även fått speltid i bilen mellan hemmet och jobbet. Favoriterna är öppningsspåret Where There’s Smoke, There’s Fire (Willie Griffin) och de två avslutande Fireman Ring the Bell (R.L.Burnside) och Nobody but You Baby (Kimbrough), men den är faktiskt bra rakt igenom. Limited Indie Exclusive, 2026.

Where There’s Smoke, There’s Fire

Fireman Ring the Bell

Nobody but You Baby

Jazz Sabbath

Ansträngande vecka på jobbet. Det ser ut att bli lika tufft som det förra läsåret... Dessutom var vi Malmö i onsdags och såg Jazz Sabbath. Otroligt bra och kul, så det var ändå värt mödan och att inte vara hemma igen förrän 00.20.

Adam Wakeman gör helt fantastiska jazzarrangemang av den tidiga Sabbath-katalogen. Han spelar verkligen inte Iommis riff på piano, utan använder dem som råmaterial för en jazztrio. Det svänger helt sjukt och de är virtuoser av högsta klass. "Hur ska man kunna höra på originalen nu?" undrade G efteråt. 

Jag köpte deras live-dubbel och den har fått snurra idag. Fem av fem lusingar får den.

Dessa fick vi höra live:

Children of the Grave
N.I.B.
Sabbra Cadabra
Hand of Doom
The Wizard
War Pigs
Fairies Wear Boots
Spiral Architect
Iron Man
Electric Funeral
Changes
Into the Void
Paranoid
Rat Salad

Mer än tusen ord

Faraj Risberg Rogefeldt kom 2025, men jag köpte den först i år efter tips från G. Spelade den några gånger då, i våras, men först nu återvände jag. Eftersom det är 70-talsdoftande bluesbaserad tung rock på svenska är det lågt hängande frukt att jämföra med November och Abramis Brama. Det låter ändå klart eget och skivan är verkligen värd ett öra. Mer än tusen ord är fantastisk! Sartez Faraj från Siena Root/Three Seasons/Wooden Fields, Olle Risberg från Three Seasons och Marcus Rogefeldt, barnbarn till Pugh. Limited Edition, Green marbled vinyl.

Mer än tusen ord

Det sista vi ser

King of the desert blues

Roskilde 2005 var en ovanligt stark festival för både världsmusik och hårdrock. Bland artisterna fanns: Ali Farka Touré, Toumani Diabaté, Tinariwen (som jag upptäckte där), Black Sabbath, Velvet Revolver, Foo Fighters och Audioslave. Ali Farka Touré spelade både solo och tillsammans med Toumani Diabaté, där den senare konstellationen definitivt var en av festivalens höjdpunkter. Jag såg dessutom bland annat Konono Nº1 (från Kongo Kinshasa) och Dungen. Det är över 20 år sedan, men jag minns fortfarande många spelningar som om det var igår. 

Ali Farka Touré Savane är en helt fantastisk skiva. Jag har ingen aning om varför jag inte köpte den när den kom ut. Jag var ett fan av Ali Farka redan 1994 när Ali Farka Touré and Ry Cooder Talking Timbuktu kom och jag inhandlade även Niafunké när den släpptes 1999, men Savane missade jag och han dog året efter Roskilde 2005, några månader innan skivans release. 20th Anniversary Yellow vinyl edition, 2-LP, 16 page booklet, 2026. 

Beto

Savane

Melankoli

Liksom förra läsåret har jag tisdagsförmiddagen fri. Jag passade denna tisdag på att besöka favoritmyren direkt på morgonen. Fågelutbytet blev klent. En sparvhök, röd glada, några korpar, sex ladusvalor. Trädpiplärka och spillkråka hördes. Ingen blå kärrhök vilken var målarten. Kanske var det lite för tidigt på förmiddagen för att sträcket skulle komma igång.

På vägen dit sågs ytterligare två sparvhökar och en tornfalk.