Dryocopus martius IV

Det blev en rejäl tur ut i markerna i fredags. Jag började hos spillkråkorna i träsket. Tre ungar kunde nu konstateras. De varvar med ett mata en gång i kvarten till att ha långa uppehåll på upp emot en timme. Otroligt fascinerande att sitta där och ta in allt som händer med skrattmåsar, grågäss, gräsänder. knipor, krickor, rörhönor, starar och kajor. Där är ständiga konfrontationer mellan arterna.

Besökte den brandkronade kungsfågeln, som var kvar, och hälsade även på mina tofsvipor på de två lokalerna. Inga ungar sågs, men 4 respektive 6 tofsvipor. Trädlärkan varnade, sånglärkorna sjöng. Fick även in årets första lärkfalk. Dvs artlistan för dagen blev till slut ganska fin: spillkråka, gröngöling, gök, trädlärka, sånglärka, röd glada, sparvhök, trana, forsärla, brandkronad kungsfågel, tofsvipa och lärkfalk. Inte den sämsta i dessa tider och trakter.

Åkte sedan med mamma till några gårdsbutiker. Fikade och åt godaste sillmackan med nypotatis, köpte bröd, ölkorv, gurka, ägg och åt glass. Vi körde småvägarna och njöt av bokskogarna. Mamma nöjd med rundan.

Besökte även mina gamla hemmalokaler i jakt på hämpling och smådopping, men det blev inget med det. Två gråhägrar blev den enda behållningen. Jag brukade ha de eftersökta arterna där för några år sedan och även brandkronad kungsfågel. Nåja.

The Black Keys - Poor Boy a Long Way From Home

Crawling Kingsnake

Black Keys var en ständig följeslagare till den gamla bloggen. Jag skrev om deras skivor och om när deras musik var en viktig ingrediens på fester, skivspelarkvällar eller på resor. De fanns där i vått och torrt. 

Jag köpte deras Ike Turner-platta Attack and Release när den kom ut 2008. Brothers blev som ett soundtrack till år 2010 och nu blev bandet dessutom megastora. El Camino 2011 var i princip lika bra. På Turn Blue spelade de en mera slick soul, men jag älskade den. Dan Auerbachs sorgliga röst talade alltid till mig. Sedan trodde man det var över - hans andra projekt tilltalade mig inte alls - men 2019 kom Let's Rock. Den var väl inte så märkvärdig och i ärlighetens namn har den nog bara snurrat en handfull gånger. 

I höstas beställde jag bluesplattan Delta Kream, men det dröjde nästan ett halvår att få hem den. Jag tror att den anlände för en månad sedan. Det har blivit legio att vinylskivor är kraftigt försenade och produktionsproblemen verkar vara i det närmaste oöverstigliga. Vare sig Ginza, CDON eller Bengans håller sina leveranstider (som de såklart får från distributörerna...). Står det 1-3 veckor kan det uppenbarligen betyda 6 månader.

Nåväl, Delta Kream låter härligt loj och avslappnad. Det är huvudsakligen låtar av träskblueskungarna Junior Kimbrough och R. L. Burnside. En tillbaka-till-rötterna-skiva. De spelar inte lika slarvigt och stökigt som på de tidiga skivorna, utan närmare originalen, och som sagt väldigt tillbakalutat, men det låter riktigt bra. Kenny Brown gästar och spelar många fina gitarrsolon. Skivan blir något enformig, det ska väl erkännas, men sådan här blues går jag ändå alltid igång på. 

Jag väljer att länka till deras version av John Lee Hookers Crawling Kingsnake. Min största hjälte av alla bluesmän. Nonesuch, Easy Eye Sound, 2021.

Crawling Kingsnake

Connections

Jag har fått för mig att jag borde ha Neal Casals Hazy Malaze-skivor. Den första som jag har fått hem är den sista av dem, Connections, från 2009. Två år innan Neal Casal gick med i Chris Robinson Brotherhood och tio år innan han tog sitt liv. Det är en skiva som uppenbarligen inte gjorde något större väsen av sig. Jag hittar den vare sig på youtube eller på spotify och det finns i princip inga recensioner att läsa. A-sidan är suverän, b-sidan är däremot tämligen tråkig. 

A-sidan sparkar igång med Get Free som närmast för tankarna till något brittrockband på 90-talet med sin punkiga energi. Jag älskar den! Låten är ensam värd skivans pris! On the Tarmarc och titellåten är båda riktigt fina bluesrocklåtar. Rolling Stones-gung i dessa. Connections skulle dessutom ha kunnat ha legat på någon tidig Brotherhood-platta. I Joesphine låter bandet mera bredbent sydstatsheavy. Partyrock. Skivsidan avslutas med det suggestiva soulspåret Can't Just Give It Away och den går hem här. Mycket fin.

B-sidan inleder med två intetsägande poplåtar, Secrets Safe och I Time Is Not On Our Side. I My Black Clou får bandet förnyad bluesrockenergi. Låten är dock ingen man direkt lägger på minnet, även om munspelet är bra. Amazing Colors är det närmaste psykedelia de kommer på Connection. Småtråkig, om än med ett kort fint gitarrsolo. Det tänder liksom inte till, utan bara lunkar på. Avslutande Scavengers är återigen heavy sydstatsrock. Uthärdlig, men den har inget tryck. Trött låt. 

Väldigt splittrad och ojämn skiva, men a-sidan gör att den ändå får en stark 3:a av 5.

Stoner Rules

Att sätta två prickar över o:et i Stoner verkar väl coolt i engelsktalande länder, jämför Motörhead och Blue Öyster Cult, men det blir rätt kasst för en svensk. Stöner... Hursomhelst, Brant Bjork och Nick Oliveri slår sig ihop igen och röker några jointar. Stoner Rules är förstås stonerrock, dvs nedstämda gitarrer, riffen i centrum, såsigt och massor med fuzz. 

Rad Stays Rad och The Older Kids är rätt trista måste jag säga. Träiga riff. Own Yer Blues är något bättre, men den tänder inte riktigt till. I Evel I Never Dies är riffandet coolt men Nick Oliveri borde inte få sjunga. Stand Down är nog bästa låten på skivan. Här jobbar de mera med dynamik och det låter som Brant Bjork solo. Tribe/Fly Girl är också uthärdlig, men långt ifrån en kioskvältare. Skivan får bara 2 av 5 av mig. Heavy Psych Sounds, It, 2021. 

Jag har även beställt deras senaste Totally... men den är försenad (som alla nya skivor numera är...). Jag har sett bandet posera med vinylerna, så jag vet att den finns, men Bengans kan uppenbarligen inte få hem den. 

Jag har fortfarande aldrig sett någon tornuggla. Arten står nog högst upp på min önskelista. Vi gjorde ett seriöst försök i Spanien i vintras (eller två t.o.m.), men den vill verkligen inte in på min artlista. Det är komiskt att jag har en uppstoppad fågel (vilket känns smått olagligt) och att den tidigare var en skånsk häckfågel (det är väl tveksamt om den fortfarande är det), men så är det. En art som går att se i stora delar av världen. Jag får väl åka till Danmark, till slut, för att kryssa den.

Stand down 

Dean

Alan White lämnade jordelivet igår, 72 år gammal. Mest känd som trummis i Yes och att han spelade på John Lennons Imagine, men jag länkar till min all time favourite video med Terry Reid. Fantastiskt livespår med honom och där inte minst trummorna svänger.

R.I.P.

Dean live at Glastonbury

Dryocopus martius III

Det har blivit många timmar i bilen vid skrattmåskolonin. Jag kan verkligen snöa in på saker... Väntar fortfarande på den perfekta bilden på spillkråkorna. Vanligen matas de var tionde, var femtonde minut, men det händer att föräldrarna är borta nästan en timme. Kajorna är där och lurar, men än så länge har åtminstone två ungar klarat sig.

Rörhönsen på lokalen har fyra ungar. Knipungarna har nog skattats. Bara sett en unge de senaste dagarna. Grågåsungarna intakta. Snart ska det nog börja kläckas skrattmåsar.

Skönt med några dagars ledighet. Jag måste verkligen vila lite. Har varit helt slut i veckan som gick. Nu återstår dock betygssättning, bal, Liseberg och avslutning och att röja upp efter mig. Stökigare arbetsrum än mitt finns inte. En rejäl uppfräschning av hemmet behövs också. Hoppas orka ta tag i det sistnämnda i helgen. 

Dryocopus martius II

Jag började den biologiska mångfaldens dag vid torvbrytningsarenan klockan 07.00. Trodde väl att någon orre skulle vara kvar, men så var det inte. Stenskvätta, mindre strandpipare, en gök hördes. I sjön låg ett storlomspar som jag fick några bilder på, men med alldeles för högt iso.

Körde sedan till min tofsvipelokal. Såg inga vipungar. De vuxna fåglarna var fyra till antalet. Sång av både trädlärka och sånglärka. Trädlärkan har ungar. En individ varnande ivrigt och hade mat i näbben. Det är lite kul att konstatera en häckning av arten. Den är fortfarande tämligen ovanlig i kommunen. Trädlärkan hade en lång svacka och det är väl först de sista 10 åren som vi har börjat göra några få fynd årligen. I år vet jag dock ingen annan lokal än denna, även om det högst troligt finns några till. 

På lokalen sjöng även trädgårdssångare, trädpiplärka och gök. Jag gick sedan ut på nabben för att eventuellt se lommarna därifrån, men de var som bortblåsta. Vid flygfältet kunde ytterligare två sånglärkor noteras.

Årets första törnskata sågs i Skogen. Ingen bivråk...

Därefter hängde jag vid skattmåskolonin. Nu är spillkråkeungarna så stora att de börjar sticka upp huvudena ovanför bohålskanten. Det är inte optimalt för kajorna är mycket intresserade. Det är överhuvudtaget väldigt jobbigt för paret att mata. Är det inte kajorna som försöker komma till boöppningen så trakasseras föräldrarna av skrattmåsarna. Vid ett tillfälle klättrade spillkråkehannen högst upp i trädet för att jaga bort en kaja och en skrattmås. Är dock orolig att kajorna kommer att norpa någon unge förr eller senare. 

Men det är njutbart att sitta där och studera livet i kolonin. Det händer alltid saker och alla verkar irriterade över något. Gud nåde den kaja som kommer för nära en grågåsunge t.ex. Kniphonorna jagar allt och alla.

Jag tyckte det kändes rimligt att jag skulle få in ytterligare någon art under dagen. En misstänkt kärrsångare fick jag släppa. Fiskgjusen är förvunnen med havsörnarnas ankomst, men någon tillfälligt fiskande borde ha varit möjlig. Lärkfalken ska vara här. Hämpling och steglits också, de har noterats av andra. Nej, det blev bara törnskata idag.

Helgen gick fort. Jag som skulle blogga om några skivor... Det får bli i veckan.

Night Parade Of One Hundred Demons

Det blev nog en femtiotimmarsvecka! Nationella prov i Ma2b, Ma3b och Ma4, någon extralektion och till och med en AW igår. Fredagar brukar jag sluta kl 10.30, idag blev det 15.30. Pust! 

Aw:n var faktiskt den första (och sista...) på mina sju år på arbetsplatsen här i människobyn. När jag jobbade i Hbg hade vi ibland AW 2-3 ggr i veckan! Det hände att vi satt utomhus på fyllerondellen (Hamnkrogen) långt in i oktober... Hursomhelst, jag har haft en lärarstuderande de senaste fyra veckorna (fem?) och han har verkligen varit ovärderlig och helt fantastisk, inte minst denna oxvecka. Jag har definitivt fått en energiboost av alla våra diskussioner om allt från didaktik och undervisning till bedömning och framför allt matematik. Dessutom är vi från samma by. Bara en sådan sak! Jag kommer att sakna honom.

Ma3 och ma4 rättade och kommunicerade, Ma2 hinner jag väl i helgen, även om jag ska göra några sista myrvandringar för att leta tjäder. I kväll blir det dock softande med vinylsamlingen. Den mest spelade skivan de senaste månaderna - Earthless Night Parade Of One Hundred Demons - snurrar just i detta nu. Isaiah Mitchell, Mike Eginton och Mario Rubalcaba skapar återigen helt instrumental evil magi!

Night Parade Of One Hundred Demons, Pt. 1

Dryocopus martius

I kommunens skrattmåskoloni häckar spillkråka. Förra gången jag var där var skrattmåsarna rejält irriterade. Spillkråkorna fick inte en lugn stund när de visade sig. Idag var det lite lugnare, men ändå viss oro varje gång hannen skulle in eller ut ur bohålet. Det är överhuvudtaget ganska udda med en spillkråkehäckning så öppet och så nära bebyggelse. Tänker jag.

Väldigt kul att sitta där i bilen och se på skådespelet. Där finns 50-60 bon med ruvande skrattmåsar, knipor, gräsänder och grågäss med ungar, krickor och rörhönor. En rörhöna jagade bort en kricka, grågässen var efter en kaja, en kniphona gav sig på en gräsand. De små knipungarna dyker mest hela tiden. Roligare än TV. Det ska bli kul när spillkråkeungarna börjar hänga ut från hålet. Sitter man i bilen stör man dem inte. Det är lite för långt fotoavstånd, kanske 20-25 meter, men det blir ändå hyfsat. 

Jag kan titta på fåglar hur mycket som helst. Det finns alltid något att förundras över. 

Lyrurus tetrix

Idag var jag uppe redan innan klockan två och ganska exakt klockan tre var jag på plats i gömslet. Med en ny pannlampa och lite mera kräm, så var det inte så svårt att hitta. Reflexer uppsatta på själva myren, i skogen fick jag klara mig på känsla... Buskskvättorna var förstås igång och strax hördes nattskärra. Orrarna kom 03.14. Det var bra spel i mörkret och jag kunde ganska snabbt konstatera att de var fyra stycken. 

04.30 mattades aktiviteten av för en stund. Tupparna satt glest utspridda. Ett lätt regn vid 5-tiden. Sedan blev det en väldig fart en stund och även lite slagsmål. Tuppen bakom gömslet hade mindre utvecklade lyror och var troligen av yngre modell. Den vågade inte passera de för oss människor osynliga gränser som de andra tre satt upp. Ibland trädspelade någon tupp en stund.

05.45 blev det en kort siesta. Man tänker inte så mycket på vad som hörs i övrigt när orrarna är igång, men tranor, gök och trädpiplärkor var med i kören nu. Strax bubblade tupparna igång igen och när jag fumlade med fikan blev det nya slagsmål. De tre som räknades flög bort i samlad trupp och spelade lite längre iväg, men var strax tillbaka.

Kring 06.30 var det bra aktivitet om än att två av dem trädspelade. Tyst mellan 06.50 - 07.10. Ett sista ryck och några slagsmål och sedan lämnade alla 07.23. Inga hönor, men de ska såklart redan ha varit där. Tupparna fortsätter väl lite efter hönveckan om någons rede blir rövat på ett tidigt stadium och vill para om sig.

Rapport avlades hos gömslets ägare och en andra frukost intogs där. Jag fortsatte förmiddagen med att slöskåda lite och fick in några nya årsarter. Grå flugsnappare bland annat. Lunch hos mamma. Allt arbete jag tog med mig hem i fredags får vänta till i morgon.

Godnatt.

L

I går var det 50 år sedan Rolling Stones släppte dubbelalbumet Exile on Main St. Jag köpte den i år i Norrköping. Pinsamt såklart, men ibland tar det tid att få in klassiker i samlingen...

Stones låter härligt dekadenta på denna mytomspunna blues-, rock 'n' roll, gospel- och countryrockplatta. Här finns inte några av deras kändare låtar, men jag skulle nog ändå vilja säga att skivan är en av deras absolut bästa och mest helgjutna skivor. Från inledande Rocks Off med sitt sköna sväng och blås, via Slim Harpos Shake Your Hips, Tumbling Dice, och Ventilator Blues, till avslutande Soul Survivor så svänger det enormt. 

Om jag hade haft planer på en road-trip upp till fjällen skulle jag ha velat ha denna på CD i bilen. Exile on Main St känns som en riktig bilkörarplatta!

Shake Your Hips

Mergus serrator

Äntligen faller det lite regn. Det har väl knappt kommit en droppe på två månader? Idag infördes eldningsförbud i kommunen. Det borde de ha gjort för flera veckor sedan. Det enda som har varit positivt är att jag har kunnat gå på myrarna i ganska låga vandringskängor. För några veckor sedan upptäckte jag att gummistövlarna läckte. De var dock minst 10 år gamla, så det var väl ganska väntat. Jag trodde jag hade ett par till, men de verkar vara försvunna. 

För övrigt verkar alla mina prylar gå sönder just nu. Mobilen för drygt en månad sedan, gummistövlarna, ett hjullager och avgasröret på bilen och säkert några saker till.

I går var jag med några elever på Hovs Hallar. Inte mycket fåglar, men vi tittade på det som bjöds, inklusive geologi och växter. Ejder, småskrake, en sträckande blå kärrhökshona, någon silltrut... Jag såg en tumlare, men den missades av eleverna.

Fantastiskt vackert på Bjäre nu, men vi körde över åsen till Rössjön på vägen hem och där är det trots allt alltid bäst.

Jag kommunårskryssar som vanligt och hetsar lite med pensionärerna. Jag var först till 100 arter och det brukar vara mitt primära mål. Det har varit väldigt dåligt med rastande änder och jag saknar några av de senast anlända vårfåglarna. 112 arter 10 maj måste vara ovanligt magert. Det hade varit fint att ha den gamla bloggen att gå tillbaka till och jämföra, men det verkar, som sagt, omöjligt att få någon kontakt med Google. 

Tag plats på lördag. Sex timmars artsamlartävling. Vädret ser inte så bra ut för denna aktivitet. Det var väl förra året som vi faktiskt avbröt redan efter halva tiden och slutade sist. Det verkar bli väldigt blåsigt och kanske även lite regn. Kanske vi borde fundera på att hitta en mera vindskyddad lokal än den vi brukar sitta på. Söndag ser bättre ut och då blir det sista chansen för mig att få en fin orrmorgon.

Callophrys rubi

Jag hade satt klockan på 03.00, men jag försov mig. Vaknade först kl. 06.00! Skulle suttit i kompisens orrgömsle. Så oerhört retsamt. Hade både rekognoserat så att jag skulle hitta i mörkret och förberett mackor och packat ryggsäck. 

Åkte förstås iväg ändå, men det fick bli andra lokaler. Spelande grönbenor i Skåne är inte det sämsta. Första göken, törnsångaren och rörsångaren. På en lokal där jag tänker följa hur det går för tofsviporna och där jag hade sånglärka vid det förra besöket, sjöng idag istället trädlärka. Samtliga tre arter alltså tämligen sparsamt förekommande här i skogsbygden. 

Gick även på en mosse där jag en gång för ca 20 år sedan hade en fantastisk kväll med en trädspelande tjädertupp. Jag satt gömd vid en gran i myrkanten och tuppen spelade fullt synlig i säkert 30 min, långt innan det började mörkna. Jag har även släppt en tam höna på den här lokalen. Det var nog ungefär samtidigt. Nu fanns det ingenting som skvallrade om att tjädern skulle finnas kvar.

Jag har aldrig sett så många grönsnabbvingar som i år. Idag var de hundratals. De är små, så det är inte lätt att få skarpa bilder...

Tetrao urogallus

Vårens tjäderinventerande har varit en deprimerande historia. 2-3 tuppar och en handfull hönor är allt vi har hittat. Inventeringsmetoden är enkel, men har hög träffsäkerhet om det finns tjäder. Vi letar helt enkelt tjäderskitar på myrmark där det blommar tuvull. Finns det tjäder så hittar man korvarna. Det har vi erfarenhet av från tidigare inventeringar. Förutom på en myr, där jag skrämde upp 1-2 tuppar, har jag inte hittat en enda tuvullsspillning. Jag har haft äldre tallbarrsspillning från hönor på två lokaler. Det är allt för min del. De andra har också bara haft skit från hönor och skrämt upp någon, förutom en kvällsspelande tupp för några kvällar sedan. Vi har varit ute i säkert hundra timmar tillsammans.

Under de sista åren innan en tjäderpopulation dör ut finns det bara hönor kvar. Där är vi förmodligen om några år. Så otroligt sorgligt. 

Idag blev det ännu en myrtur och som de flesta gånger denna vår hittade jag inte en endaste liten skit.

Scream Thy Last Scream

Min gamla blogg plockades bort av Google för en månad sedan. Det fanns skadligt innehåll på mitt konto. Någon kontakt med en människa på Google går inte att få. Begär man en granskning av nedstängningen så får man svar från programvara att beslutet ligger fast. Jag vet inte vad som var skadligt och lär heller aldrig få veta. En blogg/dagbok som till hösten skulle fylla 15 år, 2500 inlägg och säkert närmare 10000 bilder. Hittade algoritmerna något obscent skivomslag? Var det länken till Pink Floyds Hey Hey Rise Up (Ukraina) som jag postade dagen innan kontot togs bort? Blev den hackad och kontaminerad med något olagligt? Det är allt lite Processen över det hela... 

Jag tänkte först att då var den eran över. Att börja på en ny blogg kändes inte så motiverande. Det var det stora materialet som på något sätt var drivkraften att fortsätta, tillsammans med att bloggen fungerade som min dagbok, där jag kunde söka upp saker som jag inte säkert kom ihåg längre. Reseanekdoter, skivrecensioner, bilder på fåglar, datum... Jag måste säga att det var helt knäckande i några veckor.

Jag är inte säker på att det blir något med denna nya blogg, men om den blir varaktig så lär jag inte ändra så mycket på innehållet jämfört med den gamla. Det är ju fåglar, insekter, natur i största allmänhet och skivor som är mina intressen och det jag gillar att skriva om. Lite om livet i allmänhet kanske smyger sig in, precis som tidigare. Vi får se.