Jag köpte deras Ike Turner-platta Attack and Release när den kom ut 2008. Brothers blev som ett soundtrack till år 2010 och nu blev bandet dessutom megastora. El Camino 2011 var i princip lika bra. På Turn Blue spelade de en mera slick soul, men jag älskade den. Dan Auerbachs sorgliga röst talade alltid till mig. Sedan trodde man det var över - hans andra projekt tilltalade mig inte alls - men 2019 kom Let's Rock. Den var väl inte så märkvärdig och i ärlighetens namn har den nog bara snurrat en handfull gånger.
I höstas beställde jag bluesplattan Delta Kream, men det dröjde nästan ett halvår att få hem den. Jag tror att den anlände för en månad sedan. Det har blivit legio att vinylskivor är kraftigt försenade och produktionsproblemen verkar vara i det närmaste oöverstigliga. Vare sig Ginza, CDON eller Bengans håller sina leveranstider (som de såklart får från distributörerna...). Står det 1-3 veckor kan det uppenbarligen betyda 6 månader.
Nåväl, Delta Kream låter härligt loj och avslappnad. Det är huvudsakligen låtar av träskblueskungarna Junior Kimbrough och R. L. Burnside. En tillbaka-till-rötterna-skiva. De spelar inte lika slarvigt och stökigt som på de tidiga skivorna, utan närmare originalen, och som sagt väldigt tillbakalutat, men det låter riktigt bra. Kenny Brown gästar och spelar många fina gitarrsolon. Skivan blir något enformig, det ska väl erkännas, men sådan här blues går jag ändå alltid igång på.
Jag väljer att länka till deras version av John Lee Hookers Crawling Kingsnake. Min största hjälte av alla bluesmän. Nonesuch, Easy Eye Sound, 2021.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar