Connections

Jag har fått för mig att jag borde ha Neal Casals Hazy Malaze-skivor. Den första som jag har fått hem är den sista av dem, Connections, från 2009. Två år innan Neal Casal gick med i Chris Robinson Brotherhood och tio år innan han tog sitt liv. Det är en skiva som uppenbarligen inte gjorde något större väsen av sig. Jag hittar den vare sig på youtube eller på spotify och det finns i princip inga recensioner att läsa. A-sidan är suverän, b-sidan är däremot tämligen tråkig. 

A-sidan sparkar igång med Get Free som närmast för tankarna till något brittrockband på 90-talet med sin punkiga energi. Jag älskar den! Låten är ensam värd skivans pris! On the Tarmarc och titellåten är båda riktigt fina bluesrocklåtar. Rolling Stones-gung i dessa. Connections skulle dessutom ha kunnat ha legat på någon tidig Brotherhood-platta. I Joesphine låter bandet mera bredbent sydstatsheavy. Partyrock. Skivsidan avslutas med det suggestiva soulspåret Can't Just Give It Away och den går hem här. Mycket fin.

B-sidan inleder med två intetsägande poplåtar, Secrets Safe och I Time Is Not On Our Side. I My Black Clou får bandet förnyad bluesrockenergi. Låten är dock ingen man direkt lägger på minnet, även om munspelet är bra. Amazing Colors är det närmaste psykedelia de kommer på Connection. Småtråkig, om än med ett kort fint gitarrsolo. Det tänder liksom inte till, utan bara lunkar på. Avslutande Scavengers är återigen heavy sydstatsrock. Uthärdlig, men den har inget tryck. Trött låt. 

Väldigt splittrad och ojämn skiva, men a-sidan gör att den ändå får en stark 3:a av 5.