An evening of sonic destruction

Jag köpte ett fint exemplar av Space Ritual med Hawkwind på Old Spitalfields Market i London 2016. Jag blir inte riktigt klok på vilken pressning detta är men åtminstone skivorna är inte från förstautgåvan. Kanske har 1977-utgåvans plattor stoppats i printed inner sleeves med psychedelic patterns och i förstaupplagans omslag... Nåväl, 29 september släpps Space Ritual 50th Anniversary som 11-disc deluxe box, 2LP clear vinyl eller i en 2CD edition. Vi får väl se om jag tycker att det är värt att plocka in en ny LP. Ljudmässigt finns det faktiskt en del att önska från originalet/77-utgåvan. 

Samma kväll, den 29 september,  spelar Dave Brock och bandet på Royal Albert Hall: An evening of sonic destruction, celebrating the rituals and odysseys of space on the 50th anniversary of their acclaimed Space Ritual album. Gissa vem som kommer att vara där! Jag tar ledigt en dag från jobbet och vi åker sent på torsdagskvällen och hem igen på söndagskvällen. Det ska bli galet kul med en liten Londontripp. Senast jag var i London var vi och såg Roy Harper på Palladium. Oförglömligt minne. Det var 2019, så det blir första gången sedan Brexit. Pundet står i 14 kronor, så det lär bli ett dyrt kalas...

The Crazy World of Arthur Brown gästar. Jag gissar att Arthur Brown kommer att recitera poesin mellan låtarna istället för Lord Calvert, men man kan ju hoppas att han värmer upp med ett set också. Vi ska som vanligt bo i Notting Hill i västra London. Perfekt läge för att kunna nå Royal Albert Hall till fots och samtidigt har vi nära till skivaffärerna på Portobello Road. 

På lördagen lär det bli vår favoritställe Ain't nothin' but the Blues i Soho. Kanske vi kan hinna med några andra kulturella utsvävningar. En månad kvar, längtar redan. 

Orgone Accumulator

Sunrise

Det bästa köpet på vår lilla börsrunda i Malmö för två veckor sedan var nog ett UK-original av Arthur Brown’s Kingdom Come Galactic Zoo Dossier från 1971. Skivan spelade först med ett retsamt knaster - trots att den såg i princip ospelad ut och saknade spindle marks - men efter en tvätt (b-sidan två gånger) spelar den utan tvekan excellent. Omslaget med rester av en sticker, annars fint.

Detta är skivan som jag fortsättningsvis kommer att nämna när det kommer till progressive-favoriter från det tidiga sjuttiotalet. Någon skulle kanske kalla det här avantgarde, men jag föredrar nog psykedelisk progressive och tidig hårdrock även om det är ganska rubbat emellanåt. Skivan har det mesta som jag älskar. Förryckt och stöddig sång (Arthur Browns teatraliska röst är helt obetalbar…), tungt trumspel, suverän orgel, oändligt med coola riff och riktigt giftigt gitarrspel av Andy Dalby. Det är väl någon typ av konceptplatta, alla låtar glider in i varandra och texterna är för mig delvis obegripliga existentiella betraktelser. Det finns en intensitet rakt genom hela skivan som är svårslagen. Hur har jag kunnat vara utan denna pärla i alla år? Jag har haft den tredje skivan Journey sedan 80-talet, men mitt minne av den är att den är tämligen svag (trummaskinen har jag åtminstone inte lyckats förtränga…). Den ska förstås ändå plockas fram inom kort.

Arthur Brown's Kingdom Come - Sunrise