Corvus corone corone

Nu trillar vårarterna in i rasande fart. 12 i kommunen de senaste tre dagarna och av dessa har hela 10 varit nya årsarter.  Uppe i 116 i kommunen och 154 totalt. Årta blev den 150:e arten. Fint ska det vara! Jag har nog aldrig skådat mer än vad jag gör nu. På morgonen innan jobbet och all tid jag är ledig. Det är galenskap. Mest har det blivit tidiga morgnar för orrlyssnande, men jag hinner även med att försöka kolla i en del av sjöarna varje dag.

Om jag jämför med 2020, då jag för första gången lyckades få in 150 kommunarter på ett år, så ligger jag lite före. Ska jag satsa på att slå det omöjliga rekordet? Det flyter på rätt bra nu med änderna bland annat. Årta och skedand igår och småskrake idag. Sjöorre har noterats med fåglar i par 3 gånger. Dessutom vit stork igår. Den hör inte till vanligheterna i kommunen.

Idag fick jag även sett en svartkråka på flygfältet. Det var inte igår. Jag är inte helt säker, men jag tror att jag bara haft den tre gånger i kommunen tidigare och det var länge sedan nu. En egen art enligt flera auktoriteter, men Sveriges Ornitologiska Föreningen behandlar fortfarande gråkråka och svartkråka som underarter av kråka.

This Is Not a Drill

I måndags var vi och såg Roger Waters i Köpenhamn för tredje gången. Första gången var i början av millenieskiftet, andra 2018.

Återigen blev det en utomordentligt mäktig upplevelse och ett minne för livet. 

Waters är kontroversiell och han har varit rejält i blåsvädret den senaste tiden. Han vevar mot alla, men särskilt mot USA och Israel och auktoriteter rent generellt. Han har förstås rätt i det mesta han säger och man får helt enkelt räkna med en konsert med mycket politik. Inledande Comfortably Numb var magnifik. Have a Cigar (synd att inte Roy Harper kom in och sjöng den...) och Two Suns in the Sunset har man aldrig fått höra tidigare och i Sheep fick vi ett långt progressivt jam. Jag gillade också avslutningen med The Bar (Reprise) och Outside the Wall. Mycket känslor, som jag alltid får av Pink Floyds musik. Jonathan Wilson tog sången i Money och Us and Them. Det blev femte gången jag fick sett honom på en scen. 

Med undantag av ett lokalt dödsmetallband och någon liten spelning ute i Brekille så var detta min första riktiga konsert sedan hösten 2019. Genast fick vi blodad tand och köpte biljetter till en spelning i Malmö i höst och funderar på en i London. Det är verkligen något jag gillar att göra och jag hade nästan glömt bort hur det var. 

First set:

Comfortably Numb
Another Brick in the Wall (Part 2-3)
The Powers That Be
The Bravery of Being Out of Range
Have a Cigar
Wish You Were Here
Shine On You Crazy Diamond (Parts VI-VII, V)
Sheep

Second set:

In the Flesh
Run Like Hell
Déjà Vu
Déjà Vu (Reprise)
Is This the Life We Really Want?
Money
Us and Them
Any Colour You Like
Brain Damage
Eclipse

Encore:

Two Suns in the Sunset
The Bar (Reprise)
Outside the Wall

Circus aeruginosus

Helgen tillbringades i naturen. Uppe vid fyratiden både igår och idag. Efter torvbrytningsmossen, där det denna morgon bara fanns en orrtupp, mötte jag upp deltagarna på helgens exkursion på en annan myr. Det blev en trevlig runda även om vi inte hittade några spår av skogshöns. T var med och han bestämde nio olika vitmossor. Bara en sådan sak! Idag blev det två orrtuppar till på två myrar där jag inte haft någon tidigare och nu är nog det totala antalet fåglar lika många som förra året. 

Nya kommunarter i helgen blev ejder, mindre strandpipare och större korsnäbb.

Helgens bästa foto blev nog på en brun kärrhök. 

Lyrurus tetrix

Jag har ägnat hela påskledigheten åt fågelskådning, mestadels tröstlöst lyssnande efter orrar på kommunens myrmarker tidigt på morgnarna. De senaste dagarna har det dock ljusnat något, med fem tuppar på bästa lokalen och i morse tre på torvbrytningsmossen där jag hade varit nio (sic!) gånger utan att ha haft någon orre eller sett någon spillning. Dessutom hade K två tuppar på gränsmyren (en av dem på smålandssidan) där jag bara noterat en tupp på mina fem eller sex besök. Kan det tillkomma någon fågel de närmaste veckorna är nedgången från i fjol inte så stor som jag trott i två månader. 

Förutom de tre tupparna hade jag i morse sjungande varfågel, stenskvättor och en ringtrasthanne. Jag har stått still på 99 kommunarter sedan i torsdags (bläsand) och jag hade önskat mig ringtrast som nr 100, men stenskvättan hann före ändå. Blott den andra rapporterade ringtrasten från Skåne i år. Märkligt. Ibland flyger de väl bara förbi helt enkelt.

Det har blivit två turer till kusten och en till en tjäderlokal i Småland. Det blev ingen tjäder (eller lappuggla), men det var väl lite tidigt för tjäder kanske och dessutom en svinkall kväll. Det får bli ett återbesök inom de närmaste två veckorna.

Då ska man börja jobba igen. Vad hemskt.

Rockin at the Tweed Mill

Det har varit ganska lugnt med skivköpandet, men här om dagen anlände ett litet paket från Belgien. Discogs förstås. Först ut att presenteras här blir Livin' Blues Rockin at the Tweed Mill. Det har känts aningen irriterande att inte ha denna platta i skivhyllan. Jag hade faktiskt ett exemplar hemma för något år sedan, men det lämnades tillbaka då skicket inte var helt tillfredsställande. Hursomhelst, nu är denna skamfläck i samlingen åtgärdad. Mest har jag egentligen velat ha Rockin at the Tweed Mill för att det var härifrån Half Man hämtade Diving Duck Blues och som spelades på en hel del gig under några år. Som jag minns det så var vi inte så långt ifrån Livin' Blues killer version. Vi gjorde den alltid med både J och U på sång, J blåste lungorna ur sig på munspelet och vi i kompet spelades så hårt och tajt och skitigt vi bara kunde. En veritabel livefavorit!

Rockin at the Tweed Mill, som producerades av Mike Vernon (och spelades in i hans studio), är kanske inte lika bra som de första plattorna, men den får mig på utomordentligt nostalgiskt humör. Den stöddiga Fool On You är höjdarspåret. Här får de riktig santanafeeling i det långa jampartiet. Så sjukt bra! You're a Stranger är också fantastisk. i.e. Dirty blues... Och Diving Duck Blues. John Lagrand (munspel), Ted Oberg (gitarr) och Nicko Christiansen (sång) var kungar vid den här tiden.

Om du inte har Livin' Blues-plattor från sent 60-tal och tidigt 70-tal så borde du genast åtgärda detta. Näst efter Cuby + Blizzards var Livin' Blues det bästa bandet från Nederländerna. Philips, 1973.

Fool for You

Diving Duck Blues