This Is Not a Drill

I måndags var vi och såg Roger Waters i Köpenhamn för tredje gången. Första gången var i början av millenieskiftet, andra 2018.

Återigen blev det en utomordentligt mäktig upplevelse och ett minne för livet. 

Waters är kontroversiell och han har varit rejält i blåsvädret den senaste tiden. Han vevar mot alla, men särskilt mot USA och Israel och auktoriteter rent generellt. Han har förstås rätt i det mesta han säger och man får helt enkelt räkna med en konsert med mycket politik. Inledande Comfortably Numb var magnifik. Have a Cigar (synd att inte Roy Harper kom in och sjöng den...) och Two Suns in the Sunset har man aldrig fått höra tidigare och i Sheep fick vi ett långt progressivt jam. Jag gillade också avslutningen med The Bar (Reprise) och Outside the Wall. Mycket känslor, som jag alltid får av Pink Floyds musik. Jonathan Wilson tog sången i Money och Us and Them. Det blev femte gången jag fick sett honom på en scen. 

Med undantag av ett lokalt dödsmetallband och någon liten spelning ute i Brekille så var detta min första riktiga konsert sedan hösten 2019. Genast fick vi blodad tand och köpte biljetter till en spelning i Malmö i höst och funderar på en i London. Det är verkligen något jag gillar att göra och jag hade nästan glömt bort hur det var. 

First set:

Comfortably Numb
Another Brick in the Wall (Part 2-3)
The Powers That Be
The Bravery of Being Out of Range
Have a Cigar
Wish You Were Here
Shine On You Crazy Diamond (Parts VI-VII, V)
Sheep

Second set:

In the Flesh
Run Like Hell
Déjà Vu
Déjà Vu (Reprise)
Is This the Life We Really Want?
Money
Us and Them
Any Colour You Like
Brain Damage
Eclipse

Encore:

Two Suns in the Sunset
The Bar (Reprise)
Outside the Wall