Waiting For a Coconut to Drop

Jag har köpt någon Brant Bjork-skiva då och då genom åren. Varje gång jag fått för mig att kolla upp om han gjort något nytt så har det kommit ett par tre skivor. Hans utgivningstakt är verkligen för hög för att man ska hänga med... Hursomhelst, Jalamanta, debuten från 1999, tror jag inte ens att jag hade hört för några månader sedan. Jag körde den några gånger i bilen och insåg att jag måste ha den på vinyl.

Jalamanta hade nog mått bra av att ha varit en enkelskiva istället, men samtidigt är hans sound alltid skönt och groovy så även de mera anonyma låtarna är ganska njutbara. Heavy Psych Sounds, Italien 2019. Remastered, 2-LP, Yellow vinyl, limiterad, 500 ex.  

Automatic Fantastic

Defender Of The Oleander

Waiting For a Coconut to Drop

Don't Deny It

Southern Steel Get on Through är en privatpress från 1974. Bandet var från Miami, Florida och gjorde bara denna enda fullängdare, samt en singel (båda låtarna finns på LPn). Get on Through återutgavs för första gången i slutet av förra året av RidingEasy Records. Limiterad till 300 ex (jag har nummer 18/300) och skivan i Caramel Swirl. 

Det är mestadels ganska snäll southern rock, med bra gitarrer och sång och stämsång och några riktigt bra låtar. Det är inte lika proffsigt som de stora sydstatsbanden, men det bidrar bara till charmen. Låtarna som drar åt country är bättre en de något stabbiga boogie-spåren. I sista låten, Don't Deny It (7:17) växlar de upp med gitarrerna i slutet i bästa Free Bird-andan. Klart värd att ha i samlingen!

24 Hours A Day

Don't Deny It

Hair of the Dog

El Perro - Hair of El Perro. Vilken jäkla platta! Jag hänger som vanligt dåligt med, för denna kom redan 2022. Parker Griggs och Lonnie Blanton från Radio Moscow och några andra snubbar som jag inte känner igen namnen på gör värsta Hendrix-möter-Santana- och Funkadelic-skivan. Fast tyngre då. Den har snurrat ett tiotal gånger hemma och dessutom har jag kört den en handfull gånger på väg till jobbet i bilen. Det finns inte ett dåligt spår! Helt enormt sväng!

Sedan skivan kom har Parker Griggs bytt ut hela bandet och idag ingår bland annat den gamle Blues Pills-gitarristen Dorian Sorriaux och Prisma Circus-bassisten Joaquin Escudero i bandet. Rekommenderas! Alive Naturalsound Records, US, 2022.

The Mould

Black Days

Dagens raritet LVII

Skivan som jag har hört mest på den senaste tiden är Agitation Free Malesch. Jag har haft en Amber Soundroom-utgåva sedan början av seklet, men nu har jag även ett fint original på Vertigo Swirl. Bandet bildades redan 1967, men det dröjde till 1972 innan de fick ut förstlingsverket. Innan inspelningen hade Agitation Free rest runt i bland annat Egypten och Marocko och spelat. Med sig därifrån hade de ljudupptagningar av böneutrop, livliga basarer m.m. och dessa samplas in i låtarna här och var och även själva musiken har en del arabiska influenser. Det här är verkligen inte för alla, men jag håller den mycket högt. 

Öppningsspåret You Play for Us Today med sin hypnotiska bas sätter tonen. Fantastisk låt och med riktigt vasst gitarrspel. Sahara City transformeras efter en stund till Syd Barrets Astronomy Domine. Åtminstone tänker jag på den på grund av gitarrsoundet. I Ala Tul är det orgel, percussion och i det närmaste ett bassolo som dominerar. Pulse ger återigen Pink Floyd-vibbar. En sequencer spelar en mer och mer atonal melodi och på det läggs Barrett-gitarr och friformstrummor. Oerhört suggestiv och underbart kaotisk. I Khan El Khalili (som är en stor basar i Kairo) börjar jag alltid nynna på Fearless på Meddle. Titellåten är längsta spåret på skivan. Ett långt och helt suveränt jam. Till en början tänker jag att det är ett psykedeliskt mästerverk, men i slutet av låten är det mer progressive än psychedelic. Nåja, ibland går dessa genres in i varandra. Det är synd att avslutande Rücksturz är så kort. Den är förvisso fantastisk oavsett, men den fina gitarrmelodin skulle förtjäna att spelas någon gång till efter en utsvävning. Skivan finns avbildad i Pokoras 4001 Record Collector Dreams och där har den bara fått en rating disc. I boken The Vertigo Swirl Label (2016) har den fått **** av ****** vilket indikerar 500-800 €.

Sahara City

Pulse

Rücksturz

Dagens raritet LVI

Humble Pies andra skiva Town and Country är en något lugnare historia jämfört med den ösiga rock 'n' rollen från As Safe as Yesterday Is. Det låter inte lika brittiskt längre utan de utforskar snarare americana och southern rock. Sedan har den Silver Tongue som är ett riktigt monster till låt! Ingen sjunger som Steve Mariott och bäst är han just i den här typen av låtar. Otroligt maffigt sound och jag älskar verkligen varenda ton. Inte minst basspelet från Greg Ridley som är Geezer-tungt och gitarrsolona som är gåshudsframkallande all over. Silver Tongue kan jag höra om och om igen. Som tur är skulle det komma mer i den här kalibern från och med nästa skiva. Även den avslutande Home and Away är en favorit. Först en popbagatell från Frampton som kanske lätt skulle kunna glömmas bort, men solona i slutet lyfter den enormt. Immediate, UK, 1969. 

Silver Tongue

Dagens raritet LV

Nu har jag nog fått ett nytt favoritalbum med Embryo. Närmare bestämt Steig Aus från 1973, deras första på Brainetiketten. Jag har alltid tjatat om Rocksession från 1974 som den ultimata psykedeliska jazzrockplattan, men frågan är om inte denna får mig på än bättre humör. Den är kanske inte riktigt lika psykedelisk och flummig utan mera av en ren fusionskiva och något oftare framförd i ett betydligt högre tempo (vilket inte brukar vara min grej), men det är ett sådant sanslöst drag att det är svårt att stå emot. I Radio Marrakesch/Orient-Express spelar alla som om det var sista gången i livet och inte minst gitarrspelet är helt vilt och sådant går förstås alltid hem. I den drömmande och suggestiva Dreaming Girls låter de som på Rocksession med xylofon och violin. En fantastiskt vacker skapelse. Inget instrument kan skapa samma melankoliska stämning som en violin spelad på rätt sätt. Det är som om där hela tiden finns några extra toner och som skär genom märg och ben. 

B-sidan är ett spår, Call, i 5 delar. Här finns allt och lite till. Ekvilibristisk jazzrock, psykedelia och all annan tänkbar sinnesutvidgande musik. Det är i stora delar så intensivt att man bli helt matt. Vilket jäkla basspel och orgelhamrande alltså... Om jag ska välja ut 10 krautrock-album och inte ta med de enklare hårdrocksakterna (vilket en del puritaner givetvis inte gör) så är denna definitivt där tillsammans med några skivor med Out of Focus, Amon Düül II, Guru Guru, Yatha Siddhra, Kraans första, Agitation Free, Exmagma och nämnda Rocksession. 

Radio Marrakesch/Orient-Express

El Comienzo De Un Largo Camino

En annan argentinare som jag gillar är B.B. Muñoz Tiempo de Reflexion från 1976. Även denna har jag haft ett tag i samlingen och den var, liksom Pappo's Blues Volúmen 4, länge olyssningsbar på grund av smuts i skivspåren. Först nu fick jag för mig att rengöra den. Efter ett envetet tvättande och skrubbande blev den acceptabel om än inte helt välljudande. B.B. Muñoz lämnade Argentina i början av 1970-talet och släppte denna skiva i Spanien 1976. Det är ingen riktigt höjdare, det kan jag trots allt inte påstå, det finns några träiga spår, men den har tillräckligt många awesome folk- och bluesspår och som helt klart har sina förtjänster. Det är några låtar med funkig blues som fångar mig. Särskilt öppningsspåret Amigo Mío går hem, liksom El Comienzo De Un Largo Camino som definitivt är ett monster till låt. Muñoz, har till skillnad från Pappo, den där rösten som jag går igång på och han får ofta till oerhört vackra fraseringar i sina sångmelodier. Det finns ytterligare några låtar som är klart lyssningsvärda, inte minst titellåten. Jag skulle dock behöva ett lite bättre låtande exemplar för att vara helt nöjd, så det lär väl bli en jakt på ett sådant... Hispavox, Spanien, 1976.

Det får bli en länk till hela skivan.

Tiempo de Reflexion

Dagens raritet LIV

Det finns inget som primitivt producerade, skitiga psykedeliska argentinska bluesplattor från det tidiga 1970-talet. Det skulle verkligen vara något att koncentrera köpandet till istället för mitt helt planlösa och ofokuserade samlande. Som tur är har jag trots allt fått tag i åtminstone några guldskivor genom åren. Pappo's Blues Volúmen 4 köpte jag för några år sedan. Den var i princip ospelbar och behövde verkligen sig en djuprengöring. Detta var innan jag hade införskaffat en riktig skivtvätt så den ställdes åt sidan. Nu är plattan ren och fin, näst intill helt knasterfri, men den låter förstås fortfarande som en mycket enkel replokalsinspelning.

Det finns nog inte någon som sjunger lika slappt och slött och likgiltigt som Pappo, men det skapar mest en härlig stämning. I princip alla låtarna är ett primitivt malande på ett och samma boogieriff. Vad annars? Jag vill verkligen inte att det ska låta på något annat sätt! Utöver denna har jag tyvärr bara de två första skivorna och de är båda något vassare. Nästan högst upp på önskelistan står Vol. 3. Oavsett, Volúmen 4 är fortfarande en riktigt giftig skiva och favorittragglandet är nog Gato de la Calle Negra. Music Hall, Argentina, 1973. Ett demonstrationsexemplar. 

Gato de la Calle Negra

Abelardo el Pollo

Dagens raritet LIII

Jag har flera gånger lagt upp min favoritplatta med Embryo, Rocksession, på den gamla bloggen och nu även på den nya. Varje gång har jag skrivit att jag verkligen borde skaffa mig fler Embryo-skivor. Hursomhelst, det har jag äntligen gjort. Först ut blir Embryo Featuring Charlie Mariano – We Keep On från 1973. Det är verkligen en intensiv upplevelse. Christian Buchard spelar mellotron, vibrafon, slagverk, trummor, keyboard, mellofon, bas, gitarr och sjunger. Charlie Mariano får också stort utrymme med sopransaxofon, altsaxofon, tvärflöjt, nadaswaram och bambuflöjt. Första spåret No Place To Go är ett monster. Ett våldsamt jam där nästan alla medlemmarna får utrymme att visa sina färdigheter. Charlie Mariano blåser lungorna ur sig på sina olika saxofoner och gitarrsolona från Roman Bunka är något ut över det vanliga. 

Det är mycket nordafrikanska rytmer och stämningar och kreativiteten flödar. Är jag på rätt humör så älskar jag verkligen sådan här friformsjazz. Sedan missar jag aldrig ett tillfälle att berätta om att jag har sett detta hippiekollektiv av virtuoser två gånger på Burg-Herzberg-fastivalen i Tyskland. Skivan kom som sagt 1973, men jag har en spansk pressning från 1974. BASF.

No Place to Go

Dagens raritet LII

Jag brukar klaga på att jag lyssnar för lite på mina skivor, men just nu har jag en period med ganska intensivt skivlyssnade och inte minst på Canterbury progressive. Det är dock inte mina Soft Machine- och Caravan-skivor som har luftats, utan istället Robert Wyatt och Hatfield and the North som snurrat en hel del. Även Matching Mole har fått sig en genomspelning, men den skulle verkligen behöva uppgraderas till ett mer välljudande exemplar.

Robert Wyatts Rock Bottom från 1974 är en utomordentligt speciell skiva. Plattan spelades in ett knappt år efter att Wyatt föll ut från fjärde våningen på en fest, blev förlamad och hamnade i rullstol. Det blev därmed ett slut på trumspelandet och istället kom han att fokusera på piano, orgel, handtrummor och sin säregna och speciella sång. Rock Bottom är, fullt begripligt, enerverande, väldigt melankolisk och sorglig och mörk. Det är krävande musik, men efter några genomlyssningar skulle jag ändå vilja säga att skivan är oerhört suggestiv, spännande och genomgripande vacker. Det är faktiskt så att skivan allmänt betraktas som ett mästerverk. Richard Sinclar, Hugh Hopper och Mike Oldfield gästar. Det är som sagt en LP som växer efter varje lyssning och jag rekommenderar att ha tålamod. Virgin, UK, 1974.   

Alifib

Dance beneath the wide eyed moon

Förra helgen var det skivspelarkväll i Klippan och då spelade G Robin Trowers senaste platta; Robin Trower featuring Sari Schorr Joyful Sky. Jag beställde den omgående och den har nu snurrat flera kvällar i följd. Skivan ger verkligen Bridge of Sighs- och For Earth Below-vibbar. Det är mestadels ganska lågmält och melankoliskt och jag hamnar i student-i-Lund-mood, då bluesen var som starkast för mig, när jag lyssnar på Joyful Sky. Gitarrspelet är oefterhärmligt och Sari Schorr ger mig emellanåt gåshud. 

Som av en händelse fyller Robin Trower 79 år idag! Jag skulle verkligen vilja se honom live en gång till i livet.

The Distance 

Dagens raritet LI

Lollipop Shoppe Just Colour, UNI, US, 1968. Skivan är presenterad i Pokoras 1001 Record Collector Dreams och har 3 rating discs. 

Just Colour är totalt kompromisslös garagepunk och psykedelia och med en plågad och hysterisk sångare i Fred Cole som ger allt från början till slut. Som nämnts i inlägget om Zipper så blev jag bekant med bandet och låten You Must be a Witch tidigt i skivsamlarkarriären genom Pebbles Vol. 8. Det låter ungefär lika delar Love och The Doors fast med en något mera desperat approach och en vildare garagerock och det är ju inget som vi psych-heads blir särskilt ledsna över.

Skivan är värd sina pengar för enbart You Must be a Witch och Fred Coles röst, men det finns mycket galenskap och fuzz för de surt förvärvade slantarna vill jag lova. Den långa, mörka psykedelian i Underground Railroad kryper in under skinnet och Don't Close The Door On Me är en annan mäktig och sinnesutvidgande ballad. Man ska såklart vara mottagligt för denna ömsom tunga psykedelia och ömsom vilda garagerock vid lyssning och det är man väl oftast, men på fel humör kan skivan säkert upplevas som en svårsmält historia.

Lollipop Shoppe startade som The Weeds i Las Vegas, Nevada, flyttade till Los Angeles och skaffade sig samma manager, Lord Tim Hudson, som The Seeds. Han prackade på dem namnbytet till Lollipop Shoppe, då han tyckte att Seeds och Weeds lät för lika varandra. Så kan det gå till när man får ett töntigt bandnamn.

Underground Railroad

Don't Close The Door On Me

Dagens raritet L

Jag har haft Jellybread First Slice i säkert närmare 40 år i samlingen. För något år sedan införlivades även deras sista på Blue Horizon, den svåra Back to Begin Again. Det återstod då, förutom den omöjliga mini-LPn, den ganska lätthittade Sixty-Five Parkway. Jag var nyligen ute och tittade lite efter den på diverse platser på nätet, men kom inte till skott med att köpa den någonstans och jag glömde bort det hela. Så kom det sig att jag bläddrade igenom alla skivor som stod framme vid stereon. Vad hittade jag där? Jo, Sixty-Five Parkway förstås. Någon gång under det senaste halvåret har jag uppenbarligen köpt den, men jag har absolut inget minne av det. Hur är det ens möjligt? Den finns inte i historiken från mina discogsköp och jag kan verkligen inte minnas att den inhandlats i Förslöv, där jag svänger inom ibland, på skivrundan i Malmö i höstas eller i London. Eller hos Electric Mud. Där var jag för inte så länge sedan och minns exakt vad jag köpte. Det är ett totalt mysterium. Är det nu varningsklockorna för demens ringer? 

Hursomhelst, skivan kan inte ha gjort något större intryck när jag rimligen lyssnat på den första gången. Nu har den dock snurrat vid en handfull tillfällen och jag tycker den växer varje gång. Sixty-Five Parkway är ingen ordinär bluesplatta, utan det serveras både soul, jazz, ragtime och funk. A-sidans Old Before Your Time är fin och B-sidans The Missing Links jazziga instrumentala parti är smått magiskt. Blue Horizon, UK, 1970.

Old Before Your Time

The Missing Link

Face of Stone

En skiva som det är patetiskt att sakna i original är Zipper s/t från 1975. Den har ju verkligen varit möjlig fram till ungefär nu och jag har varit på väg att köpa ett exemplar i flera år. Nu blev det en nypress från Permanent Records utgiven förra året. Limiterad till 250 exemplar, och i Whiskey and Cigarette Smoke Colored Vinyl. 

Skivan är verkligen awesome. En del tycker bara att det är en Led Zeppelin-rip off, typ Granicus. Jag kan förvisso höra Led Zeppelin, men tycker också att det är lika mycket stökig garagerock över den. Fred Cole frontade tidigare Weed/Lollipop Shoppe så det är kanske inte så märkligt. 

Sent 70-tal, tidigt 80-tal köpte jag på mig en hel del Pebbles- och Nuggets-samlingar och fick då bekanta mig med många av USAs garageband. Ett band som fastnade var just Lollipop Shoppe och deras You Must be a Witch på Pebbles Vol. 8. När jag hör den idag inser jag hur mycket Love och Arthur Lee han låter. 

Bullets

Face of Stone

Lollipop Shoppe You Must be a Witch

Dagens raritet XLIX

Vad kan passa bättre en fredag än Demian s/t? Jag klagar ibland på att jag spelar mina dyrgripar alltför sällan, men denna plockas fram relativt ofta och då får den alltid sig ett par tre genomspelningar. Det är trångt på den där topplistan, men Demian skulle definitivt kvala in på min topp 50. Den har låtarna och sången och de fantastiska tvillinggitarrerna med det rätta bettet, men det är också något i själva soundet och den alltid närvarande melankolin i både sång- och gitarrmelodier. 

Skivan är dock inte helt felfri. Face The Crowd, öppningsspåret, är lätt tristaste låten. Jag tycker att gitarriffet är riktigt tröttsamt faktiskt. Därefter finns det dock inte mycket mer negativt att säga. Windy City får alltid mig att tänka på Allman Brothers av någon anledning. Jag vet inte vilken låt det skulle vara, utan det är nog mera känslan. När både Rod Prince och Todd Potter börjar spela den snygga gitarrmelodin i slutet och sedan bygger på med sång, handklapp och percussion är det så vackert att man kan börja lipa. Love People. Alltså, den sångmelodin! Det är så snyggt!!! Coming har ett bassound (och ett bassolo) som man kan döda för och gitarrduellerna slår det mesta. Låten vill inte ta slut vilket man är mycket tacksam för. Fast att det är mycket gitarrer och riffigt så blir det aldrig riktigt hårdrock av det hela. Vilket bara är positivt. 

Todd's Tune är en låt som transformeras totalt halvvägs in och därifrån är det gåshud. Ett genialiskt arrangemang och man kan höra låten om och om igen. Dock är den nog ännu bättre på Bubble Puppy A Gathering of Promises. Det är ändå lätt att förstå att de spelade in den igen för det är ett monster till låt. No More Tenderness påminner något om Windy City i stil. Stämningen i låten ändras hela tiden. Det är melankolin som fångar mig återigen. Are You With Me Baby är nog ändå min favorit på skivan. Älskar det släpiga liret och sångharmonierna. Sjukt snygg och vacker. Båda gitarrsolona är magiska och när de till slut drar på i slutet så är man på väg att gå upp i limningen. Avslutande Only A Loner är en riktig stänkare och med det tyngsta riffet på skivan. ABC Records, US, 1971.

Windy City

Coming

Are You With Me Baby

Skivsamlande

Skivsamlandet går lätt överstyr. Det spelar ingen roll att jag redan har alldeles för många skivor och hur många som helst som sällan eller aldrig får någon tid på skivtallriken, jag vill ändå bara ha fler hela tiden. Är det en sjukdom eller bara en väldigt dyr hobby? Självmedicinering? Jag får dåligt samvete över att jag spelar så få av skivorna. Det handlar dock inte bara om tidsbrist, för jag har ibland inte någon större lust. Jag kan välja att läsa om skivor i mina böcker, kolla Discogs och ebay eller andra sidor på nätet och samtidigt lyssna på P1 i timmar. Någon gång har jag försökt med att tvinga mig själv att spela minst en skiva per kväll. En kort period för några år sedan körde jag med tre skivor per kväll. 

När jag hade sett Dewolff i höstas fick jag ett ryck och köpte det mesta med dem. Drygt 15 skivor. I den högen finns fortfarande någon olyssnad platta och flera av dem har nog bara spelats en gång. Alltså, vad är det för dumheter och vansinne? Är det för att jag vill att de ska stå i hyllan den dagen jag får lust att spela dem? Detta gränsar till hoarding...

Att hamna i reissueträsket (som jag nyligen gjort) är inte heller bra för mitt skivlyssnande. Då köper jag bara fler skivor än jag lyssnar på. Nu är dessutom reissues inte särskilt billiga längre... 

Det går förvisso inte att köpa allting i original, då priserna för sådant jag vill ha är alldeles för höga, men om tillskottet bara skulle bli 2-3 halvobskyra och medeldyra skivor per månad så lyssnar jag oftast på dessa lite mera andäktigt. Måttfullhet är bättre för lyssnandet, så är det. Nypressarna har jag aldrig lika dåligt samvete mot. Kanske jag ska pröva med ett skivkonto? Sätta av till exempel 3000 kr i månaden till skivor och sedan vara disciplinerad och inte röra några andra pengar. Är de slut så är de slut. Om det är någon riktig artefakt som ska in i samlingen, så får man spara på kontot tills pengarna finns. Det borde kunna funka.

Samtidigt vet jag att det finns de som är mycket sjukare än vad jag är. Det räcker med att hänga på någon skivmässa eller att titta på Youtube på alla som visar upp sina skivor där, för att inse att skivsamlare är a bunch of weirdos. Hur tänker ni om ert skivsamlande? Någon som funderar på att ge upp stolleriet? Eller ska man vara nöjd med att man är galen?

Dagens raritet XLVIII

Även Amon Düül II Dance of the Lemmings fick följa med hem från London i höstas. En UK-utgåva av Tanz der Lemminge. Både skivor och omslag i toppskick och den är presenterad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams och har 1 rating disc.

Tanz der Lemminge är av en del ansedd som Amon Düül IIs Magnum Opus. Jag vet inte vad jag tycker. Jag har umgåtts men den en hel del i några månader. Ena gången tycker jag den är fantastisk och nästa att den är enerverande och att ingenting direkt leder någonstans. Oavsett vilket så är den mestadels en lugnare och mera tillbakalutad affär jämfört med föregångaren Yeti. Dave Anderson hade återvänt till England och gått med i Hawkwind och Renate Knaup finns bara med på ett spår och är krediterad som Henriette Kroetenschwanz, men Amon Düül II är verkligen inte ett band som står och faller av enskilda medlemmar. Det är t.o.m. två olika konstellationer på skivan.

Syntelman's March Of The Roaring Seventies på A-sidan är skriven av Chris Karrer och består av lika delar folkrock med akustisk gitarr och fiol och något jazzigare avsnitt. Däremellan sångpartier som är sådär och jag vet uppriktigt sagt inte riktigt vad Karrer sjunger om. Det är egentligen först i de sista minuternas ganska vilda jammande som det lyfter ordentligt. John Weinzierl står för B-sidans Restless Skylight-Transistor-Child och den är roligare med sina orientaliska tongångar och citar, men en bit in är det mest ett staplande av hårda gitarriff ovanpå varandra och det händer inte så särskilt mycket. Riffen är dock giftiga, det tar jag verkligen inte ifrån Weinzierl. Ett parti heter A Short Stop at the Transylvanian Brain Surgery och sådana låttitlar förpliktigar förstås.  

Den tredje sviten på skivan, Chamsin, som är ett soundtrack till en film, får delas på två skivsidor. The Marilyn Monroe-Memorial-Church på sidan C är den bästa på skivan även om det är en riktigt svårsmält och krävande historia. Jag tänker på Pink Floyd i sina mest introverta och experimentella stunder på A Saucerful of Secrets och Ummagumma. Stycket är krediterat Karrer, Weinzierl, Meid och Rogner och det borgar för en mer sammanhållande komposition. Tänker jag.  

Sidan D utgörs av Chewinggum Telegram, Stumbling Over Melted Moonlight och Toxicological Whispering. Instrumental, monoton och repetitiv hårdrock med psykedeliskt gitarrgnidande. Avslutande Toxicological Whispering är den bästa av dessa och är verkligen riktig krautrock i stil med Can och med ett hypnotiskt oktavbasriff i 8 minuter. Här är det väl Pink Floyds More som ligger närmast. Me like. United Artists Records, 2-LP, Fold-out, UK, 1971.

The Marilyn Monroe-Memorial-Church

Toxicological Whispering

Dagens raritet XLVII

Den första plattan med Birth Control 1970 är en riktig raritet som tyskt original. Jag har en amerikansk pressning (och då heter skivan A New German Rock Group) och har ett annat omslag och som faktiskt ändå platsar i Pokoras 9001 Record Collector Dreams och har 1 rating disc. Skivan är inte alls dum om man gillar tidig hårdrock och progressive med klassiska inslag från skarven 1960-tal/1970-tal. Reinhold Sobottas orgel är i första rummet även om det finns en del schysta gitarriff och det låter väl lite Deep Purple om dem tycker jag. Birth Control hade som tyskt band något så ovanligt som två bra sångare i gitarristen Bruno Frenzel och trummisen Bernd Noske. De avslutar med en helt ok cover av Doors Light My Fire. Skivorna som följer efter denna, Operation och Hoodoo Man, är dock betydligt bättre. Prophesy Records, US, 1970. 

Deep Inside

Light My Fire

Dagens raritet XLVI

Jag köpte Amon Düül II Yeti som ett UK-original i höstas i Camden, London. Omslaget har vissa skavanker, men skivorna spelar M-. Inte ett knäpp överhuvudtaget. Jag hade förstås en senare och ovärdig pressning av Yeti sedan tidigare, så man måste verkligen vara nöjd. 

Yeti är på många sätt den ultimata kraut- och spacerockplattan. Det finns tunga och hårda riff, improvisationer, repetitiva partier, psykedelia, folk, jazz, opera, LSD och allsköns kreativitet och musicerandet är faultless. Skivan har en intensitet och hotfullhet som låter som inget annat vid den här tiden. Renate Knaup är från vettet i Archangel Thunderbird och Eye-Shaking King är ett missfoster till låt. Cerberus ger klara Comus-vibbar. Det är mycket som skruvar till den stackars hjärnan vill jag lova. Den stora prövningen kommer dock på den andra skivan med improvisationerna i Yeti, Yeti Talks To Yogi och Sandoz In The Rain. De är nog mer än vad de flesta tål, men jag älskar sådant här när jag är på rätt humör.

Att vi såg dem på Fest i logen i Småland 2015 är förstås mest en kuriositet, de var knappast det band som de var 1970. Fast det är ändå ett kärt minne.

Historien om skivomslaget måste såklart berättas:

The cover was designed by the band's organist, Falk Rogner, and features a collage depicting the Grim Reaper (German: Der Sensenmann), made from a photograph of Wolfgang Krischke. Krischke, who had worked with the band as a sound man, had died of hypothermia while under the effects of LSD. Rogner said: "When he died I thought that the photo would be a perfect tribute to his memory. He never managed to find his way into Amon Düül properly when he was alive, so maybe his image as 'Der Sensenmann' will work as a strange cover image and he could be remembered as a magical person.

Liberty, 2-LP, Gatefold, Textured, UK, 1970.

Archangel Thunderbird

Eye-Shaking King

Dagens raritet XLV

Nu har jag äntligen införlivat Graham Bond Solid Bond till samlingen. Skivan kom ut 1970, men det rör sig om gamla inspelningar med Bond, Jack Bruce, Ginger Baker, Dick Heckstall-Smith och John McLaughlin respektive Bond, Heckstall-Smith och Jon Hiseman. Den första konstellationen spelar jazz och den andra R & B. Skivsidorna ligger inte mot varandra på det sätt man önskar. Det är sid 1 mot 3 och sid 2 mot 4. Det är en styggelse och gör en smått galen. Musiken är det dock inget fel på. Om man gillar de två skivorna The Sound of '65 och There's a Bond Between Us, så bör man också ha denna dubbelskiva. Skivan finns avbildad i Pokoras 7001 Record Collector Dreams och har 1 rating disc. Warner Bros. Records, US, 1970. 

Life is short, buy more records.

It's Not Goodbye

Dagens raritet XLIV

Efter ett långt liv med Savoy Brown som ett av mina favoritband äger jag för första gången Shake Down på vinyl. Jag har haft den på CD i drygt 30 år. Mike Vernon signade Savoy Brown Blues Band till Decca istället för till sin egen label Blue Horizon och anledningen ska ha varit att han inte tyckte sångaren Brice Portius riktigt höll måttet. Så tyckte jag också redan på 80-talet. Skivan var väl bra, men det var med Chris Youlden vid mikrofonen som gällde. När skivan nu fått snurra ett antal gånger (det var evigheter sedan jag hörde den) så måste jag säga att den är mycket bättre än vad jag mindes och jag har inget större problem med Portius. I t.ex. Black Night tycker jag t.o.m. att han är riktigt njutbar. I Smell Trouble är inte mycket sämre. Det är alldeles perfekt grisigt och skitigt och Kim Simmonds gör ingen besviken (R.I.P.). I avslutande Shake 'Em On Down får de till magiskt sväng. Det blev en stereoversion av skivan och som jag får till en förstapress. Fantastiskt skick. Inte ett knäpp. Producerad av Mike Vernon. Decca, UK, 1967.

Black Night

I Smell Trouble

Shake Ém On Down

Dagens raritet XLIII

Get the Picure? är Pretty Things andra skiva och dessutom från mitt födelseår 1965. Vilket arbetstempo bandet hade vid den här tiden. De turnerande non stop och hann dessutom med att spela in två fullängdare och en hel drös 45:or under året. Imponerande! Get the Picure? är klart vassare än debuten. Nu har jag de tre första Pretty Things i original. Givetvis skulle det kännas utomordentligt tillfredställande att kunna införliva även SF Sorrow (den överlägset mest åtråvärda i deras katalog), men det är verkligen en skiva i en helt annan prisklass...

Get the Picure? är stökig, bluesig och psykedelisk garagerock som är svår att stå emot. Jag vill säga att man blir glad av att lyssna på den! Minst lika glad som när man lägger på en Rolling Stones från samma tidsperiod på skivtallriken. Jag har börjat inse att jag är en sucker för garageblues (vilket jag faktiskt var redan tidigt i skivsamlarkarriärren). Skivan är presenterad i Pokoras 4001 Record Collector Dreams och har 3 rating discs. Fontana, UK, 1965. 

Jag bjuder här på inte mindre än tre låtar:

You Don't belive me

Can't Stand The Pain

London Town

Dagens raritet XLII

Efter att Glen Cornick hade fått foten från Jethro Tull bildade han det formidabla bandet Wild Turkey. Första skivan Battle Hymn är smått fantastisk och det är rätt skämmigt att jag saknat den i alla år. Öppningsspåret Butterfly är essensen av hård progressive rock 1971! Det går att höra lite Jethro Tull och ibland tänker jag på Wishbone Ash, men mestadels har de ett säreget sound och dynamik där de varvar tunga riff med akustiska gitarrer. Jag älskar Gary Pickford-Hopkins röst, gitarrspelet från Jon Blackmore och Tweke Lewis (senare i Man), drivet från trummisen Jeff Jones (från Man) och givetvis Cornicks basspel. Det finns mer komplexa kompositioner än Butterfly, med udda takter och taktbyten, men Battle Hymn drar mer åt hård rock än progressive i de flesta lägen. Andra favoriter är Twelve Streets of Cobbled Black, One Sole Survivor och titellåten. Det finns faktiskt inte en enda dålig låt. Skivan är presenterad i Pokoras 8001 Record Collector Dreams och har 1 rating disc. Chrysalis, UK, 1971. 

Butterfly

Twelve Streets of Cobbled Black

Dagen raritet XLI

Min Blue Horizon-samling utökas med någon skiva då och då. Förutom Mike Vernons Bring it Back Home, som jag skrev om för en vecka sedan, så blev det vid samma inköpstillfälle även Silas Hogan Trouble at Home. Licensierad av Excello som flera andra i Blues Masters-serien och är en samling av hans singlar från första halvan av 1960-talet. Excello-utgåvan heter bara Trouble och kom samma år. Hygglig Louisiana- och träskblues som ofta svänger fint även om den inte är så särskilt märkvärdig. Ändå roligt att ha den i samlingen. Whispering Smith på munspel sticker ut. Blue Horizon, UK, 1971.

I'm In Love With You Baby

Dagens raritet XL

Jag fick för mig att jag behövde Bond + Brown Two Heads are Better Than One. Och det var ju helt rätt och riktigt. Skivan har redan snurrat en handfull gånger och den blir bara bättre och bättre för varje lyssning. Kreativiteten flödar och det är funkigt, bluesigt och jazzigt och musicerandet är förstås top notch. Graham Bond spelar mer piano än orgel, men som han gör det! C.F.D.T. (Colonel Frights' Dancing Terrapins) med Mick Hutchinson på gitarr är lika bra som något från Browns Piblokto. Skivan är presenterad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams och har 2 rating discs.

Two Heads are Better Than One blev den sista skivan från Graham Bond. Droger och psykiska hälsoproblem (och mentalsjukhus) tog till slut ut sin rätt och 8 maj 1974 kastade han sig framför ett tunnelbanetåg på Finsbury Park Station. Pete Brown gick bort förra året. Chapter 1, UK, 1972.  

C.F.D.T. (Colonel Frights' Dancing Terrapins)

Looking For Time

Dagens raritet XXXIX

Jag blev sjuk under jullovet och orkade inte fortsätta med min genomgång av skivor utgivna 2023. Jag kanske fortsätter med det projektet senare, men nu återgår jag först och främst till min serie med dagens raritet. 

En skiva som jag faktiskt aldrig hade lyssnat på när jag fick hem den var Mike Vernons Bring it Back Home på Blue Horizon. Jag har alltid hört att den inte ska vara något speciellt, men jag tycker tvärtom att den faktiskt är ganska bra. Den jazziga och instrumentala Brown Alligator är till exempel värd hela skivans pris.

Mike Vernon är som bekant välkänd i blueskretsar som producent och ägare till skivlabeln Blue Horizon och han har ganska säkert bidragit mer än någon annan till att spela in tidig brittisk blues och att presentera amerikanska bluesmusiker för inte minst den brittiska publiken, men även för oss andra europeér. Vem tror ni spelade in och producerade John Mayall's Beano album Bluesbreakers med Eric Clapton och uppföljaren Hard Road med Peter Green. Jodå, vår man Mike Vernon.

Han är kanske ingen stor sångare, även om han låter helt okej i några låtar i mina öron. Rory Gallagher spelar lead guitar på Come Back Baby och Paul Kossoff på avslutande My Say Blues (och som är högst njutbar - melodin är schyst, Mike Vernon får mig att tänka på Nick Pickett och Kossoff lägger många fina licks). Andra som medverkar är bland annat Paul Butler, Rick Hayward och Pete Wingfield. Väl värd att ha i samlingen trots allt. Den spanska utgåvan från 1972 är med i Pokoras 7001 Record Collector Dreams och har 4 rating discs. Det känns övervärderat, den har man ju till och med sett någon gång. Blue Horizon-utgåvan borde vara mera värdefull enligt mig. Blue Horizon, UK, 1971.

Brown Alligator

My Say Blues