måndag 28 oktober 2024

Dagens raritet LXI

Min Flower Travellin' Band Satori har förmodligen inte spelats på minst 10 år. Det skulle kunna vara ännu längre sedan. Det är sjukt att jag hela tiden köper nya skivor när det finns hur mycket som helst att lyssna på i den befintliga samlingen. Hursomhelst, till slut fick jag lust att spela Satori och då var det ju trots allt tacknämligt att den stod i hyllan! Två gånger fick den snurra.

Jag har tyvärr inget original från 1971, men åtminstone utgåvan i enkelkonvolut från 1974. Ett promoexemplar till och med. Den finns inte i discogsdatabasen. Förutom några mindre bruna fläckar i det vita på omslaget så är den som ny. Inte ett knäpp på vinylen överhuvudtaget. Både OBI och insert. Man får nöjd med det lilla här i livet. Jag kommer inte helt säkert ihåg när jag köpte den, men det måste vara 25 år sedan. Eller 20 åtminstone. Däremot tror jag att det var av M på en skivmässa.

Som alla känner till så är detta en japansk heavy psych-klassiker av rang. Låtarna heter Satori I-V, så det är någon sorts konceptplatta antar jag. Satori I skrämmer slag på en direkt när den efter en hög enerverande ton (vad är det?) och några få lätta cymbalslag avgrundsskriks in av Joe Yamanaka. Hideki Ishima drar sedan igång det första blytunga riffet av oändligt många och trummisen Joji Wada och bassisten Jhun Kozuki gör från början klart att de inte tänker ta några fångar. Det här är i princip så hårt det någonsin blir från 1971. Redan efter den första delen är man helt matt av stöddigt gitarrspel och Joes falsettskrik.

I Satori II är gitarrspelet mera orientaliskt. Detta till ett riff (som bara märks några få gånger) som givetvis är Bo Diddleys. Solona skär genom märg och ben. Joes sång är definitivt långt över gränsen för galenskap. Wada håller sig till pukorna och bluesmalandet gör låten smått hypnotisk.

Satori III börjar med ett sataniskt riff på basen. När Ishima kommer in så går det inte att tänka bort Black Sabbath (de gjorde låten Black Sabbath på sin debut Anywhere 1970), men de får den här domedagsmusiken till sin helt egna med de orientaliska eller kanske japanska skalorna. Detta är demented heavy när det är som bäst. Efter drygt 5 minuter drar de igång ett sjukt jam som svänger fram och tillbaka. Slutet är furiös galenskap och mayhem. Joe håller låg profil under dessa dryga 10 minuter. Eventuellt är han inte med alls.

I Satori IV är Joe tillbaka med både sång och munspel. Det är blues och Mountain-tungt. Eller ett snäpp tyngre än så. Gitarrsolona är inte från denna värld. Vi får även en rejäl dos av koklocka och det är mycket bra. I Satori V är de orientaliska och diskordanta tongångarna åter rådande. Det är sataniskt och evil och Joe wailar sig igenom hela delen ordlöst. Helt vettlös förstås. Man kan bara älska hans totala kompromisslöshet. 

Vilken jäkla platta! Jag kan såklart ha hört den på något annat sätt än på min vinylskiva, jag tror att jag har den på en bränd CD också, och det är möjligt att jag spelat den i den gamla bilen någon gång, men om det ska gå 10-15 år mellan lyssningarna av vinylen så var detta förmodligen den sista gången. Det är sjukt när man tänker på det så.  Atlantic 1974. Japan. Promo. OBI. Invitation To Sukkavati-insert. Skivan fick en ny inner sleeve (3 layers of anti-static high-density polyethylene) och skyddsomslag så att nästa ägare, efter mitt frånfälle, inte tror att jag har varit vårdslös med rariteterna. 

Satori III

4 kommentarer:

  1. Du är ändå lite optimistisk som tror att skivorna kommer att få en ny ägare efter frånfället... Har man otur blir det väl i stället någon brand till följd av att någons eltandborste kortslutits eller att batteriet till någon onödig pryl blivit vått och självantänt. Dubbelt elände.

    Jag spelade dock min Satori så sent som för någon månad sedan. Vet inte om pipet i början var till för att Joe skulle känna att han gallskrek i rätt tonart. Sådant är ju viktigt.

    SvaraRadera
  2. Nu är jag inte med. Är det mer sannolikt att den kommer att brinna upp, än att den får en ny ägare? Det tycker jag tvärtom låter mindre sannolikt. Jag har haft en skivsamling i 50 år och än har inget hänt den. Även om det förstås händer olyckor med samlingar (till och med förvånande ofta) så är väl ändå inte inte det MEST sannolika att de brinner upp? Nog fan är det rimligt att någon ska behöva deala med den efter att jag lämnat in?

    SvaraRadera
  3. Haha, förlåt, jag bara menade att en riktig pessimist inte skulle se så rationellt på det, utan tänka i katastroftermer...

    Jag har en förstapress med utvik och insert (ingen OBI). Jagar en en "Anywhere", men där får man vara lite försiktig eftersom det verkar finnas senare pressningar som inte lagts in på Discogs som säljs som förstautgåvor.

    SvaraRadera