Wolf City är minst lika bra som de tidigare plattorna, Phallus Dei, Yeti, Tanz der Lemminge och Carnival in Babylon även om det inte är lika utflippat och låtarna är kortare. Längst är öppningspåret Surrounded By The Stars på knappt 8 minuter. Både denna och nästa, Green-Bubble-Raincoated-Man får mig att tänka på Jefferson Airplane och Grace Slick. Renate Knaup–Krotenschwanz sjunger väl egentligen helt uppåt väggarna emellanåt, men denna falsksång bidrar till atmosfär och mystik. Slutet på Green-Bubble-Raincoated-Man är verkligen heavy.
Gitarriffandet i Jailhouse Frog är också helvetiskt tungt. Bubblandet, grodkväkandet och kabarémusiken i mitten av låten är intressant... Ja, eller vad ska man säga? Saxonfon- och gitarrpartiet som följer borde de ha dragit ut på lite längre. Skivan är väldigt kort. 34 minuter tror jag. 10 minuter längre hade inte skadat.
Titellåten Wolf City är bara ett enda riff i 3.20. Lothar Meid tar sången och Renate och några till upprepar Wolf City genom nästan hela låten. Otroligt suggestivt i min värld. De är som ett tyskt Hawkwind här. Wie Der Wind Am Ende Einer Strasse är skivans enda instrumentala spår. Denna är en riktig höjdare med tablas (Pandit Shankar), tampura, sitar och violin. Repetitivt och sinnesutvidgande.
Deutch Nepal låter sig inte direkt beskrivas. Ett übertungt riff och mellotronmattor och tysk monolog som verkligen är helt bisarr. Denna kunde de gärna förlängt några minuter. Avslutande Sleepwalker Timeless Bridge har också tablas och citar, men nu är det progressive rock och med ett riktigt rått och blödande gitarrsolo, men låten är ändå easy on the ear med Daniel Fichelscher vid mikrofonen.
United Artists Records, Tyskland, 1972.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar