The Future Never Waits

En av de skivor jag lyssnat mest på i år är definitivt The Future Never Waits med Hawkwind. När vi väl bestämt oss för att åka till London och se dem inhandlades denna omgående - annars är det inte ett band jag följer slaviskt - och det är verkligen inte ett köp som jag har ångrat. Det finns några spår med klassiskt malande Hawkwind-riffande, men det är mera drömmande och ibland jazziga spacerockiga låtar som är skivans signum.  

Vi trodde att konserten på Royal Albert Hall skulle bli Space Ritual rakt upp och ner och eventuellt några andra hits, men så blev det inte och de spelade låtar från hela deras karriär. Från The Future Never Waits blev det Rama (The Prophecy) och The Beginning. Bra val för konserten, ingen tvekan om det, men det finns bättre spår på skivan. Om jag skulle valt två låtar till setet hade det blivit Outside of Time och I’m Learning to Live Today. Den senare är egentligen inte mycket till låt utan mera av ett ljudkollage av typiska Hawkwind-ingredienser - ett malande psykedeliskt riff, distinkt trummande och spacerocksyntheffekter som vi såklart alla älskar. Den hade verkligen gjort sig bra live! Hursomhelst, hela skivan är fantastisk! 5/5. Jag menar det! Cherry Red 2-LP, 2023.

Outside of Time

I'm Learning to Live Today

The Past was a Blast...

Future Elephants? The Past was a Blast... Ena stunden undrar jag varför jag köper sådana här skivor, nästa vet jag precis varför. Habil 70-talshårdrock och med Roger Holegård vid mikrofonen och det är kanske anledning nog. Första skivan 2016 var en riktig kioskvältare, den andra Humans Passin' Thru, klart blekare. The Past was a Blast… är nog kvalitetsmässigt någonstans mitt emellan dessa. Det finns inget direkt som berör på djupet, det är okej hårdrock och inte så mycket mer än så. Det puttrar på småtrevligt och ibland är det ändå tillräckligt på något sätt. Bäst är nog spåret Walking With A Dead Man. Doomigt riffande, en hygglig refräng och ett parti med kvinnlig sång. 

Walking With A Dead Man

6

Graveyard är ett av banden som återkom frekvent i den gamla bloggen. Jag recenserade deras skivor och skrev om konserter jag bevittnade. Det känns nästan lite märkligt att det dröjde 5 år mellan deras förra skiva Peace och den nya 6. Debutplattan 2008, Hisingen Blues 2011 och Peace 2018 är alla klassiska skivor som det finns många minnen kring. De nästan definierar de senaste 15 åren av livet på något sätt.

Vad har de lyckats åstadkomma efter en ovanligt lång tidsperiod mellan två utgivningar? 6 är definitivt en mera lågmäld och mörkare skiva än Peace, men det mesta känns ändå bekant och är bra på alla sätt och vis. De kan nog inte riktigt misslyckas med sin formel för att skriva rockmusik. Är de fortfarande Sveriges bästa band? Ja, jo. Jag tror det om jag verkligen tänker efter ordentligt. 

Det börjar lovande med den lugna  God natt. I en av få hårdrocksstänkare, I Follow You, tycker jag att de låter mera Hellacopters än Graveyard. Den sätter sig inte riktigt. Jag går däremot i gång på den melankoliska Breathe In Breathe Out med sitt utdragna Doors-jam. Det är kanske till och med skivans bästa spår. I Sad Song sjunger Truls Mörck. Det brukar han göra med en låt per skiva och de känns alltid som höjdpunkter. Så även denna gång. Jag har inget negativt att säga om något spår på b-sidan. Det är melankoliska Graveyard-låtar som alla berör mer eller mindre. Möjligen är det den avslutande Rampant Fields som sticker ut mest. Deppig blues är alltid min melodi.

Det är definitivt en riktigt bra skiva, men kanske den ändå inte har det där lilla extra som gör att man blir helt golvad. Troligtvis kommer den att växa med tiden, men känslan är att den inte riktigt når deras bästa i kvalité. 

Breathe in Breathe Out

Rampant Fields

Peace... Like a River

Gov¨t Mule befann sig som många andra band i studion under look down. Peace... Like a River spelades in samtidigt som Heavy Load Blues (2021). De hade två uppsättningar av studioutrustning i två separata rum i studion. På eftermiddagarna jobbade de med Peace... Like a River och på nätterna spelade de blues.

Det blev sista skivan med Jörgen Carlsson. Jag har alltid tyckt att han inte riktigt passar in i bandet, men här gör han verkligen sin starkaste insats. Grymt basspel all over. Det ska ändå bli spännande att höra hur det kommer att låta med Kevin Scott. Av det jag hört på nätet så verkar Gov't Mule nu vara ett mera energifullt band live.

Egentligen har jag lyssnat något för lite för att ge en djuplodande recension av Peace... Like a River, men visst är det bra. Fantastiskt bra t.o.m. Om jag i detta läget ska rekommendera två låtar får det bli Shake Our Way Out där Billy Gibbons är med och sjunger och reggae/dub-låten The River Only Flows One Way. Billy Bob Thornton sjunger som en zombie. Grymt bra! Det mesta är dock riktigt njutbart och jag har inga problem med att ge skivan betyget 4/5 redan nu. Jag har väl hört den fyra gånger rakt igenom och den växer för varje lyssning.

Shake Our Way Out

The River Only Flows One Way

Revelation

Jag funderar på att göra ett försök att recensera, eller åtminstone skriva några rader, om alla skivor som jag har köpt i år och som getts ut 2023. Det är verkligen många om jag även tar med äldre plattor med nyutgåvor som kommit under året. Fler än det brukar vara inbillar jag mig. Vi får väl se om jag orkar ta mig igenom det.

Vi börjar väl med Siena Roots fantastiska platta Revelation. Det är definitivt den skiva jag spelat mest under året och det är nog också årets bästa enligt mig. Skivan har inte ett dåligt spår och Zubaida Solid har verkligen lyft bandet till nya höjder.

Först ut är den maffiga Coincidence & Fate. Giftigt gitarrspel på den och Zubaida sjunger lungorna ur sig. Professional Procrastinator och No Peace är också riktiga rökare. I den sanslöst vackra Dusty Roads gungar de på med ett riff som jag känner igen från en Colour Haze-låt. Zubaidas mörka och bluesiga röst gör sig som bäst i denna och när hon tar i från tårna i slutet är det magiskt. Winther Solstice är en annan favorit. 3/4-takt går jag alltid i gång på. I denna bjuds vi på en mycket smakfull flöjt och förstås mera av Zubaidas blues. 

B-sidan inleder med instrumental folkrock i låten Dalecarlia Stroll. Här associerar jag till Kebnekajse. Little Burden är nog den vackraste låten på Revelation. De låter hela tiden organiska och dynamiska, men kanske mest i Little Burden. Love spelar på en ensam trumma, Sam kontrabas och Johan akustisk gitarr. 

Avslutande Keeper of the Flame är mäktig i sin uppbyggnad. Den har allt. När de drar på och Zubaida med full kraft sjunger:

Heavy as a heart can be
I'm like a branch of a tree
Reaching to be free
Fatigue,
I'm so tired of trying
I will never feel elated
Only feel at ease

Ja, då är det så bra som det någonsin blir och tyvärr Elin i Blues Pills, det är Zubaida som är min nya kärlek. 5/5! Jag behöver väl inte säga att jag har skivan på både CD och vinyl? 

Keeper of the Flame

163

Det osannolika fågelåret i kommunen fortsätter. Det omöjliga 150 arter rök all världens värld tidigt. Nu är siktet snarare på minst 165. En bergand sågs i lördags vid vår största sjö. Jag var inte vaken alls då, men i måndags åkte jag dit. Det kändes väl inte omöjligt att den skulle kunna vara kvar. Tyvärr verkade så inte vara fallet, men det skulle bli lyckat ändå! Jag följde en ormvråk och en röd glada, som tog höjd tillsammans, en stund i tuben, när det kom in ytterligare en glada. 

Men vänta nu här... Den var klart mindre än den röda gladan och hade ingen tydligt kluven stjärt. Såg i princip rak ut, både när den flög aktivt och när den skruvade. Stjärten och stjärtovansidan var bara mörk och inte rödbrun, vilket tydligt kunde ses hos den andra fågeln även om det var långt avstånd. Den upplevdes som klart mörkare än den röde. Jag vågade faktiskt spika fågeln som en brun glada! Jag har haft någon misstänkt individ tidigare genom åren, men aldrig känt mig helt säker. Så nytt fynd för mig i kommunen! I sjön såg jag inte mycket mer än en handfull skrakar, en del knipor och fyra skarvar.

Därefter funderade jag på vilken myr jag skulle gå på för att kanske äntligen få in tjäder i kommunen i år. Smedhult kändes mest lockande eftersom där setts flera fåglar under jakt. Ändå fick jag för mig att jag skulle hinna en kort tur på Svenskemyr först. Det var verkligen ett lyckat val även om det inte skulle handla om tjäder. 50 m in på vägen hördes det välbekanta kvittret från två snösparvar som flög upp kort, men strax landade igen. De lät sig fotograferas, men till slut tog jag förstås ett steg för nära dem och de drog ut mot myren. Snacka om oväntad art! Jag har bara haft den en gång tidigare (och så sent som 2020) och antalet fynd i kommunen är nog bara en handfull.

Rariteter för kommunen i all ära, men det bästa kommer ändå till sist. Jag var på väg över myren vid grönbenornas ställe när lätet från duvhök hördes. Lock eller varning. Det har man väl aldrig hört i oktober förut? Man kan ju tänka att nötskrikor kan sådana tricks (och flera nötskrikor hade hörts och setts), men det var definitivt en duvhök. I efterhand tror jag lätet hördes 4-5 gånger. Den borde rimligen ha varnat för mig. När jag vände mig om för att se om jag kunde få syn på fågeln flög det istället upp en flock orrar (eller mera troligt att de redan var på vingarna). 

Jag tittade rakt in i solen och jag blev snabbt förvirrad, men de var minst 6-7 st. Jag vågar inte säga säkert, men jag tror att de var fler. Kanske t.o.m. 10 st! Det gick på bråkdelen av en sekund och jag kunde liksom inte fatta att det var just orrar (någon tiondels sekund eller vad det nu kan ta för hjärnan att bestämma sig) för de var helt enkel för många. Nästan alldeles direkt landade några av dem i en björk (vilket kanske indikerar att de redan var på vingarna när jag fick syn på dem). 

Det var i princip omöjligt att titta rakt in i den låga solen, men jag kunde se silhuetterna av fyra orrar i en björk (eller möjligen två närstående träd). Jag rusade förstås tillbaka för att om möjligt få solen lite mera i ryggen, men nästa gång jag tittade mot trädet så var de borta. En höna flög upp när jag nådde till platsen ca 5-6 min senare. Någon duvhök såg jag inte till. Jag gick sedan över myren, men fick ingen ytterligare kontakt med orrflocken. Snösparvarna befann sig på samma plats som när jag upptäckte dem, när jag kom tillbaka efter två timmar, men flög genast ut mot myren igen. Då var klockan 16. Det blev förstås inget med Smedhult.

Allt ska in! Nu tänker jag närmast på fjällvråk, kanske kungsörn, strömstare om det kan sjunka undan lite i åarna, möjligen sidensvans. Och såklart något oväntat.

Graveyard

Gravyard var förstås bra som vanligt. I lördags. Framför allt var ljudet njutbart, vilket inte alltid varit fallet. Buss dit kl. 19 och hem igen 23. Smidigt på alla sätt och vis. Jag åkte dit själv, men träffade såklart lite kändisar på stället. Jag kom fram till att det var sjunde gången jag såg dem. Fyra gånger i Malmö och där den första gången var på Malmöfestivalen. Då hade de precis släppt sin första skiva. De spelade på en minimal scen på Möllevångstorget och med ett litet uselt PA. Ett kärt minne på något sätt och vis. 

Nu har det blivit två gånger på The Tivoli. Förra gången var för 12 år sedan och vi spelade förband. Tänk vad tiden går... Det gången känns på något sätt som en milstolpe i vår mediokra karriär. Vi hängde med bandet och hade kul. Några i Graveyard hade koll på Half Man och var mer star strucked än vad vi var. Rickard, som då var bassist, ville byta sin orange-anläggning mot mitt skräp. Jag lät honom inte göra det... Det blev många öl och ganska snurrigt. Det hela slutade med efterfest hemma hos mig på hästgården, så som många spelningar i närområdet hade en tendens att göra vid den tiden. Det blev inte sällan partajande till morgonkvisten.

En gång har jag sett dem i Göteborg. Det var senaste tillfället före detta. 

Dusty Roots

Vi var och såg Siena Root och DeWolff i Malmö i torsdags kväll. Jag var chaufför. Suveräna gig! Jag såg fram emot Siena Root minst lika mycket som DeWolff. Jag har hållit deras Revelation som årets platta hittills och jag är lika förälskad i Zubaida Solid som jag en gång blev i Elin Larsson i Blues Pills. De levde verkligen upp till förväntningarna och fick som förband ungefär en timmes speltid. Zubaida var fantastisk liksom hela bandet. 

Det var blott tredje gången jag såg dem. Första gången som demoband här i människobyn för 22 år sedan och sedan en gång på Burg-Herzberg i Tyskland ca 2008. 

Vi trodde att DeWolff skulle ha svårt att toppa Siena Root, men de visade sig vara ett band i världsklass. Pablo van de Poel är inte bara en otrolig gitarrist och sångare utan även en svårslagen frontman. Helt sanslöst gig!

Biljetterna till konserterna var billiga, men efteråt köpte jag mersch för det fyrdubbla... En trippelskiva, två dubbelskivor, två singlar och en t-shirt.

Ikväll blir det Graveyard på The Tivoli i Hbg. 12 år sedan vi spelade förband till dem där. Jag tror det blir sjunde gången jag ska se dem. Nya skivan 6 är en höjdare!

160

Så har jag passerat det omöjliga antalet av 160 arter på ett år i kommunen. Stjärtand i förrgår blev art 159, vinterhämpling den 160:e och blå kärrhök nummer 161 idag. Jag siktar helt klart på 165 arter, vilket inte alls känns omöjligt. Mest är det förstås trams. Strömstare och tjäder ska jag åtminstone få in. 

Några tranplogar söderut, havsörn, en del rastande sävsparvar, berg- och bofinkar, sånglärkor... Rovfågelsträcket var beskedligt, men jag hade åtminstone några ormvråksskruvar. 

Hawkwind

Det blev en trevlig weekend i London förra helgen. Allt flöt på för en gångs skull. Vi stod förstås stilla på E6:an en stund på vägen ner till Kastrup, men riktigt nervöst hann det aldrig bli. Flygen gick i tid både dit och hem.

På fredagen gjorde vi närområdet, dvs Bayswater, Notting Hill och Portobello Road. Rotade i skivbackar och drack några öl. Skivorna var alldeles för dyra, men vi köpte ändå några stycken. Jag en Howlin' Wolf och en dubbelskiva med Champion Jack Dupree som jag inte sett tidigare. Därefter satt vi på vår lilla balkong i fullt solsken och laddade inför konserten med musik och whiskey och tog sedan vägen genom Kensington Garden till Royal Albert Hall.

Det blev en magisk kväll där vi länge faktiskt undrade om Hawkwind skulle kunna matcha Crazy World of Arthur Brown (som var helt fantastiskt!), men efter nästan två timmars musik var vi väldigt nöjda och övertygade. Vi hade förväntat oss att de skulle spela Space Ritual rakt av, men de körde ett blandat set med musik från de flesta perioder, inklusive några från den nya och helt suveräna plattan The Future Never Waits.

De inledde med Levitation och redan som tredje låt fick vi The Psychedelic Warlords (Disappear in Smoke). Det gungade och malde på och det var svårt att veta om man skulle se på de fantastiska space-filmerna på skärmen eller på bandet på scenen. När Assault and Battery från Warrior on the Edge of Time spelades lyfte det på riktigt. Den var definitivt en av höjdarna. Låtarna från Space Ritual kom i slutet och som extranummer. Born to Go, Brainstorm, The Black Corridor, Master of the Universe och Welcome to the Future. 

På lördagen verkade vi aldrig komma ifrån Bayswater. Vi råkade bo bredvid en pub som vi besökte även för ca 10 år sedan och där träffade vi en kanadensare som också varit på konserten och vi blev sittande i timmar och babblade. Till slut åkte vi in till centrum och tog oss så småningom till Ain't Nothin' But the Blues. En knapp halvtimmes köande och sedan var vi inne. King Bee spelade och de var ett helt outstanding bluesband som bara osade sent 50-tal, tidigt 60-tal. Efter ett set var vi dock mätta och tog en uber-taxi tillbaka till hotellet.

På söndagen blev det Camden och lite mera skivrotande. Jag köpte två UK-original av Amon Düül II:s Yeti och Dance of the Lemmings. Vi såg ett bra band, Laurie Wright, spela på gatan. En sista öl och sedan blev det tunnelbana till Liverpool Station och därefter tåg till flygplatsen. 

Summa summarum en klassisk London-tripp. Det enda negativa var priserna! Vad dyrt det var! Fish and Chips och en öl kostar nu 300 spänn på en ordinär pub. Skivorna dyrare än här hemma. Vilken skräpvaluta vi har just nu.

An evening of sonic destruction

Jag köpte ett fint exemplar av Space Ritual med Hawkwind på Old Spitalfields Market i London 2016. Jag blir inte riktigt klok på vilken pressning detta är men åtminstone skivorna är inte från förstautgåvan. Kanske har 1977-utgåvans plattor stoppats i printed inner sleeves med psychedelic patterns och i förstaupplagans omslag... Nåväl, 29 september släpps Space Ritual 50th Anniversary som 11-disc deluxe box, 2LP clear vinyl eller i en 2CD edition. Vi får väl se om jag tycker att det är värt att plocka in en ny LP. Ljudmässigt finns det faktiskt en del att önska från originalet/77-utgåvan. 

Samma kväll, den 29 september,  spelar Dave Brock och bandet på Royal Albert Hall: An evening of sonic destruction, celebrating the rituals and odysseys of space on the 50th anniversary of their acclaimed Space Ritual album. Gissa vem som kommer att vara där! Jag tar ledigt en dag från jobbet och vi åker sent på torsdagskvällen och hem igen på söndagskvällen. Det ska bli galet kul med en liten Londontripp. Senast jag var i London var vi och såg Roy Harper på Palladium. Oförglömligt minne. Det var 2019, så det blir första gången sedan Brexit. Pundet står i 14 kronor, så det lär bli ett dyrt kalas...

The Crazy World of Arthur Brown gästar. Jag gissar att Arthur Brown kommer att recitera poesin mellan låtarna istället för Lord Calvert, men man kan ju hoppas att han värmer upp med ett set också. Vi ska som vanligt bo i Notting Hill i västra London. Perfekt läge för att kunna nå Royal Albert Hall till fots och samtidigt har vi nära till skivaffärerna på Portobello Road. 

På lördagen lär det bli vår favoritställe Ain't nothin' but the Blues i Soho. Kanske vi kan hinna med några andra kulturella utsvävningar. En månad kvar, längtar redan. 

Orgone Accumulator

Sunrise

Det bästa köpet på vår lilla börsrunda i Malmö för två veckor sedan var nog ett UK-original av Arthur Brown’s Kingdom Come Galactic Zoo Dossier från 1971. Skivan spelade först med ett retsamt knaster - trots att den såg i princip ospelad ut och saknade spindle marks - men efter en tvätt (b-sidan två gånger) spelar den utan tvekan excellent. Omslaget med rester av en sticker, annars fint.

Detta är skivan som jag fortsättningsvis kommer att nämna när det kommer till progressive-favoriter från det tidiga sjuttiotalet. Någon skulle kanske kalla det här avantgarde, men jag föredrar nog psykedelisk progressive och tidig hårdrock även om det är ganska rubbat emellanåt. Skivan har det mesta som jag älskar. Förryckt och stöddig sång (Arthur Browns teatraliska röst är helt obetalbar…), tungt trumspel, suverän orgel, oändligt med coola riff och riktigt giftigt gitarrspel av Andy Dalby. Det är väl någon typ av konceptplatta, alla låtar glider in i varandra och texterna är för mig delvis obegripliga existentiella betraktelser. Det finns en intensitet rakt genom hela skivan som är svårslagen. Hur har jag kunnat vara utan denna pärla i alla år? Jag har haft den tredje skivan Journey sedan 80-talet, men mitt minne av den är att den är tämligen svag (trummaskinen har jag åtminstone inte lyckats förtränga…). Den ska förstås ändå plockas fram inom kort.

Arthur Brown's Kingdom Come - Sunrise

Night Parade of One Hundred Demons

En helg har aldrig varit mer välkommen. Väldigt intensiva dagar på skolan vill jag lova. Och då var jag ändå inte där i måndags.

Årslistan i kommunen är nu uppe i 157. Två väntade arter senaste veckan, nämligen råka och ägretthäger. Tre arter till ska definitivt vara möjligt. Har t.ex. inte blå kärrhök, fjällvråk, tjäder och strömstare. Siktar nog snarare på 165. Det lär bli ett rekord som kommer att stå sig i sekler oavsett.

I söndags var vi över i Köpenhamn och såg Earthless. Magiskt bra och mycket trevlig liten resa. Vi sov på hotell i Malmö och efter lång och sen frukost besökte vi Skivesset och Rundgång. Det blev förstås en liten bunt skivor. Då hade jag dessutom svängt inom Vinylkällaren i Förslöv på vägen hem från jobbet på fredagen och fått med mig knappt 10 skivor därifrån. Jag har en hel del att lyssna ifatt. Det var det jag gjorde igår och gör idag. Billiga skivor med t.ex. Traffic, Bobby Bland, Champion Jack Dupree, Sugarcane Harris och Johnny Winther, något dyrare nypressar som Alice Coltrane Universal Consciousness och subrariteter som Arthur Brown Galactic Zoo Dossier. Med mera med mera. Väldigt nöjd med vad jag förvärvat hittills. 

Earthless set list

Night Parade of One Hundred Demons (Part 1)

Night Parade of One Hundred Demons (Part 2)

Volt Rush

Cherry Red (Groundhogs cover)

Stoned Out of My Mind (Speed, Glue & Shinki cover)

Limosa lapponica

Ovädret Hans bjöd på ytterligare två arter innan det roliga tog slut i torsdags. Större strandpipare, kärrsnäppor och en mosnäppa fanns kvar på morgonen. Vid ett andra besök på lokalen vid lunchtid kunde jag dock bara hitta två större strandpipare, men vad gjorde väl det när det sträckte förbi en flock med 17 myrspovar och en ensam kustpipare. Det fanns bara ett fynd av myrspov noterat i kommunen tidigare och då en ensam individ. I sjön såg jag en ensam svarttärna och därefter var det över...

Överhuvudtaget är det väl ganska okänt hur en del av de här vadarna passerar tvärs över Skåne i stället för att följa kusten. Onekligen intressant. En liten summering av vad dessa fyra dagar gav i fågelväg (maxsiffror) i en av Skånes artfattigaste kommuner: större strandpipare 17 ex, kärrsnäppa 4 ex, mosnäppa 2 ex, spovsnäppa 1 ex, grönbena minst 6 ex, gluttsnäppa minst 6 ex, ljungpipare 9 ex, kustpipare 1 ex, myrspov 17 ex, storspov 1 ex, strandskata 14 ex, fisktärna 60 ex, svarttärna minst 25 ex (25 ex + 11 ex + 1 ex). Inga höga antal, men ganska bra med arter. Utelämnade skogssnäppa och drillsnäppa i den här uppräkningen. 

Jag säger inte att jag aldrig är ute och skådar i hemmamarkerna i dåligt väder, men kanske för lite ändå. Vi är väl medvetna om vad regn eller framför allt dimmigt väder kan göra på våren. Då är det inte ovanligt med rastande änder i våra sjöar och det känns som att vi har bra bevakning på det. Däremot har vi kanske inte varit lika uppmärksamma på oväder i augusti månad. Nåväl, nu har vi lärt oss något nytt. 

Antalet kommunarter i år är nu 155. 

Inga vettiga bilder från kalaset.

150+

2020, pandemiåret, fick jag för mig att satsa på att försöka se 150 fågelarter i kommunen under ett år. Min högsta tidigare notering var 146 arter och var 12 år gammalt. Eller kanske t.o.m. 13. Men det kändes möjligt. Det gick med nöd och näppe och jag fick ihop 150 arter exakt. Efteråt sa jag med bestämdhet att jag aldrig skulle ge mig på det igen. Det rekordet skulle stå sig och ingen skulle ta det ifrån mig. Det var helt enkelt för mycket slit.

Hursomhelst. I år slängde jag ur mig att jag skulle se 250 arter i landet. Bättre möjligheter med min nya arbetsplats ute på Bjäre och en inplanerad fjällresa gav förutsättningarna för ett sådant högt mål och infall enligt mina mått mätt. Men min vana trogen så skådade jag mest i kommunen under våren och dessutom blev fjällturen ganska misslyckad vad det gäller artantal. Jag bestämde mig därför för att istället slå 150 kommunarter. Vilket jag redan har gjort. Nu är i stället målet 160 arter. Så snabbt man kan ändra sig... 

Min senaste art i kommunen före 2023 var rosenfink och just 2020, men i år har jag lyckats få in 7 nya kommunarter. Jag skådar förvisso mest hela tiden, men det är ändå smått anmärkningsvärt. Det började med spetsbergsgås (ny art för kommunen) tidigt och sedan har det bara rasslat på med sävsångare, kärrsnäppa, brushane, spovsnäppa (ny art för kommunen), mosnäppa och större strandpipare. Det är vadarna som slår till kan man säga. Sedan är det förstås inte fy skam med dvärgmås, svarttärna, sparvuggla, hornuggla och göktyta. Lappugglan ville tyvärr inte över kommungränsen i år och berguven går förvisso att höra innanför gränsen, men man vet ju att den sitter utanför och ropar så det håller inte riktigt...

153 arter just nu. 160 känns inte alls omöjligt. Jag har inte ägretthäger, fjällvråk, blå kärrhök, stenfalk, strömstare. tjäder, vinterhämpling och flera andra som är rimliga att plocka in. 

Det där med 250 arter i landet har jag skippat helt (även om jag passerat 200). Igår och idag kunde man ju åkt ut till kusten och sett några havsfåglar, men vad är det mot spovsnäppa (ny för kommunen), mosnäppa och större strandpipare (nya för mig) och mitt andra och tredje fynd av svarttärna (25 respektive 11 exemplar). Det är verkligen kommunlistan som är roligast. 

Med mosnäppan passerade jag 200 sedda/hörda arter i kommunen över alla år som första person och det har nog varit ett mål ett tag. Nu går jag för 210. Allt är galenskap. Men jag njuter av allt fågelskådande och jag lär mig hela tiden en massa nytt. Jag är helt enkelt nöjd med mitt primär- och fattigmansskådande. Jag kan inte påstå att jag jagar och stressar, nej jag glädjer mig faktiskt för varje fågelart jag får möjlighet att träffa på. Jag kan sitta i timmar på varje lokal och titta på samma fåglar och jagar inte genast vidare. Torftigt möjligtvis, enligt många, men så är det. 

Devil's Playground

Så jäkla bra Bobby Liebling och hans Pentagram var igår! Bobby kändes ovanligt fräsch och helt klar i huvudet. Bandet var supertighta och det var en väldig energi genom hela setet. Bra ljud dessutom. Spelningen får 5 av 5 lusingar av mig! Den som väntar på något gott...

Setlist:

Death Row
All Your Sins
Sign of the Wolf/Sinister
The Ghoul
Review Your Choices
Be Forewarned
When the Screams Come
Dying World
Devil's Playground
Relentless
Broken Vows
Last Time Here
Forever My Queen/20 Buck Spin 

Pentagram

Då är dagen för Pentagram i Köpenhamn här. Pumpehuset. Senast jag var där var kring 2008/2009 och då för att se Gov't Mule. Det var en fantastisk kväll, men som slutade med en taxitur därifrån till Helsingör för 1500 dkr. Det gick helt enkelt inga tåg vid tiden då konserten var slut. Gov't Mule spelar gärna 3 timmar, som bekant, och då hade allmänna kommunikationsmedel slutat gå och man skulle arbeta nästa dag... Det var inte mycket till val. Nu är vi mera rutinerade (inbillar vi oss) och tar oss till ett hotellrum i Malmö. Det bör väl fungera.

Jag har laddat lite genom att höra igenom Relentless (Pentagram) och Day of Reckoning (2 gånger var) och Show 'Em How. Min utgåva av Pentagram från 1985 är en senare press från 1993 av Peaceville och som det till och med står White Label Test Pressing på. Märkligt utgåva kan man tycka. Hursomhelst, det är den jag har. Jag hade plockat fram även Curious Volume (skivan som kompisen M spelade in), men den hann jag inte med. First Daze Here (The Vintage Collection) åker med på CD till förfesten på hotellrummet. Det blir nog en spännande kväll! Förband är Dun Ringill från Sverige. Träffade basisten från detta band när vi spelade med Lugnet i Göteborg för evigheter sedan och vi har haft lite kontakt sedan dess.

Jag tycker fortfarande att Pentagrams singlar och demos från 70-talet är det bästa i deras katalog. Det är doom med blues och psychedelia och låter som inget annat. De riktiga skivorna är mera sterila och saknar bluesen, men jag måste erkänna att jag lärt mig uppskatta dem mycket mera de senaste dagarna. Både den första, självbetitlade (och som återutgåva Relentless) och andra skivan Day of Reckoning är suveräna och det är faktiskt skamligt att jag gett dem tid först nu. Sent ska syndaren vakna. 

Trodde kanske att jag skulle börja arbeta på måndag, men min kära kollega H har övertygat mig om det är först nästa måndag som vi samlas. Det känns verkligen som att jag fick en extra vecka semester. Den måste jag försöka utnyttja till fullo. Det är inte mycket vettigt som har gjorts sedan jag kom hem från fjällen. Lite slöskådning i kommunen, läst någon bok, spelat några skivor... Jag borde ge mig ut på en liten tältsemester till känns det som. Öland kanske? Eller Österlen?

Death Row

20 buck spin

Dagens raritet XXXVIII

Pentagram Day of Reckoning, Napalm Records, 1987. Pentagram dröjde ända till 1985 innan de fick ur sig en riktig fullängdare, den självbetitlade Pentagram. Jag har den också, men som en senare pressning från 1993 och med ett annat omslag. Så Day of Reckoning är min första originalplatta med bandet. Innan dessa båda skivor inköptes kring millennieskiftet så hade jag bara några bootlegs från deras 70-tal, samlingar av singelspår och demos och som jag bytte till mig av Magnus Pelander i Witchcraft. De plattorna är så mycket bättre och har spelats oerhört mycket. I ärlighetens namn har inte några officiella skivor i deras katalog snurrat särskilt frekvent. Vilket nog faktiskt är synd och skam. 

Day of Reckoning är definitivt mycket bättre än vad jag mindes den som. Kraftfull och mörk doom metal, men ändå organisk. Gitarrerna krossar allt och bygger en mur av distortion och tyngd som Bobby Liebling, alltid kung förstås, har att förhålla sig till med sin speciella röst, passion och intensitet. Det gör han förtjänstfullt såklart och det blir till ett säreget sound som få kan efterapa. Hela atmosfären är olycksbådande och det är väl precis vad vi vill ha. I vanlig ordning tar han med några gamla låtar. Det finns nog inte en skiva från 80-talet och framåt där åtminstone en gammal demolåt från 70-talet är med i en ny version. 

Sådana här skivor kostar plötsligt flera tusen kronor i bra skick. Jag gav förmodligen en hundralapp för 25 år sedan. Omslaget har ett drill hole, vilket förstås drar ner värdet något, men skivan spelar M- och har kvar sin forna glans. Eventuellt ska det finnas en insert, som i så fall saknas.

Jag skrev för ca ett år sedan att mitt projekt Dagens raritet skulle hålla sig till 60- och 70-talen, men nu blev det ett undantag.

Broken Vows

When the Screams Come

Konserter

Jag/vi har bokat upp oss på en handfull konserter under sensommaren och hösten. Det känns lite spännande att börja gå på spelningar igen efter den långa covid-torkan och som sedan helt enkelt hållit i sig till ganska nyligen. Roger Waters i Köpenhamn i april kan nog sägas ha blivit förlösande. Förra helgen var vi på en liten lokal musikfestival med mestadels mindre kända orkestrar. Några bra, några mindre bra... Men det var trevligt! Och nu finns det plötsligt hela fem spelningar inbokade. Först ut blir Pentagram om drygt två veckor. De hade vi bestämt bokat för att se i Malmö både en och två gånger 2020-2021 om jag minns det hela rätt. Covid-19 kom emellan första gången och sedan var det något annat 2021. Någon i bandet hoppade av eller blev galen eller hade tagit alldeles för mycket droger. Jag tror mest på det sistnämnda. Hursomhelst, nu blir det på Pumpehuset i Köpenhamn istället för Malmö och förutom Bobbie Liebling ska Victor Griffin vara med. Förhoppningsvis... Vi får väl se. Det känns som att vad som helst kan hända fram till att de verkligen står på scenen.

Pentagram Live at Snowblind Festival, Forever My Queen.

De bygger ihop Forever My Queen och 20 Buck Spin. Bobbys frasering 3.12 är magisk!

Earthless tror jag är nästa gig efter det. Det ska bli väldigt spännande såklart. Night Parade of One Hundred Demons är fortfarande deras senaste släpp och jag hoppas att de kör hela den plattan från början till slut. Earthless är, om jag förstår det hela rätt, ganska oförutsägbara och kan väl jamma igång på vad som helst och så får man helt enkelt se vad som händer... Jag tyckte det var fantastiskt när vi såg dem i Malmö hösten 2019 och ser väldigt mycket fram emot att möta dem igen. Cherry Red, Groundhogs örhänge (RIP Tony McPhee),  som extranummer en gång till kommer inte att göra ont.

Även detta gig i Köpenhamn. Stengade närmare bestämt. 

Earthless - Night Parade Of One Hundred Demons Pt.1 // LIVE // Strasbourg France. 2023

Dagens raritet XXXVII

Jenghiz Khan Well Cut, 1970. Bandet var från Belgien och deras enda skiva gavs ut på Barclay i Frankrike och i Kanada. Den franska utgåvan finns avbildad i Pokoras 2001 Record Collector Dreams och har fått två rating discs. Det är den franska utgåvan som jag har införlivat i samlingen. Well Cut öppnar starkt med den orgel- och gitarrdominerade Pain. En rejäl käftsmäll och man tänker genast att det här bandet nog inte tar några fångar. Bluesig, heavy rock 'n' roll och med attityd. Av någon anledning associerar jag till både Jerusalem och Uriah Heep. 

De öser på i några låtar till, inklusive komp med ko-klocka (vilket alltid ger pluspoäng) men sedan lugnar det ned sig betydligt och skivan blir allt tamare och mera progressiv efterhand. Jag vill ändå påstå att plattan håller en anständig nivå rakt igenom. Inte oumbärlig, men den pryder sin plats i samlingen. Ett Hova-inköp.

Pain

Dagens raritet XXXVI

Det var någon gång i slutet av 1980-talet som jag köpte en counterfeit av Elias Hulk Unchained på Got to Hurry i Gamla Stan i Stockholm. Gissa om den gick hem i stugorna i människobyn! Obskyr, otyglad och rå och definitivt en spännande resa med lika delar Black Sabbath, Jethro Tull och psykedelia. Trumsolo redan i första låten We Can Fly! Fuck off liksom! Med den inställningen visste man att bandet inte tvekade att bryta mot alla konventionella musikaliska regler. Och vem gillar inte sådant? 

Bäst är kanske ändå de lugnare bluesiga folkrocklåtarna. T.ex. den underbara trion Been Around Too Long, Anthology Of Dreams och Free. Anthology Of Dreams skulle kunnat legat på första Steamhammer. Jag vet inte vilken status skivan har idag, men för mig är det en mindre klassiker.

Ett UK-original kostar mer än min gamla bil, så det fick bli ett australiensiskt original på Interfusion och med ett annat omslag (samma som på den tyska Young Blood-utgåvan) och annan låtordning. We Can Fly och Anthology Of Dreams har bytt plats. Australiensarna tyckte kanske att trumsolot kunde få vänta till b-sidan... Jag hade nog velat ha ordningen som den är på UK-utgåvan.

Elias Hulk Unchained, tyska pressningen, finns presenterad i Pokora 1001 Record Collector Dreams och med 3 rating discs. Den australienska finns inte med, men borde raritetsmässigt ligga på ungefär samma nivå. Skivan i fantastiskt skick, inte ett knäpp överhuvudtaget. Man får väl försöka vara nöjd, men det känns som att det kan att sluta med ett UK-original så småningom ändå...

Unchained inhandlades på campingen i Hova efter typ en halvtimme på plats. Det är så det brukar bli. Jag kommer till campingen utan att ha någon direkt plan eller några särskilda önskemål om skivor jag ska köpa, men handlar upp reskassan redan innan jag hinner säga flaska. Jag nappar helt enkelt på första bästa platta som känns intressant. Jag borde verkligen ha en mera återhållsam approach.  

We Can Fly

Strix nebulosa III

Igår natt gav jag mig iväg för lite nattlyssning redan 02.35. Det blev ganska direkt några korta stopp. Första gav ingenting, men sedan följde hornuggleungar på det andra och nattskärra på de följande tre. Man borde egentligen ställa om dygnet helt och vara vaken på nätterna och sova på dagarna. Soluppgången var verkligen färgsprakande. Jag stannade för några snabba bilder med mobilkameran. Målet var lappugglorna en knapp timmes bilresa norrut. När jag anlände var de tysta, men jag hittade ändå ganska snabbt en av ungarna i en tall. Då var de alltså fortfarande kvar i området. Det trodde jag kanske inte. Efter en halvtimma dök K upp och vi satt sedan beredda i över två timmar på att någon vuxen fågel skulle komma flygande längs dråget. Så blev det inte och vi fick så småningom ge upp.

Efter frukost vid husbilen begav jag mig hemåt igen. Bestämde mig för att se hur det gått för fisktärnorna vid gränssjön. 14 flygga ungar kunde konstateras och det måste vara rekordproduktion. Vad roligt! Minst 60 rastande tofsvipor måste också vara något av ett rekord. Efter en timme vid sjön upptäckte jag en kärrsnäppa. Ny art för mig i kommunen! Vigg, kricka, havsörn, glada, fiskgjuse. 

Storlommarna syntes dock inte till, men det finns många platser att hålla sig gömda på. Vi brukar säga att sjön är en av de fågelfattigaste och tråkigaste, men idag levererade den. Svårt att inte vara nöjd med denna dags artlista.

Perisoreus infaustus

På vägen hem från Ammarnäs blev det åter en natt i tältet vid Rätan. Efter att ha sovit ut någorlunda, fick jag för mig att köra upp till Flatruet i Härjedalen. En nätt liten omväg på 25 mil eller något åt det hållet. Där har jag bestämt inte varit tidigare. Det gav väl inte så mycket egentligen och jag var ganska slö och gick bara några kortare sträckor ut i terrängen. När jag skulle åka därifrån hade jag fått ett tips om lavskrika på en tämligen säker lokal. Tiden gick och jag tänkte skippa det och ställde min GPS på Mora. Trodde jag. Jag hade ändå ställt den på fjällkällan - lokalen för lavskrika - och plötsligt var jag där. Nåja, då kunde jag förstås lika gärna göra ett försök. Lavskrikorna kom fram direkt, men försvann snabbt in i skogen när de insåg att jag inte hade något gott med till dem (korv ska det väl vara...). Jag hann ta en usel bild på en ungfågel. 

S och jag missade varandra precis i Mora och jag körde Flatruet och hem i ett sträck på exakt 12 timmar. Stannade och åt en pizza och tankade i Mora och sedan ytterligare en tankning i Ljungby för säkerhets skull. I övrigt var jag inte av bilen. Det är lugnt och skönt att köra på natten. Mindre tröttande utan trafik. Men 12 timmar bilkörning är förstås total galenskap. Jag är inte 40 längre. Eller 50. Hemma halv 6 på morgonen.

Torsdagen tillbringades i lappuggleskogen. De två ungarna är så pass stora att de flyger mellan träden. Det var nog sista chansen att se dem. I morgon är de kanske för långt borta från sin födelselåda och omöjliga att hitta. Jag tältade faktiskt på platsen och K låg i sin husbil. Vi intog både kvällsmat och frukost i husbilen. De vuxna fåglarna såg vi aldrig. Det var ändå ganska trevligt att hänga med ungarna några timmar både på torsdagskvällen och fredagsmorgonen. 

Charadrius morinellus II

Det har visst inte blivit så tätt med uppdateringar på bloggen som jag hade tänkt. Dagarna bara går. Två turer upp i fjällvärlden har det dock blivit sedan senast. I onsdags var jag upp till Aigertstugan och Dåriestjåhkka (1157 m.ö.h.) och med start från byn 01.30 (sic!) och igår blev en andra tur till Björkfjället och Lisvuotjåhkka. 

Uppe i området runt Aigertstugan blev det ett förvånansvärt klent fågelutbyte. Jag väckte en stor renhjord vid 7-tiden och som låg och vilade i en snölega. Räknade till drygt 200 individer. Det har jag nog aldrig sett förut. Två älgar noteras också. Fjolårskalvar. En fjällpipare spelade, en fjällabb på håll och sjungande snösparv. Hörde jag kärrsnäppa? Igår lossnade det så äntligen på skogshönsfronten. Tre tjäderhönor på vägen upp till Biergienas vid 03.30-tiden och sedan till slut, efter alla dessa fjällturer, två fjällripor på väg ned från Årjiele Lisvuotjåhkka. 

Igår ville det sig inte med berglärkorna, det blåste en del på berget, vilket kanske hämmade sångviljan. Dock spelade fjällpipare på både Årjiele Lisvuotjåhkka och på Nuortta Lisvuotjåhkka. Dessutom en hane på bo. Jag fick syn på fågeln på kanske 50 m avstånd. Ibland överraskar synen en! Jag gick närmare honom och lade mig så småningom ned för att fotografera. Han stod helt stilla. Det var som om han hoppades på att jag inte såg honom eller om han övervägde vad han skulle ta sig till. Efter 10 minuter och några olika vinklar (jag rullade mig lite försiktigt åt sidan), så tänkte jag att nu var det nog dags att lämna honom ifred. Precis när jag var i stånd att resa mig upp gick han plötsligt några meter åt sidan och lade sig bestämt ned på det lilla redet. Jag låg kvar och njöt av att ha en ruvande fjällpipare på 5-6 m avstånd. Så söt! Han låg blickstilla och utomordentligt fokuserad. Efter ytterligare 10 minuter reste jag mig försiktigt och gick därifrån. "Min vän fjällpiparen" låg kvar. Tänk att detta hände veckan efter att jag läst Bengt Bergs bok med samma namn. Vilket underbart möte!

På vägen upp drog det omkring 15 fjällabbar, fjällets huliganer som B brukar kallar dem, lappsparvarna var talrika, en blåhake sjöng vid Dávtájávrrie (har knappt sett några blåhakar och de är mycket tysta nu) och snösparv sjöng åter på Årjiele Lisvuotjåhkka. Kärrsnäppor hördes spela. Korp drog omkring.

Någon dag har jag mest varit i stugan. Efter de längsta fjällturerna (25-30 km) så behöver man en återhämtningsdag. Det har känts lite bortkastat, men det finns en gräns för hur mycket jag orkar... Känner mig trots allt i ganska bra form nu och ryggen är avsevärt bättre. En dag gick jag till Örnbo. Hade inte mycket fågel på den turen. Jag har varit ute på raningarna och fotograferat smalnäbbade simsnäppor, besökt nordsångaren ytterligare någon gång, följt strömstararnas häckning vid Vindelåforsen, spanat lite lamt efter svarthakedoppingarna i Noltjärn, skådat från potatisbacken och kanske något mer som jag inte kommer ihåg just nu. 

Idag småregnar det så det lär bara bli några kortare turer i skogen. Det skulle vara kul att få ha ett dalripa och järpe också innan jag åker hem. T.ex. För att inte tala om lavskrika som jag lagt många timmar på. Hörde en på vägen ned från Aigertstugan, men det är det enda. Det har verkligen gått trögt med fåglarna, men det gör trots allt inte så mycket. Jag samlar mer på upplevelser och fina turer än på arter. 

Charadrius morinellus

Startade från stugan 5.15 och var uppe vid rengärdet i Biergenis 5.45. Kände mig lite starkare än vanligt och var faktiskt på toppen Årjeli Lisvuotjåhkka vid 8-tiden och då hade jag ändå stannat och fotograferat ljungpipare och lappsparv några gånger. Hörde ingen berglärka där jag hade dem för två år sedan och fortsatte mot den östra branten där det brukar finnas fjällpipare. Här hördes sång som först gjorde mig aningen konfunderad, men ganska snart insåg att det var snösparv. Det är en sång som inte riktigt sitter. Samtidigt som jag skådade och fotograferade snösparvarna kom G och S bakom hörnan. Nästan på samma plats som vi möttes på för två år sedan. Han på väg tillbaka (morgontidig inventerare) jag på väg upp. Han hade haft berglärka både norr om Nuorrta Lisvuotjåhkka och på själva berget. Det lät ju lovande. Dock hade han inte sett någon fjällpipare.

Jag tillbringade flera timmar på Nuorrta Lisvuotjåhkka. Jag hittade en renskalle som jag bar med mig och då och då prövade olika arrangemang. Så småningom tröttnade jag och lämnade den på östra toppen och vandrade därefter först till högsta punkten (1127 m) och sedan ned på slänten mot norr. Här fick jag både sett fjällpipare (det var för väl, för jag läste Min vän fjällpiparen av Bengt Berg förra veckan) och höra några strofer av berglärka. Sedan fick jag för mig att hämta renskallen igen för den slutliga installationen. Jag är galen.

När jag åter var på väg upp på Årjeli Lisvuotjåhkka hörde jag berglärka sjunga 2-3 strofer. Inte heller nu lyckades jag se någon fågel. Jag började bli trött av allt upp och ner på berget och tog den drygt två timmar långa vandringen tillbaka med bara två stopp för vattenpåfyllning. När jag nådde stugan hade jag varit borta drygt 12 timmar. Sällan varit så trött, men det var förstås värt varenda steg. 

Förra gången jag var i Ammarnäs såg jag inte heller berglärkan vid första besöket och gick därför upp en gång till och fick då lyckligtvis se den. Så lär det inte bli denna gång. Idag hade det gått vädermässigt, men givetvis hade jag inte kunnat ge mig på den vandringen nu. Resten av veckan ser mera ostadig ut. Fast det kan ju ändra sig...

I vilket fall som så var det en underbar tur och i ett helt perfekt väder. Det blåste tillräckligt mycket för att man skulle slippa myggen och det blev inte riktigt varmt förrän mot slutet av dagen. 

Nu ska jag hitta på något som är lagom ansträngande.