163

Det osannolika fågelåret i kommunen fortsätter. Det omöjliga 150 arter rök all världens värld tidigt. Nu är siktet snarare på minst 165. En bergand sågs i lördags vid vår största sjö. Jag var inte vaken alls då, men i måndags åkte jag dit. Det kändes väl inte omöjligt att den skulle kunna vara kvar. Tyvärr verkade så inte vara fallet, men det skulle bli lyckat ändå! Jag följde en ormvråk och en röd glada, som tog höjd tillsammans, en stund i tuben, när det kom in ytterligare en glada. 

Men vänta nu här... Den var klart mindre än den röda gladan och hade ingen tydligt kluven stjärt. Såg i princip rak ut, både när den flög aktivt och när den skruvade. Stjärten och stjärtovansidan var bara mörk och inte rödbrun, vilket tydligt kunde ses hos den andra fågeln även om det var långt avstånd. Den upplevdes som klart mörkare än den röde. Jag vågade faktiskt spika fågeln som en brun glada! Jag har haft någon misstänkt individ tidigare genom åren, men aldrig känt mig helt säker. Så nytt fynd för mig i kommunen! I sjön såg jag inte mycket mer än en handfull skrakar, en del knipor och fyra skarvar.

Därefter funderade jag på vilken myr jag skulle gå på för att kanske äntligen få in tjäder i kommunen i år. Smedhult kändes mest lockande eftersom där setts flera fåglar under jakt. Ändå fick jag för mig att jag skulle hinna en kort tur på Svenskemyr först. Det var verkligen ett lyckat val även om det inte skulle handla om tjäder. 50 m in på vägen hördes det välbekanta kvittret från två snösparvar som flög upp kort, men strax landade igen. De lät sig fotograferas, men till slut tog jag förstås ett steg för nära dem och de drog ut mot myren. Snacka om oväntad art! Jag har bara haft den en gång tidigare (och så sent som 2020) och antalet fynd i kommunen är nog bara en handfull.

Rariteter för kommunen i all ära, men det bästa kommer ändå till sist. Jag var på väg över myren vid grönbenornas ställe när lätet från duvhök hördes. Lock eller varning. Det har man väl aldrig hört i oktober förut? Man kan ju tänka att nötskrikor kan sådana tricks (och flera nötskrikor hade hörts och setts), men det var definitivt en duvhök. I efterhand tror jag lätet hördes 4-5 gånger. Den borde rimligen ha varnat för mig. När jag vände mig om för att se om jag kunde få syn på fågeln flög det istället upp en flock orrar (eller mera troligt att de redan var på vingarna). 

Jag tittade rakt in i solen och jag blev snabbt förvirrad, men de var minst 6-7 st. Jag vågar inte säga säkert, men jag tror att de var fler. Kanske t.o.m. 10 st! Det gick på bråkdelen av en sekund och jag kunde liksom inte fatta att det var just orrar (någon tiondels sekund eller vad det nu kan ta för hjärnan att bestämma sig) för de var helt enkel för många. Nästan alldeles direkt landade några av dem i en björk (vilket kanske indikerar att de redan var på vingarna när jag fick syn på dem). 

Det var i princip omöjligt att titta rakt in i den låga solen, men jag kunde se silhuetterna av fyra orrar i en björk (eller möjligen två närstående träd). Jag rusade förstås tillbaka för att om möjligt få solen lite mera i ryggen, men nästa gång jag tittade mot trädet så var de borta. En höna flög upp när jag nådde till platsen ca 5-6 min senare. Någon duvhök såg jag inte till. Jag gick sedan över myren, men fick ingen ytterligare kontakt med orrflocken. Snösparvarna befann sig på samma plats som när jag upptäckte dem, när jag kom tillbaka efter två timmar, men flög genast ut mot myren igen. Då var klockan 16. Det blev förstås inget med Smedhult.

Allt ska in! Nu tänker jag närmast på fjällvråk, kanske kungsörn, strömstare om det kan sjunka undan lite i åarna, möjligen sidensvans. Och såklart något oväntat.