Hawkwind

Det blev en trevlig weekend i London förra helgen. Allt flöt på för en gångs skull. Vi stod förstås stilla på E6:an en stund på vägen ner till Kastrup, men riktigt nervöst hann det aldrig bli. Flygen gick i tid både dit och hem.

På fredagen gjorde vi närområdet, dvs Bayswater, Notting Hill och Portobello Road. Rotade i skivbackar och drack några öl. Skivorna var alldeles för dyra, men vi köpte ändå några stycken. Jag en Howlin' Wolf och en dubbelskiva med Champion Jack Dupree som jag inte sett tidigare. Därefter satt vi på vår lilla balkong i fullt solsken och laddade inför konserten med musik och whiskey och tog sedan vägen genom Kensington Garden till Royal Albert Hall.

Det blev en magisk kväll där vi länge faktiskt undrade om Hawkwind skulle kunna matcha Crazy World of Arthur Brown (som var helt fantastiskt!), men efter nästan två timmars musik var vi väldigt nöjda och övertygade. Vi hade förväntat oss att de skulle spela Space Ritual rakt av, men de körde ett blandat set med musik från de flesta perioder, inklusive några från den nya och helt suveräna plattan The Future Never Waits.

De inledde med Levitation och redan som tredje låt fick vi The Psychedelic Warlords (Disappear in Smoke). Det gungade och malde på och det var svårt att veta om man skulle se på de fantastiska space-filmerna på skärmen eller på bandet på scenen. När Assault and Battery från Warrior on the Edge of Time spelades lyfte det på riktigt. Den var definitivt en av höjdarna. Låtarna från Space Ritual kom i slutet och som extranummer. Born to Go, Brainstorm, The Black Corridor, Master of the Universe och Welcome to the Future. 

På lördagen verkade vi aldrig komma ifrån Bayswater. Vi råkade bo bredvid en pub som vi besökte även för ca 10 år sedan och där träffade vi en kanadensare som också varit på konserten och vi blev sittande i timmar och babblade. Till slut åkte vi in till centrum och tog oss så småningom till Ain't Nothin' But the Blues. En knapp halvtimmes köande och sedan var vi inne. King Bee spelade och de var ett helt outstanding bluesband som bara osade sent 50-tal, tidigt 60-tal. Efter ett set var vi dock mätta och tog en uber-taxi tillbaka till hotellet.

På söndagen blev det Camden och lite mera skivrotande. Jag köpte två UK-original av Amon Düül II:s Yeti och Dance of the Lemmings. Vi såg ett bra band, Laurie Wright, spela på gatan. En sista öl och sedan blev det tunnelbana till Liverpool Station och därefter tåg till flygplatsen. 

Summa summarum en klassisk London-tripp. Det enda negativa var priserna! Vad dyrt det var! Fish and Chips och en öl kostar nu 300 spänn på en ordinär pub. Skivorna dyrare än här hemma. Vilken skräpvaluta vi har just nu.