6

Graveyard är ett av banden som återkom frekvent i den gamla bloggen. Jag recenserade deras skivor och skrev om konserter jag bevittnade. Det känns nästan lite märkligt att det dröjde 5 år mellan deras förra skiva Peace och den nya 6. Debutplattan 2008, Hisingen Blues 2011 och Peace 2018 är alla klassiska skivor som det finns många minnen kring. De nästan definierar de senaste 15 åren av livet på något sätt.

Vad har de lyckats åstadkomma efter en ovanligt lång tidsperiod mellan två utgivningar? 6 är definitivt en mera lågmäld och mörkare skiva än Peace, men det mesta känns ändå bekant och är bra på alla sätt och vis. De kan nog inte riktigt misslyckas med sin formel för att skriva rockmusik. Är de fortfarande Sveriges bästa band? Ja, jo. Jag tror det om jag verkligen tänker efter ordentligt. 

Det börjar lovande med den lugna  God natt. I en av få hårdrocksstänkare, I Follow You, tycker jag att de låter mera Hellacopters än Graveyard. Den sätter sig inte riktigt. Jag går däremot i gång på den melankoliska Breathe In Breathe Out med sitt utdragna Doors-jam. Det är kanske till och med skivans bästa spår. I Sad Song sjunger Truls Mörck. Det brukar han göra med en låt per skiva och de känns alltid som höjdpunkter. Så även denna gång. Jag har inget negativt att säga om något spår på b-sidan. Det är melankoliska Graveyard-låtar som alla berör mer eller mindre. Möjligen är det den avslutande Rampant Fields som sticker ut mest. Deppig blues är alltid min melodi.

Det är definitivt en riktigt bra skiva, men kanske den ändå inte har det där lilla extra som gör att man blir helt golvad. Troligtvis kommer den att växa med tiden, men känslan är att den inte riktigt når deras bästa i kvalité. 

Breathe in Breathe Out

Rampant Fields