Brown Acid: the First Trip

Jag har köpt på mig hela Brown Acid-serien på vinyl, 19 volymer. De har stått i hyllan i ett halvår (utom The Nineteenth Trip som kom i dagarna) i väntan på ledighet och inspiration. Om Nuggets och Pebbles samlade tidig garagerock och proto-punk från 60-talet, samlar RidingEasy Records/Permanent Records obskyr hårdrock, proto-metal och tidig stonerrock från framför allt 70-talet. Jag gissar att jag kommer att älska den här serien och att den kommer att kosta mig skjortan (för det som är bra triggar förstås vidare forskning…). Hursomhelst, nu tänker jag låta dem snurra i ordningsföljd och minst 2-3 gånger per skiva för att därefter skriva några rader.

The First Trip har faktiskt snurrat hela sju (sic) gånger i följd. Det är ungefär vid det antalet lyssningar man så smått börjar äga musiken. Det börjar övertygande med Zekes Box som verkligen ger Blue Cheer en match. Skitig och distorderad bluesrock på alla cylindrar. Det är väl någon Hendrix-låt som står som mall, men resultatet blir, som sagt, mera åt Blue Cheer-hållet. Zebra och deras Wasted är dock min favorit på A-sidan. Världens ös och gitarrsolona är fantastiska. Det här får väl nästan kallas progressive rock? B-sidan inleds av samlingens lätt bästa spår, nämligen Punsch och Deathbed. Gudars skymning vilken låt! Det långa solot är Pentagram-brutalt malande på alla sätt och vis. Helt vilt vill jag lova! Bacchus ger vissa Cactus-vibbar. Sången åtminstone. Gitarrsolona, skitigare än i din vanliga komfortabla hårdrock, i Lenny Drakes Love Eyes (Cast Your Spell On Me) får också igång mig rejält. Josefus avslutar skivan. Det enda bandet som jag var bekant med sedan tidigare. Här dock med en ganska tam singel från 1979, Hard Luck. Efter sjunde lyssningen är den ändå inte så pissig… Egentligen är alla spår verkligen klart lyssningsvärda. Vilken start på detta äventyr!