Jag fick det att låta som att Live at Fillmore East 1970 är totalt överlägsen Recorded Live i min förra recension och det är faktiskt något överdrivet och orättvist. Den är så klart bättre, definitivt, men Recorded Live är fortfarande ett helt sjukt livealbum. Jag har haft den senare i samlingen i fyrtio år (och det är ju en ansenlig tid) och jag vet ingen skiva som börjar stöddigare. Så fort jag tänker på denna live så spelas One of These Days upp i mitt huvud... Den har ett särskilt stenat och suggestivt sound som man kan ge sin högra arm för. Magiskt på alla sätt och vis. Sedan maler det på med det ena otroliga framförandet av klassiker efter det andra. Det är gitarrer som skär genom märg och ben, ett basspel som är helt overkligt och trummor som piskar fram varenda låt. Eller hur?
Slow Blues in C låter som något jag skulle kunna gå igång på, men den är faktiskt rätt tråkig och Hobbit hade man ju kunna vara utan... Men resten? Ja, ren magi, vill jag nog påstå.
Det känns otroligt att jag haft den här skivan i 40 år faktiskt. Jag minns t.o.m. när jag köpte den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar