Jag har nog knappast hört den här plattan sedan den köptes för 30 år sedan. Det är inte skivan man faller som en fura för direkt utan den kräver ganska säkert lite tillvänjning. Om det ens kan hjälpa. Den känns väldigt splittrad och sådant drar ofta ned betyget. Det är dock ganska kompetent spelad bluesrock, folk, progressive med jazztouch och svulstig psykedelia.
De låter som bäst i de primitivare bluesrocklåtarna som lunkar fram i bästa Song For Jeffrey-anda. Öppningsspåret Mother Goose är ett sådant. I Last Person in the Bar spelar de blues och med ett antal blåsare och får till en ganska svängig progressiv bluesrock. Den går hem här.
Skivan är väl mest känd för att Andy Scott spelade här innan han gick med i glamrockbandet Sweet.
Styggt laminatsläpp, men skivan spelar M-.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar