Dagens raritet XXXVIII

Pentagram Day of Reckoning, Napalm Records, 1987. Pentagram dröjde ända till 1985 innan de fick ur sig en riktig fullängdare, den självbetitlade Pentagram. Jag har den också, men som en senare pressning från 1993 och med ett annat omslag. Så Day of Reckoning är min första originalplatta med bandet. Innan dessa båda skivor inköptes kring millennieskiftet så hade jag bara några bootlegs från deras 70-tal, samlingar av singelspår och demos och som jag bytte till mig av Magnus Pelander i Witchcraft. De plattorna är så mycket bättre och har spelats oerhört mycket. I ärlighetens namn har inte några officiella skivor i deras katalog snurrat särskilt frekvent. Vilket nog faktiskt är synd och skam. 

Day of Reckoning är definitivt mycket bättre än vad jag mindes den som. Kraftfull och mörk doom metal, men ändå organisk. Gitarrerna krossar allt och bygger en mur av distortion och tyngd som Bobby Liebling, alltid kung förstås, har att förhålla sig till med sin speciella röst, passion och intensitet. Det gör han förtjänstfullt såklart och det blir till ett säreget sound som få kan efterapa. Hela atmosfären är olycksbådande och det är väl precis vad vi vill ha. I vanlig ordning tar han med några gamla låtar. Det finns nog inte en skiva från 80-talet och framåt där åtminstone en gammal demolåt från 70-talet är med i en ny version. 

Sådana här skivor kostar plötsligt flera tusen kronor i bra skick. Jag gav förmodligen en hundralapp för 25 år sedan. Omslaget har ett drill hole, vilket förstås drar ner värdet något, men skivan spelar M- och har kvar sin forna glans. Eventuellt ska det finnas en insert, som i så fall saknas.

Jag skrev för ca ett år sedan att mitt projekt Dagens raritet skulle hålla sig till 60- och 70-talen, men nu blev det ett undantag.

Broken Vows

When the Screams Come

Konserter

Jag/vi har bokat upp oss på en handfull konserter under sensommaren och hösten. Det känns lite spännande att börja gå på spelningar igen efter den långa covid-torkan och som sedan helt enkelt hållit i sig till ganska nyligen. Roger Waters i Köpenhamn i april kan nog sägas ha blivit förlösande. Förra helgen var vi på en liten lokal musikfestival med mestadels mindre kända orkestrar. Några bra, några mindre bra... Men det var trevligt! Och nu finns det plötsligt hela fem spelningar inbokade. Först ut blir Pentagram om drygt två veckor. De hade vi bestämt bokat för att se i Malmö både en och två gånger 2020-2021 om jag minns det hela rätt. Covid-19 kom emellan första gången och sedan var det något annat 2021. Någon i bandet hoppade av eller blev galen eller hade tagit alldeles för mycket droger. Jag tror mest på det sistnämnda. Hursomhelst, nu blir det på Pumpehuset i Köpenhamn istället för Malmö och förutom Bobbie Liebling ska Victor Griffin vara med. Förhoppningsvis... Vi får väl se. Det känns som att vad som helst kan hända fram till att de verkligen står på scenen.

Pentagram Live at Snowblind Festival, Forever My Queen.

De bygger ihop Forever My Queen och 20 Buck Spin. Bobbys frasering 3.12 är magisk!

Earthless tror jag är nästa gig efter det. Det ska bli väldigt spännande såklart. Night Parade of One Hundred Demons är fortfarande deras senaste släpp och jag hoppas att de kör hela den plattan från början till slut. Earthless är, om jag förstår det hela rätt, ganska oförutsägbara och kan väl jamma igång på vad som helst och så får man helt enkelt se vad som händer... Jag tyckte det var fantastiskt när vi såg dem i Malmö hösten 2019 och ser väldigt mycket fram emot att möta dem igen. Cherry Red, Groundhogs örhänge (RIP Tony McPhee),  som extranummer en gång till kommer inte att göra ont.

Även detta gig i Köpenhamn. Stengade närmare bestämt. 

Earthless - Night Parade Of One Hundred Demons Pt.1 // LIVE // Strasbourg France. 2023

Dagens raritet XXXVII

Jenghiz Khan Well Cut, 1970. Bandet var från Belgien och deras enda skiva gavs ut på Barclay i Frankrike och i Kanada. Den franska utgåvan finns avbildad i Pokoras 2001 Record Collector Dreams och har fått två rating discs. Det är den franska utgåvan som jag har införlivat i samlingen. Well Cut öppnar starkt med den orgel- och gitarrdominerade Pain. En rejäl käftsmäll och man tänker genast att det här bandet nog inte tar några fångar. Bluesig, heavy rock 'n' roll och med attityd. Av någon anledning associerar jag till både Jerusalem och Uriah Heep. 

De öser på i några låtar till, inklusive komp med ko-klocka (vilket alltid ger pluspoäng) men sedan lugnar det ned sig betydligt och skivan blir allt tamare och mera progressiv efterhand. Jag vill ändå påstå att plattan håller en anständig nivå rakt igenom. Inte oumbärlig, men den pryder sin plats i samlingen. Ett Hova-inköp.

Pain

Dagens raritet XXXVI

Det var någon gång i slutet av 1980-talet som jag köpte en counterfeit av Elias Hulk Unchained på Got to Hurry i Gamla Stan i Stockholm. Gissa om den gick hem i stugorna i människobyn! Obskyr, otyglad och rå och definitivt en spännande resa med lika delar Black Sabbath, Jethro Tull och psykedelia. Trumsolo redan i första låten We Can Fly! Fuck off liksom! Med den inställningen visste man att bandet inte tvekade att bryta mot alla konventionella musikaliska regler. Och vem gillar inte sådant? 

Bäst är kanske ändå de lugnare bluesiga folkrocklåtarna. T.ex. den underbara trion Been Around Too Long, Anthology Of Dreams och Free. Anthology Of Dreams skulle kunnat legat på första Steamhammer. Jag vet inte vilken status skivan har idag, men för mig är det en mindre klassiker.

Ett UK-original kostar mer än min gamla bil, så det fick bli ett australiensiskt original på Interfusion och med ett annat omslag (samma som på den tyska Young Blood-utgåvan) och annan låtordning. We Can Fly och Anthology Of Dreams har bytt plats. Australiensarna tyckte kanske att trumsolot kunde få vänta till b-sidan... Jag hade nog velat ha ordningen som den är på UK-utgåvan.

Elias Hulk Unchained, tyska pressningen, finns presenterad i Pokora 1001 Record Collector Dreams och med 3 rating discs. Den australienska finns inte med, men borde raritetsmässigt ligga på ungefär samma nivå. Skivan i fantastiskt skick, inte ett knäpp överhuvudtaget. Man får väl försöka vara nöjd, men det känns som att det kan att sluta med ett UK-original så småningom ändå...

Unchained inhandlades på campingen i Hova efter typ en halvtimme på plats. Det är så det brukar bli. Jag kommer till campingen utan att ha någon direkt plan eller några särskilda önskemål om skivor jag ska köpa, men handlar upp reskassan redan innan jag hinner säga flaska. Jag nappar helt enkelt på första bästa platta som känns intressant. Jag borde verkligen ha en mera återhållsam approach.  

We Can Fly

Strix nebulosa III

Igår natt gav jag mig iväg för lite nattlyssning redan 02.35. Det blev ganska direkt några korta stopp. Första gav ingenting, men sedan följde hornuggleungar på det andra och nattskärra på de följande tre. Man borde egentligen ställa om dygnet helt och vara vaken på nätterna och sova på dagarna. Soluppgången var verkligen färgsprakande. Jag stannade för några snabba bilder med mobilkameran. Målet var lappugglorna en knapp timmes bilresa norrut. När jag anlände var de tysta, men jag hittade ändå ganska snabbt en av ungarna i en tall. Då var de alltså fortfarande kvar i området. Det trodde jag kanske inte. Efter en halvtimma dök K upp och vi satt sedan beredda i över två timmar på att någon vuxen fågel skulle komma flygande längs dråget. Så blev det inte och vi fick så småningom ge upp.

Efter frukost vid husbilen begav jag mig hemåt igen. Bestämde mig för att se hur det gått för fisktärnorna vid gränssjön. 14 flygga ungar kunde konstateras och det måste vara rekordproduktion. Vad roligt! Minst 60 rastande tofsvipor måste också vara något av ett rekord. Efter en timme vid sjön upptäckte jag en kärrsnäppa. Ny art för mig i kommunen! Vigg, kricka, havsörn, glada, fiskgjuse. 

Storlommarna syntes dock inte till, men det finns många platser att hålla sig gömda på. Vi brukar säga att sjön är en av de fågelfattigaste och tråkigaste, men idag levererade den. Svårt att inte vara nöjd med denna dags artlista.

Perisoreus infaustus

På vägen hem från Ammarnäs blev det åter en natt i tältet vid Rätan. Efter att ha sovit ut någorlunda, fick jag för mig att köra upp till Flatruet i Härjedalen. En nätt liten omväg på 25 mil eller något åt det hållet. Där har jag bestämt inte varit tidigare. Det gav väl inte så mycket egentligen och jag var ganska slö och gick bara några kortare sträckor ut i terrängen. När jag skulle åka därifrån hade jag fått ett tips om lavskrika på en tämligen säker lokal. Tiden gick och jag tänkte skippa det och ställde min GPS på Mora. Trodde jag. Jag hade ändå ställt den på fjällkällan - lokalen för lavskrika - och plötsligt var jag där. Nåja, då kunde jag förstås lika gärna göra ett försök. Lavskrikorna kom fram direkt, men försvann snabbt in i skogen när de insåg att jag inte hade något gott med till dem (korv ska det väl vara...). Jag hann ta en usel bild på en ungfågel. 

S och jag missade varandra precis i Mora och jag körde Flatruet och hem i ett sträck på exakt 12 timmar. Stannade och åt en pizza och tankade i Mora och sedan ytterligare en tankning i Ljungby för säkerhets skull. I övrigt var jag inte av bilen. Det är lugnt och skönt att köra på natten. Mindre tröttande utan trafik. Men 12 timmar bilkörning är förstås total galenskap. Jag är inte 40 längre. Eller 50. Hemma halv 6 på morgonen.

Torsdagen tillbringades i lappuggleskogen. De två ungarna är så pass stora att de flyger mellan träden. Det var nog sista chansen att se dem. I morgon är de kanske för långt borta från sin födelselåda och omöjliga att hitta. Jag tältade faktiskt på platsen och K låg i sin husbil. Vi intog både kvällsmat och frukost i husbilen. De vuxna fåglarna såg vi aldrig. Det var ändå ganska trevligt att hänga med ungarna några timmar både på torsdagskvällen och fredagsmorgonen. 

Charadrius morinellus II

Det har visst inte blivit så tätt med uppdateringar på bloggen som jag hade tänkt. Dagarna bara går. Två turer upp i fjällvärlden har det dock blivit sedan senast. I onsdags var jag upp till Aigertstugan och Dåriestjåhkka (1157 m.ö.h.) och med start från byn 01.30 (sic!) och igår blev en andra tur till Björkfjället och Lisvuotjåhkka. 

Uppe i området runt Aigertstugan blev det ett förvånansvärt klent fågelutbyte. Jag väckte en stor renhjord vid 7-tiden och som låg och vilade i en snölega. Räknade till drygt 200 individer. Det har jag nog aldrig sett förut. Två älgar noteras också. Fjolårskalvar. En fjällpipare spelade, en fjällabb på håll och sjungande snösparv. Hörde jag kärrsnäppa? Igår lossnade det så äntligen på skogshönsfronten. Tre tjäderhönor på vägen upp till Biergienas vid 03.30-tiden och sedan till slut, efter alla dessa fjällturer, två fjällripor på väg ned från Årjiele Lisvuotjåhkka. 

Igår ville det sig inte med berglärkorna, det blåste en del på berget, vilket kanske hämmade sångviljan. Dock spelade fjällpipare på både Årjiele Lisvuotjåhkka och på Nuortta Lisvuotjåhkka. Dessutom en hane på bo. Jag fick syn på fågeln på kanske 50 m avstånd. Ibland överraskar synen en! Jag gick närmare honom och lade mig så småningom ned för att fotografera. Han stod helt stilla. Det var som om han hoppades på att jag inte såg honom eller om han övervägde vad han skulle ta sig till. Efter 10 minuter och några olika vinklar (jag rullade mig lite försiktigt åt sidan), så tänkte jag att nu var det nog dags att lämna honom ifred. Precis när jag var i stånd att resa mig upp gick han plötsligt några meter åt sidan och lade sig bestämt ned på det lilla redet. Jag låg kvar och njöt av att ha en ruvande fjällpipare på 5-6 m avstånd. Så söt! Han låg blickstilla och utomordentligt fokuserad. Efter ytterligare 10 minuter reste jag mig försiktigt och gick därifrån. "Min vän fjällpiparen" låg kvar. Tänk att detta hände veckan efter att jag läst Bengt Bergs bok med samma namn. Vilket underbart möte!

På vägen upp drog det omkring 15 fjällabbar, fjällets huliganer som B brukar kallar dem, lappsparvarna var talrika, en blåhake sjöng vid Dávtájávrrie (har knappt sett några blåhakar och de är mycket tysta nu) och snösparv sjöng åter på Årjiele Lisvuotjåhkka. Kärrsnäppor hördes spela. Korp drog omkring.

Någon dag har jag mest varit i stugan. Efter de längsta fjällturerna (25-30 km) så behöver man en återhämtningsdag. Det har känts lite bortkastat, men det finns en gräns för hur mycket jag orkar... Känner mig trots allt i ganska bra form nu och ryggen är avsevärt bättre. En dag gick jag till Örnbo. Hade inte mycket fågel på den turen. Jag har varit ute på raningarna och fotograferat smalnäbbade simsnäppor, besökt nordsångaren ytterligare någon gång, följt strömstararnas häckning vid Vindelåforsen, spanat lite lamt efter svarthakedoppingarna i Noltjärn, skådat från potatisbacken och kanske något mer som jag inte kommer ihåg just nu. 

Idag småregnar det så det lär bara bli några kortare turer i skogen. Det skulle vara kul att få ha ett dalripa och järpe också innan jag åker hem. T.ex. För att inte tala om lavskrika som jag lagt många timmar på. Hörde en på vägen ned från Aigertstugan, men det är det enda. Det har verkligen gått trögt med fåglarna, men det gör trots allt inte så mycket. Jag samlar mer på upplevelser och fina turer än på arter. 

Charadrius morinellus

Startade från stugan 5.15 och var uppe vid rengärdet i Biergenis 5.45. Kände mig lite starkare än vanligt och var faktiskt på toppen Årjeli Lisvuotjåhkka vid 8-tiden och då hade jag ändå stannat och fotograferat ljungpipare och lappsparv några gånger. Hörde ingen berglärka där jag hade dem för två år sedan och fortsatte mot den östra branten där det brukar finnas fjällpipare. Här hördes sång som först gjorde mig aningen konfunderad, men ganska snart insåg att det var snösparv. Det är en sång som inte riktigt sitter. Samtidigt som jag skådade och fotograferade snösparvarna kom G och S bakom hörnan. Nästan på samma plats som vi möttes på för två år sedan. Han på väg tillbaka (morgontidig inventerare) jag på väg upp. Han hade haft berglärka både norr om Nuorrta Lisvuotjåhkka och på själva berget. Det lät ju lovande. Dock hade han inte sett någon fjällpipare.

Jag tillbringade flera timmar på Nuorrta Lisvuotjåhkka. Jag hittade en renskalle som jag bar med mig och då och då prövade olika arrangemang. Så småningom tröttnade jag och lämnade den på östra toppen och vandrade därefter först till högsta punkten (1127 m) och sedan ned på slänten mot norr. Här fick jag både sett fjällpipare (det var för väl, för jag läste Min vän fjällpiparen av Bengt Berg förra veckan) och höra några strofer av berglärka. Sedan fick jag för mig att hämta renskallen igen för den slutliga installationen. Jag är galen.

När jag åter var på väg upp på Årjeli Lisvuotjåhkka hörde jag berglärka sjunga 2-3 strofer. Inte heller nu lyckades jag se någon fågel. Jag började bli trött av allt upp och ner på berget och tog den drygt två timmar långa vandringen tillbaka med bara två stopp för vattenpåfyllning. När jag nådde stugan hade jag varit borta drygt 12 timmar. Sällan varit så trött, men det var förstås värt varenda steg. 

Förra gången jag var i Ammarnäs såg jag inte heller berglärkan vid första besöket och gick därför upp en gång till och fick då lyckligtvis se den. Så lär det inte bli denna gång. Idag hade det gått vädermässigt, men givetvis hade jag inte kunnat ge mig på den vandringen nu. Resten av veckan ser mera ostadig ut. Fast det kan ju ändra sig...

I vilket fall som så var det en underbar tur och i ett helt perfekt väder. Det blåste tillräckligt mycket för att man skulle slippa myggen och det blev inte riktigt varmt förrän mot slutet av dagen. 

Nu ska jag hitta på något som är lagom ansträngande.

Stercorarius longicaudus

Idag begav jag mig upp till Kraipe Renslakteri. Det är 25 år sedan förra gången. Jag hade faktiskt inga minnen av lokalen överhuvudtaget. Efter rengärdet följde jag först ett fyrhjulingsspår, men tyckte det var alldeles för blött och sneddade uppåt mot SV. Först efter flera kilometer insåg jag att jag gick åt fel håll. Jag borde följt spåret för att komma upp till höjden där det ska finnas fjällpipare. Jag har inget nät här (dumt nog bytte jag från Telenor till 3...). Kompensationen blev dock två fjällabbar och väldigt många lappsparvar. 

Så småningom gav jag mig av på rätt håll. Jag hörde en spelande fjällpipare, men annars var det mest slit upp för småblöta hängmyrar. Det blev ytterligare en fjällabb och kanske hörde jag en fjällripa. Fler lappsparvar, gråsiskor, ängspiplärkor och några vadare. Jag gick i gummistövlar. Det brukar jag klara bra, men det var värst vad jag fick ont i fötterna. Det envisa förkylningen vill inte heller släppa, så att traska i hängmyrar var aningen ansträngande. Nåja, en ganska fin tur, men fågelmässigt slog det inte så väl ut. Gick nog närmare 20 km. 

I morgon blir det projekt berglärka. Då blir  det kängorna.

Phylloscopus borealis

Så har jag då till slut fått kryssat nordsångare. Fågeln upptäcktes i söndags vid Stor-tjulträsket, samma dag som jag anlände. Jag åkte inte dit då, men givetvis på måndagsförmiddagen. Fågeln sjöng oavbrutet den timma jag var där och jag fick även tagit några sura bilder. Den alternerade mellan tre björkar (de högsta). I tisdags var jag där två timmar på förmiddagen. Fågeln rörde sig mellan samma björkar och sjöng i ett. Detta upprepades även igår på förmiddagen under en dryg halvtimma.

Efter en rejäl tur uppe i Gaisatsområdet kom jag helt slut till parkeringen vid halv sjutiden på kvällen. Efter viss tvekan valde jag att vandra bort till nordsångaren igen. Först hörde jag den inte. När jag efter en stunds väntan var på väg att gå tillbaka började den dock sjunga, fast nu längre upp mot en myr. Nu sjöng den mera varierat, framför allt växlade den tempot ofta, lockade mera frekvent och förflyttade sig ganska rastlöst mellan flera olika lägre björkar. Vid minst två tillfällen interagerade den med en annan phylloscopussångare som jag inte hann med att identifiera. De jagade varandra i något som skulle kunna vara ett frieri. Enligt rapport i artportalen sjöng den oavbrutet i över två timmar tidigt i morse och det nämndes inget om en andra fågel. Vi får väl se de närmaste dagarna.

Det regnar idag, så jag håller mig i stugan. Kroppen är dessutom rejält sliten efter två dagsturer uppe i fjällen. Jag hade glömt att få med min lite större ryggsäck, så någon tur upp på Björkfjället har inte varit aktuellt ännu. Beställde en ny 45-literssäck i måndags och den har enligt PostNord-appen anlänt till Ammarnäs Livs idag. Det var tur, för annars hade den inte kommit förrän på måndag. Nu stannar jag förvisso till minst måndag, men det är nu jag behöver den.

Jag vet inte om ryggen håller för att släpa med sig tält, sovsäck och kök, men jag skulle gärna vilja stanna på Björkfjället över natten och kanske fotografera fjällpipare och berglärka tidigt på morgonen. Lördag-söndag kanske. Vi får se hur det blir med det. Ärtsoppa och punsch på forskningsstationen ikväll (en tradition jag hört talas om i alla år). Imorgon blir det lite sparsamt midsommarfirande med några där.

Gavia arctica

Efter Hova orkade jag köra upp till Rätan där jag tog in på en camping. Efter 5-6 timmars sömn tog jag kikaren och kameran och gick ned till sjön. En storlom dök upp bara 50 m ut från stranden. Jag hann ta några foton innan den dök. Nästa gång kom den förstås upp 100 m bort. Så småningom låg det tre fåglar tätt ihop, men lite för långt ut för fotografering. Jag hörde smålom från tältet på kvällen, men såg ingen på morgonen.

Efter att installerat mig i stugan i Ammarnäs (samma som jag hade för två år sedan) gick jag ut bland ladorna på kvällen och fotograferade några smalnäbbade simsnäppor. En hona uppvaktade en hane. Där fanns ytterligare en hane, men den brydde sig honan inte om. Som ni väl vet är det tvärt om som gäller för simsnäpporna. Honan är den färgstarkaste, sköter uppvaktningen och hanen ruvar och tar hand om ungarna. Härliga fåglar som ibland dimper ned precis där man sitter. Helt oskygga. Brushanar, grönbenor, enkelbeckasiner, tärnor, gulärlor. En fin första kväll. Väldigt varmt och inga mygg. 

Echoes

Nu fick jag feeling med bloggen. Ett andra inlägg samma kväll. Det är säkert två månader sedan jag fick hem Fläsket Brinner Featuring Bo Hansson Live at Pistolteatern 1972. Mitt första exemplar fick jag faktiskt skicka tillbaka. Vinylen var knastrig och ville inte spela acceptabelt ens efter en tvätt Tråkigt när det händer. Nu har jag ett välljudande exemplar. Återigen, vilken kulturgärning att ge ut sådana här inspelningar. Det blir inte mycket bättre vill jag lova. Bo Hansson är förstås en av de allra största hjältarna. Kanske den största från Sverige. 

Jag hittade inget från Pistolteatern på Youtube, så jag föreslår att ni inhandlar skivan i butik eller på nätet illa kvickt innan den försvinner. Jag tror det är 1000 ex (och två olika omslag) och den är värd varenda krona. Jag menar det! Obligatoriskt och suverän skiva, Bosse i högform, och med helt acceptabelt ljud. 

Jag får istället bjuda på världens bästa låt. Roger Waters spelade den inte i Köpenhamn för någon månad sedan, men man kan inte få allt...

Pink Floys - Echoes

Strix Nebulosa II

I morgon tänker jag åka på semester. Jag har gjort en packlista, men givetvis inte börjat packa. Tanken är att komma iväg vid 8-tiden, men det lär väl bli senare. Jag tänker sträckköra upp till Otterbergets Camping utanför Hova. Galenpannornas favoritställe. Hade tänkt åka redan idag, men fick ingen lust till det. Ombesiktigade bilen, handlade lite mat, lyssnade på ett otal krigspoddar och där tog energin slut.

Så det blir bara en kväll på världens roligaste camping i år. Det får räcka! Jag vet inte riktigt i vilket vinylmood jag är. Antingen köper jag bara några billiga skivor och håller igen, eller satsar jag på 1-2 skrytsamma dyringar. Det hade varit schysst med My Solid Ground eller 2066 and Then eller något i den stilen för 10 000 kr... Vi får se.

Jag överlevde ett läsår på min nya arbetsplats i Båstad. Det har varit ett tungt år vill jag lova. För bara några veckor sedan var jag helt övertygad om att jag skulle säga upp mig, men jag gick på ledighet igår med inställningen att jag gör ett år till. Det är ett alldeles för tufft jobb och jag har varit nära att gå i väggen hela läsåret, men andra året kan förstås bli bättre... Det första är alltid det mest ansträngande, det vet man ju....

Mitt senaste nyförvärv på skivfronten är Mikael Rammel & Unga Hjärtan  Hälsa på som förr (jag älskar den titeln). Gjord i 200 exemplar. Min 116/200. Handnumrerad. I Sveriges Radio, programmet Tonkraft, fredagen den 14:e april 1973 var Mikael Ramel & Unga Hjärtan på scen. Producent var Christer Eklund, SR, och bandet bestod av Mikael Ramel; sång och gitarr, Bengt Dalén; sång och gitarr, Göran Lagerberg; bas, Gunnar Bergsten; sax och flöjt och Erik Dahlbäck; trummor. Låter grymt bra! Kulturgärning deluxe!

Efter Hova blir det fjällen och på vägen tillbaka högst troligt Dalarna och Värmland. Skivspelande, fågelskådning, kanske lite fiske och tokigheter.

Det är fortfarande deppigt att min gamla blogg eroderades från jordens yta förra året och jag ger verkligen inte denna särskilt mycket kärlek, men jag ska nog försöka blogga lite under semestern. Vad säger ni? Vill ni ha min resa genom Sverige i text och bild? Fåglar, berg, äventyr, misär. Kanske ger jag mig hela vägen upp till Karesuando där jag bodde 4 månader 1996. 

Ett av våra lappugglepar har en eller möjligen två ungar. Vilken fågelart! Att hänga med en lappuggla en kväll är nog meningen med livet. Jag blir ödmjuk. Tänk vad en lappuggla vet som jag inte har en susning om. 

Annars har jag mest hållit på med orrar hela våren, vilket jag bestämt nämnt vid något tillfälle. Jag gjorde nog närmare 40 tidiga morgnar på våra myrar och någon utanför kommunen. Vilka upplevelser jag har haft. Mestadels underbara sådana (om än svinigt kallt ibland) Det finns nästan inget som att sitta i ett gömsle 2.00 och känna förväntan på vad som ska ske de närmaste 5 timmarna. En kväll med nattskärror härom kvällen var också en sann njutning.

Hälsa på som förr fanns inte på Youtube så det får bli Artificiell Prana från Till Dej.

Artificiell Prana

My Solid Ground - Dirty Yellow Mist