Dagens raritet XXVIII

Jaklin - s/t, STABLE SLE 8003, UK, 1969. Featured in Pokora 3001 Record Collector Dreams och med 3 rating discs. 

Den första CD-utgåvan ska ha kommit 2004 enligt discogs, men jag tror bestämt jag hade denna på CD redan på 1990-talet. Hursomhelst, en riktig favorit när det kommer till brittisk blues och för 2-3 år sedan köpte jag mig ett original. Jag tycker jag fick den för ett anständigt pris även om den inte var billig. Den verkar gärna sticka upp mot 5000-7000 kr. 

Skivan har det mesta. Mörk och deppig blues, lagom skitigt och tungt spelat och en desperat och jagad röst, ett och annat gitarrsolo som ger gåshud och en sinnessjuk trummis. Dessutom är några av låtarna fantastiska. Song for Katherine, I Can't Go On och Catfish Blues berättar precis vad det handlar om.

En del laminatsläpp på skivomslaget, men skivan spelar perfekt. En tung raritet i min samling.

Song for Katherine

I Can't Go On

Catfish Blues

Dagens raritet XXVII

Embryo - Rocksession, Green Brain 1036, Tyskland 1973. Avbildad i den nya Pokora-boken, 9001 Record Collector Dreams och med 3 rating discs. Jag borde verkligen ha fler Embryo-plattor. Jag känner på mig att jag har sagt det förut... Hursomhelst, av de jag har är denna min favorit och den spelas tämligen ofta. Minst en gång om året vågar jag nog säga. A-sidans båda spår är flummig jazzrock av absolut bästa märke. Vilka virtuoser! B-sidan är lugnare, men ändå suggestiv och fin. Fusion och psykedelia i lika mängder. Warm Canto är fantastiskt vacker. Xylophon och fiol skapar oefterhärmlig stämning. 

Jag är nöjd med att ha sett Embryo två gånger i Burg-Herzberg i Tyskland. Givetvis inte från deras mest intressanta period, men 2007 och 2019 om jag inte minns fel. Första gången med xylophonmastern Christian Burchard i livet, andra gången var det dottern Marja Burchard som ledde bandet. Båda tillfällena var det magiska spelningar. Bland de bästa ever.  

Entrances

Warm Canto

Dagens raritet XXVI

Pugsley Munion - Just Like Mee, J & S SLP-1001, 1970, US. Presenterad i Pokoras 8001 Record Collector Dreams där den fått 2 rating discs. 

Bluesig och psykedelisk powertrio från Fitchburg, Massachusetts som ger allt och lite till på sin enda release. Ingen anmärkningsvärd skiva egentligen, men Just Like Mee växer efter ett antal lyssningar och gitarrspelet är tillräckligt giftigt för att jag ska gå igång på den. Synd att de inte gjorde en skiva till.

Trouble

I Don't Know Who To Blame

I Walk On Gilded Splinters

Humble Pie - Performance: Rockin' The Fillmore (1971). Jag var i ungefär 18-årsåldern när jag införskaffade Humble Pie (1970) och Smokin' (1972), men även om dessa blev veritabla favoriter så sökte jag mig inte vidare och köpte fler skivor. Det har nog varit typiskt mig genom hela skivsamlarkarriären. Det är ett samlande utan särskild riktning och jag blir aldrig klar med något band eller artist. Jag har As Safe As Yeterday Is på CD och Street Rats plockades in för kanske 10 år sedan... 

Rockin' The Fillmore har förstås spelats på skivspelarkvällar i Klippan (det är där det sker...) och varje gång har jag tänkt att den måste in... Hursomhelst, det dröjde till i år innan denna klassiker hittade till samlingen. Jag köpte den för någon månad sedan (det är en billig skiva...), men blev riktigt irriterad på att vinylen inte spelade särskilt bra och jag tänkte ge den en tvätt - men det är ett ju också ett projekt och dessutom nästan lika tråkigt som att diska eller tvätta kläder - så det dröjde till idag. 

Nåväl, skivorna är nu tvättade och har avnjutits två gånger (allt knaster borta). Sju låtar, 80 minuter musik. Det blir inte flummigare än så här. Steve Mariott i sitt esse och sista framträdandet av Peter Frampton. Bäst är de i Dr. Johns I Walk On Gilded Splinters (24:30 min) och i I Don't Need no Doctor. Där skulle man ha varit (inte realistisk förstås...)! Essensen av arenamusik tidigt 70-tal. Musiker och publik på samma våglängd. Alla är lika stenade... 

I Walk On Gilded Splinters

Dagens raritet XXV

Los Flippers - Pronto Vivermos Un Mundo Mucho Mejor, Sello Delfin 001, 1973, Colombia. Avbildad i Pokoras Record Collector Dreams 2001 och med 4 rating discs. Efter att vi bara hade lyssnat på salsa och annan latinomusik i flera veckor 2011/2012 i Colombia och Brasilien var vi hemma hos N i Bogotá. På en samlings-CD dök plötsligt titellåten på den här skivan upp och vi insåg då hur svältfödda vi var på rockmusik. Den snurrade många gånger de sista kvällarna där. Vi var synnerligen lyriska.

Väl hemma köpte jag den på CD, men jag har hela tiden velat ha en originalvinyl. Nu dök det upp ett exemplar som verkade vara i ett någorlunda anständigt skick och jag slog till. Skivan spelar riktigt bra, lite fint knaster mellan låtarna och omslaget är aningen kantstött, men jag kan verkligen leva med skicket. Ett av årets bästa nyförvärv!

Los Flippers släppte två skivor innan Pronto Vivermos Un Mundo Mucho Mejor. De ska vara mera åt garage- och psykedelia-hållet. Pronto Vivermos Un Mundo Mucho Mejor drar mera åt hårdrock och hård funkrock och med en touch av psykedelia. Bandet hade blivit en trio, men de tog med sig ett helt gäng blåsare in i studion. Titellåten är fortfarande det bästa spåret, men hela skivan levererar smokin' rock' roll och heavy psych, precis så som vi vill ha den. Och labeln är topp!

Oye

Pronto Vivermos Un Mundo Mucho Mejor

4-2

Visst saknar ni mina Rögle-uppdateringar? I kväll blev det en 4-2 seger hemma mot Färjestad och i tisdags fick Malmö däng med 3-2 på bortaplan. Tredje raka i SHL och fyra raka vinster om man räknar med CHL. Äntligen verkar det som att laget har vaknat. Det har varit en riktigt tung höst...

Dagens raritet XXIV

Så sorgligt att läsa att Christine Perfect/McVie lämnat jordelivet. 79 år. Det är förvisso en aktningsvärd ålder, men ändå... Jag har på något märkligt sätt tänkt att vi är jämngamla, på något vis, på ett ungefär, hon har ju alltid funnits där, men innerst inne förstås vetat att vi inte alls var det. Jag kom i kontakt med henne genom de två första Chicken Shack-plattorna och inte minst hennes cover av I'd Rather Go Blind, därefter hennes första soloskiva. Den senare är hennes mästerverk i min bok! Jag hade länge en senare pressning på Sire (40 år?), men för ca 15-20 år sedan köpte jag ett original på Blue Horizon (denna underbara samlaretikett!) och den skivan är verkligen en av min käraste ägodelar. I skick som ny, inget att klaga på överhuvudtaget, vare sig på omslag eller vinyl. Dessutom är det en platta som jag spelar relativt ofta till skillnad från från många andra rariteter i samlingen. 

Det finns många minnen till Christine vill jag lova. Jag väljer detta: inför vår första fullängdare gjorde jag om hennes When the Train Comes Back (från Chicken Shacks Forty Blue Fingers, Freshly Packed And Ready To Serve) från 4/4-takt till 3/4-takt och låten hamnade slutligen, i hård konkurrens, på The Complete Field Guide For Cynics. 

Bye, bye baby, bye, bye baby, bye bye...

R.I.P. Chistine

Wait and See

When the Trian Comes Back

Dagens raritet XXIII

I inledningen av filmen Keith Richards: Under the Influence från 2015 spelar Keith sista spåret Blue and Lonesome på Little Walters Hate To See You Go. Det ser ganska skakigt och osäkert ut när han sänker ner pickupen på vinylskivan, men sedan följer en fantastisk scen och Keith ser så oerhört lycklig ut när Little Walter börjar sjunga. You don't get bluer than that. Man, that's bad stuff säger Keith. The power of the blues was a mind blower. Anybody who get a sound like that is all right with me. You know what I mean. Vi förstår exakt vad du menar Keith!

Angående det fängslande och kanske smått smaklösa skivomslaget så lånar jag dessa rader från allmusic.com: Many blues fans identify this album by the scar on its front cover, and this doesn't mean that their copy got damaged lying around in the used-record pile. A larger than life black-and-white photograph of Little Walter fills the front cover with a visual impact that just cannot be matched in the petite world of compact discs. A jewel case would also be too much protection against the scar in the middle of Little Walter's forehead. Biographical information on this artist no doubt provides the explanation of where this scar came from, and it can be assumed he did not earn it with bad harmonica playing. 

Skivomslaget är verkligen brutalt. Jag kan faktiskt inte se mig mätt på det. Den mannen har levt ett hårt liv. Little Walter gav aldrig ut någon fullängdsskiva och det hade gått 10 år sedan förra samlingsplattan när Chess bestämde sig för denna återutgivningsserie och skivan kom ut året efter att Little Walter gått bort i sviterna från ett gatugängsslagsmål. Högst troligt bara 38 år gammal (hans födelseår är omtvistat).

2008 blev han invald i Rock and Roll Hall of Fame i sidemankategorin och han är den enda munspelaren som någonsin blivit invald.

Hate To See You Go är förstås obligatorisk i alla anständiga skivsamlingar och särskilt låten Blue and Lonesome är verkligen där uppe bland de absoluta bästa blueslåtarna någonsin. Kanske till och med topp 5! Jag har velat införliva denna artefakt i min samling ända sedan jag såg Keith Richards: Under the Influence för första gången. Nu är den hemma!

Enjoy!

Blue and Lonesome

Dagens raritet XXII

Sweet Smoke – Darkness to light, Harvest 5C 062-29471, 1972, Nederländerna. Avbildad i Pokoras 7001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc, men då som en tysk pressning.

Sweet Smoke var ett gäng amerikaner som var stationerade i Tyskland på 70-talet. Darkness to Light är deras andra platta. Den är inte samma monumentala klassiker som föregångaren Just a Poke är, men det är ändå en riktigt fin skiva. Kortare låtar och mera österländska klanger. I vissa partier känner vi igen deras gitarrimprovisationer och skivan osar västkustpsykedelia och hippemusik. Väl värd att ha om man har Just a Poke.

Darkness to light

Åtminstone i mina kretsar, både förr och nu, så är Just a Poke en riktig klassiker. Den platsar än så länge inte i någon värderingsbok typ Pokoras med det vanlig omslaget (ett udda italienskt omslag finns med). Den måste rimligen vara tryckt i ganska stora upplagor. Det är inte många år sedan det var en 150-200 kr-skiva (oavsett pressning) och var lätthittad på alla skivmässor. Nu är den nog lite dyrare, men den har aldrig stuckit iväg. En skiva från 1970 som låter som denna och med ett sådant omslag borde ju kosta 2000 kr! Jag har en senare pressning från 1977 och gav en gång i tiden 180 kr verkar det som. 

Två spår, ett på varje sida. Jag är speciellt förtjust när ett långt improviserat solo i Baby Night glider över i Doors Soft Parade. Den är hundra gånger bättre här än på Doors-plattan. Särskilt på denna psykedeliska platta låter bandet helt originella. Kompgitarren är helt unik för denna genre. Trummor, percussion och flöjt låter som inget annat. En klassisk och smått magisk skiva som med jämna mellanrum dyker upp på våra skivspelarkvällar.

Baby Night

De släppte faktiskt även en tredje platta, nämligen Sweet Smoke Live, 1974. Här är de tillbaka till sin österländska mysticism och låter åter som på Just a Poke och det är en låt på a-sidan och 2 på b-sidan. A-sidans First Jam innehåller Pharoah Sanders The Creator has a Masterplan där bandet får utlopp för sin kärlek till jazz. I ärlighetens namn har jag inte spelat den många gånger.

First Jam

Samtliga skivor borde kanske uppdateras till tyska original. Särskilt Sweet Smoke Live vill man ju inte ha som en Harvest/Fame-utgåva från 1986 med streckkod...

Dagens raritet XXI

Day of Phoenix – Neighbour's Son, Sonet SLPS 1549, 1972. Avbildad i Pokoras 7001 Record Collector Dreams och med 2 rating discs.

Neighbour's Son är en ganska tam skiva om man jämför den med deras förstlingsverks, Wide Open N-Way, mera mörka psykedelia, jazzrock och långa improvisationer, men den har ändå sina stunder. Musiken ger vissa associationer till amerikansk västkustpsykedelia och ibland hör man att Cy Nicklin (Culpepper's Orchard) var en tidig medlem. B-sidans Turn me On är nog mitt favoritspår. Liksom Wide Open N-Way är den producerad av Colloseums Tony Reeves. Han spelar dessutom basgitarren på ett spår. 

Turn me on

Även Wide Open N-Way (1970) finns presenterad i 7001 Record Collector Dreams och har 2 rating discs, men då ska det vara det danska originalet på Sonet. Jag har ett franskt original på Stateside. Här är den amerikanska västkustpsykedelian än tydligare, men tyngre och mörkare och mera jazzbetonad. Cy Nicklins ande är än mer påtaglig. Tre låtar har en spellängd över 11 minuter och det ger utrymme för många spännande utflykter. Wide Open N-Way är definitivt en av de bästa danska plattorna i min bok! Jag väljer att bjuda på Cellophane #1 & #2, men hela skivan är mycket njutbar!

Cellophane #1 & #2

Dagens raritet XX

The Elastic Band – Expansions On Life, Decca Nova SDN 6, 1969. Presenterad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams och med 2 rating discs.

Jag har nog knappast hört den här plattan sedan den köptes för 30 år sedan. Det är inte skivan man faller som en fura för direkt utan den kräver ganska säkert lite tillvänjning. Om det ens kan hjälpa. Den känns väldigt splittrad och sådant drar ofta ned betyget. Det är dock ganska kompetent spelad bluesrock, folk, progressive med jazztouch och svulstig psykedelia. 

De låter som bäst i de primitivare bluesrocklåtarna som lunkar fram i bästa Song For Jeffrey-anda. Öppningsspåret Mother Goose är ett sådant. I Last Person in the Bar spelar de blues och med ett antal blåsare och får till en ganska svängig progressiv bluesrock. Den går hem här. 

I andra låtar associerar jag till Procol Harum och Traffic och det är förstås inte det sämsta, men låtarna håller inte riktigt fullt ut. Life Still Goes On börjar som ballad, men har ett jazzigt mellanspel med orgel. Sad Jazz är atmosfärisk och vacker. De avslutar med ytterligare en Song For Jeffrey-doftande låt, Sunrise Work 'Till Sunset, och som även den får sig ett trevligt jazzigt parti, fast denna gång med flöjt i täten.

Skivan är väl mest känd för att Andy Scott spelade här innan han gick med i glamrockbandet Sweet.

Styggt laminatsläpp, men skivan spelar M-.

Sad Jazz

Sunrise Work 'Till Sunset

Dagens raritet XIX

Povl Dissing & Burnin Red Ivanhoe – 6 Elefantskovcikadeviser, Sonet SLPS 1528, 1971. Skivan finns avbildad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc.

Här finns den ultimata versionen av Tingel-Tangelmanden (10:20). Ole Ficks distortion i de långa gitarrsolona är överjordisk och låten byggs upp till en utomordentligt mörk och intensiv historia. Det är psykedeliskt och så bra som det någonsin blir.

I övrigt är en det ganska tam skiva där Burnin Red Ivanhoe är kompband till Povl Dissings singer songwriter-material. Det finns några fina instrumentpartier här och var. Et Samfund börjar lovande med flöjt, saxofon och gitarr, men låten är för tossed. Hade de fortsatt jamma vidare på den hade det kunnat bli något. Skivan avslutas med Introduktion Til Medardus. Avantgarde som också den eventuellt är på väg att bli något, men kaoset tonas ned när trummorna kommer igång ordentligt. 6 Elefantskovcikadeviser är ändå värd att ha i samlingen på grund av Tingel-Tangelmanden och omslaget.

Tingel-Tangelmanden

Death

Monster Magnets A Better Dystopia gick mig helt förbi förra året, tre år efter Mindfucker, men nu är den åtminstone införskaffad och har fått sig några genomlyssningar. En coverplatta med mer eller mindre obskyra val av artister. Monster Magnet levererar sin patenterade, högenergetiska space rock i klassiska spår (för de inbitna) av Hawkwind, J.D. Blackfoot, Pretty Things, Poobah, Josefus, Pentagram, Jerusalem, Dust och Morgen. Bl.a. Behöver man denna skiva? Javisst! A Better Dystopia har, som sagts, redan snurrat flera gånger på tallriken. Bäst är b-sidan där When The Wolf Sits (Jerusalem), Death (Preytty Things) och Situation (Josefus) kommer i en följd. Här är energin på topp. En gjuten partyplatta, även om jag sällan är på några party nu för tiden.

Death

Situation