Strix nebulosa

Nu får det nog vara slut på orrmorgnarna. Det har väl blivit fyrtio stycken ungefär. I tisdags gick jag upp kl. 01.45. Var helt förstörd ons-fre på jobbet, men tog mig ändå upp en sista gång kl. 3 i morse. Dagen började med älg, orre och gök. Senare konstaterades lappuggla i en av våra lådor, tjäderskit på ett par lokaler, ytterligare en älg, ett nytt havsörnspar i kommunen, storlom på bo, trädlärka och en hel del till, så fågelmässigt är det svårt att klaga. Jag fick dock inte tagit en enda vettig bild från dagen, förutom en vacker soluppgång på myren. 

God natt!

On The Road To Freedom

Alvin Lee & Mylon LeFevre - On The Road To Freedom (1973) var ett album jag inte visste existerade. Jag förväntande mig inte att det skulle vara Ten Years After-stuket, utan tänkte mest att det lät spännande. Ingen dyr platta. Öppningsspåret On the Road to Freedom är en riktig höjdare. Fantastisk atmosfär, sång och framför allt formidabelt gitarrspel. Percussionspelet gör låten ostoppbar. 

Plattan får väl närmast beskrivas som americana. Det är country, jazz och annan amerikansk rootsy musik för hela slanten. I de lite hårdare spåren får man nästan lite Allman Brothers-känsla. So Sad är en fin liten sak på a-sidan. På b-sidan gillar jag nog mest I Can't Take It. Jag tycker dock hela skivan är kanon och den har snurrat många gånger de senaste veckorna.

George Harrison, Steve Winwood, Jim Capaldi, Ron Wood och Mick Fleetwood gästar alla On The Road To Freedom.

On The Road To Freedom

Lyrurus tetrix II

Hur kan en orrmorgon se ut i slutet av april? Klockan på ringning 02.20. Kokar kaffe och medan det rinner ner brer jag mina ostsmörgåsar, sedan iväg. Framme vid vändplatsen i skogen kl. 03.00. På med pannlampan och en knapp kvart genom skog och sedan ut på myren (där vi satt upp reflexer så att vi hittar) och inne i gömslet 03.15. Nu hittar jag bra i mörkret. Värre var det första gången för två år sedan.

Tystnad en kort stund. E4:an hörs förstås långt borta. Kattuggla blev första arten denna morgon, ropade avlägset 03.25. Först en och strax därpå nästan säkert en till. De höll på i cirka fem min. Märkligt läte 03.36. Ingen aning vad det kan ha varit. Lät inte som en orre. Morkulla 03.53. 

04.06. Första tuppen blåser till, mycket ljudstarkt, strax bakom gömslet. Helt utan förvarning. Man bli alltid lika skräckslagen första gången. Jag hörde inte dem flyga in. Kanske de redan satt på marken? 04.13. Flera fåglar som pyschar/blåser. 04.21 börjar det första bubblet lite försiktigt, men mest är det blåsande från flera olika håll. Det är som pistolskott som ekar på myren. En höna? Osäker. Tupparna kommer närmare. Jag ser den första klockan 04.26. Den vita stjärten lyser upp i mörkret. Småslagsmål snett höger och minst två som bubblar bakom mig. Skulle nästan gissa att de är fem nu. Tranor hörs. 

04.31. Väldigt liv. Tupparna hoppar, blåser, fnittrar och bubblar. Det smäller rejält när några ryker ihop. De måste verkligen vara fem stycken. Trastarna börjar sjunga 04.41. Riktigt bra fart med bubblande och blåsande. Svårt att höra hur många, trots allt, men tre fåglar syns. Kanske de bara är fyra ändå. Morkulla nära. 04.44 fyra tuppar syns nu, tre till höger och en i en låg tall till vänster. Buskskvätta? 

04.56 flyger de bort, men nästan genast är de tre till höger tillbaka. Trastsång, morkulla. Den fjärde tuppen hörs långt bakom mig. Tror jag. 05.08 blir det tyst för en kort stund. 05.12 tuppen närmast bubblar igång lite försiktigt, det är knappt att det hörs. Spel hörs också långt bort. Bara den närmaste som syns. Ängspiplärka. 

Fika. Äter upp alla smörgåsarna på en gång och värmer mig med två koppar kaffe. Upptäcker att det ändå är tre tuppar till höger, men det är fortfarande bara en som bubblar lågintensivt. 05.29 blåser de lite alla tre. 05.37 en bubblar definitivt bakom mig, lite längre bort. De framför pyschar, men det är ganska avslaget. Kanske ändå bara två framför mig. 05.58. De två framför gömslet har börjat bubbla så smått, men rör sig inte alls. Men så blir det plötsligt fart. Är det en höna på gång? Fyra närma gömslet, en hörs längre bort. Fem säkra! Slagsmål, trädspel, spel på marken, väldig oordning. Buskskvätta sjunger nära mig.

06.51 orrarna glest utspridda. En bubblar längre bort framför, två sitter nära, men helt tysta. Eventuellt en bakom. Spillkråka hörs. 06.55. Tre sitter tysta nära. Vet inte var den fjärde är och den femte som hördes längre bort är tyst. Ängspiplärka och buskskvätta sjunger. 07.15. Tupparna är fortfarande tysta, men sitter kvar. 07.33 pyschar någon gång. En lite längre bort, men synlig i trädtopp. 

07.40 svagt bubblande från en tupp framför tältet. Den i trädet? Var det en trädlärka som hördes? Trädpiplärka och ängspiplärka, men jag tyckte det lät även från trädlärka. Osäker. 08.00. De gör ett sista ryck och visar upp sig fint. De två snett till höger och som oftast är de som slåss står och skuggboxar lite. De ska alltid ner i en hölja eller gömma sig bakom en tuva, så det är svårt att dokumentera med kameran, men man hinner ändå sällan med. Ingen riktig batalj dock. Vid 08.30 har det mattats av helt. Jag ser bara tuppen bakom gömslet och som sitter i en tall och en långt bort framför mig. Jag bestämmer mig för att packa ihop. 

När jag går ut ur gömslet flyger alla fyra iväg. Då var de två jag inte såg på marken nära mig ändå. Vi brukar försöka sitta kvar tills de flugit iväg, men en gång är ingen gång. Tack för underhållningen. Vi ses!

På vägen hem en göktyta. Det kunde vara värre.

Corvus corone corone

Nu trillar vårarterna in i rasande fart. 12 i kommunen de senaste tre dagarna och av dessa har hela 10 varit nya årsarter.  Uppe i 116 i kommunen och 154 totalt. Årta blev den 150:e arten. Fint ska det vara! Jag har nog aldrig skådat mer än vad jag gör nu. På morgonen innan jobbet och all tid jag är ledig. Det är galenskap. Mest har det blivit tidiga morgnar för orrlyssnande, men jag hinner även med att försöka kolla i en del av sjöarna varje dag.

Om jag jämför med 2020, då jag för första gången lyckades få in 150 kommunarter på ett år, så ligger jag lite före. Ska jag satsa på att slå det omöjliga rekordet? Det flyter på rätt bra nu med änderna bland annat. Årta och skedand igår och småskrake idag. Sjöorre har noterats med fåglar i par 3 gånger. Dessutom vit stork igår. Den hör inte till vanligheterna i kommunen.

Idag fick jag även sett en svartkråka på flygfältet. Det var inte igår. Jag är inte helt säker, men jag tror att jag bara haft den tre gånger i kommunen tidigare och det var länge sedan nu. En egen art enligt flera auktoriteter, men Sveriges Ornitologiska Föreningen behandlar fortfarande gråkråka och svartkråka som underarter av kråka.

This Is Not a Drill

I måndags var vi och såg Roger Waters i Köpenhamn för tredje gången. Första gången var i början av millenieskiftet, andra 2018.

Återigen blev det en utomordentligt mäktig upplevelse och ett minne för livet. 

Waters är kontroversiell och han har varit rejält i blåsvädret den senaste tiden. Han vevar mot alla, men särskilt mot USA och Israel och auktoriteter rent generellt. Han har förstås rätt i det mesta han säger och man får helt enkelt räkna med en konsert med mycket politik. Inledande Comfortably Numb var magnifik. Have a Cigar (synd att inte Roy Harper kom in och sjöng den...) och Two Suns in the Sunset har man aldrig fått höra tidigare och i Sheep fick vi ett långt progressivt jam. Jag gillade också avslutningen med The Bar (Reprise) och Outside the Wall. Mycket känslor, som jag alltid får av Pink Floyds musik. Jonathan Wilson tog sången i Money och Us and Them. Det blev femte gången jag fick sett honom på en scen. 

Med undantag av ett lokalt dödsmetallband och någon liten spelning ute i Brekille så var detta min första riktiga konsert sedan hösten 2019. Genast fick vi blodad tand och köpte biljetter till en spelning i Malmö i höst och funderar på en i London. Det är verkligen något jag gillar att göra och jag hade nästan glömt bort hur det var. 

First set:

Comfortably Numb
Another Brick in the Wall (Part 2-3)
The Powers That Be
The Bravery of Being Out of Range
Have a Cigar
Wish You Were Here
Shine On You Crazy Diamond (Parts VI-VII, V)
Sheep

Second set:

In the Flesh
Run Like Hell
Déjà Vu
Déjà Vu (Reprise)
Is This the Life We Really Want?
Money
Us and Them
Any Colour You Like
Brain Damage
Eclipse

Encore:

Two Suns in the Sunset
The Bar (Reprise)
Outside the Wall

Circus aeruginosus

Helgen tillbringades i naturen. Uppe vid fyratiden både igår och idag. Efter torvbrytningsmossen, där det denna morgon bara fanns en orrtupp, mötte jag upp deltagarna på helgens exkursion på en annan myr. Det blev en trevlig runda även om vi inte hittade några spår av skogshöns. T var med och han bestämde nio olika vitmossor. Bara en sådan sak! Idag blev det två orrtuppar till på två myrar där jag inte haft någon tidigare och nu är nog det totala antalet fåglar lika många som förra året. 

Nya kommunarter i helgen blev ejder, mindre strandpipare och större korsnäbb.

Helgens bästa foto blev nog på en brun kärrhök. 

Lyrurus tetrix

Jag har ägnat hela påskledigheten åt fågelskådning, mestadels tröstlöst lyssnande efter orrar på kommunens myrmarker tidigt på morgnarna. De senaste dagarna har det dock ljusnat något, med fem tuppar på bästa lokalen och i morse tre på torvbrytningsmossen där jag hade varit nio (sic!) gånger utan att ha haft någon orre eller sett någon spillning. Dessutom hade K två tuppar på gränsmyren (en av dem på smålandssidan) där jag bara noterat en tupp på mina fem eller sex besök. Kan det tillkomma någon fågel de närmaste veckorna är nedgången från i fjol inte så stor som jag trott i två månader. 

Förutom de tre tupparna hade jag i morse sjungande varfågel, stenskvättor och en ringtrasthanne. Jag har stått still på 99 kommunarter sedan i torsdags (bläsand) och jag hade önskat mig ringtrast som nr 100, men stenskvättan hann före ändå. Blott den andra rapporterade ringtrasten från Skåne i år. Märkligt. Ibland flyger de väl bara förbi helt enkelt.

Det har blivit två turer till kusten och en till en tjäderlokal i Småland. Det blev ingen tjäder (eller lappuggla), men det var väl lite tidigt för tjäder kanske och dessutom en svinkall kväll. Det får bli ett återbesök inom de närmaste två veckorna.

Då ska man börja jobba igen. Vad hemskt.

Rockin at the Tweed Mill

Det har varit ganska lugnt med skivköpandet, men här om dagen anlände ett litet paket från Belgien. Discogs förstås. Först ut att presenteras här blir Livin' Blues Rockin at the Tweed Mill. Det har känts aningen irriterande att inte ha denna platta i skivhyllan. Jag hade faktiskt ett exemplar hemma för något år sedan, men det lämnades tillbaka då skicket inte var helt tillfredsställande. Hursomhelst, nu är denna skamfläck i samlingen åtgärdad. Mest har jag egentligen velat ha Rockin at the Tweed Mill för att det var härifrån Half Man hämtade Diving Duck Blues och som spelades på en hel del gig under några år. Som jag minns det så var vi inte så långt ifrån Livin' Blues killer version. Vi gjorde den alltid med både J och U på sång, J blåste lungorna ur sig på munspelet och vi i kompet spelades så hårt och tajt och skitigt vi bara kunde. En veritabel livefavorit!

Rockin at the Tweed Mill, som producerades av Mike Vernon (och spelades in i hans studio), är kanske inte lika bra som de första plattorna, men den får mig på utomordentligt nostalgiskt humör. Den stöddiga Fool On You är höjdarspåret. Här får de riktig santanafeeling i det långa jampartiet. Så sjukt bra! You're a Stranger är också fantastisk. i.e. Dirty blues... Och Diving Duck Blues. John Lagrand (munspel), Ted Oberg (gitarr) och Nicko Christiansen (sång) var kungar vid den här tiden.

Om du inte har Livin' Blues-plattor från sent 60-tal och tidigt 70-tal så borde du genast åtgärda detta. Näst efter Cuby + Blizzards var Livin' Blues det bästa bandet från Nederländerna. Philips, 1973.

Fool for You

Diving Duck Blues

Dagens raritet XXXV

Mats Glengård Kosterläge, Gump, Sweden, 1972. Presenterad i Pokora 5001 Record Collector Dreams och med 2 rating discs.

När jag köpte The Essence Of Swedish Progressive Music 1967-1979 (Pregnant Rainbows For Colourblind Dreamers) 2007 fastnade jag direkt för Mats Glengårds bidrag till samlingen, nämligen titellåten på hans första soloplatta Kosterläge. 2015 släppte Subliminal Sounds en reissue av skivan och den togs så småningom in förstås. Jag gick dock inte igång på den och sanningen är nog att skivan stått ospelad sedan dess. Ändå kunde jag inte motstå att köpa ett original i Göteborg förra veckan. Ett omslag med några stickers och lite småskavanker, men en skiva som är nästintill perfekt. Vad händer då? Jo, skivan är genast njutfullare. Nu har jag inte jämfört ljudet mot reissuen, men jag skulle tro att den faktiskt låter mycket bättre. Annars är det som vanligt. Att äga och spela ett original är en annan känsla och det förstärker helt enkelt upplevelsen av musiken.

Mats Glengård fiol och gitarr, senare i Kebnekaise, Bosse Skoglund på trummor, Sten Bergman (Fläsket Brinner), Thomas Netzler (Kebnekaise) m.fl. prominenta musiker får till en riktigt fin svensk proggplatta med mycket atmosfär. Kosterläge och avslutande långa och jazziga Det snöar på mitt huvud de bästa låtarna. 

Kosterläge

Det snöar på mitt huvud

Dagens raritet XXXIV

Rust Come With Me, Hör Zu, Tyskland, 1969. Avbildad i Pokora 3001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc. 

Trio bestående av två britter (Brian Hillman och Walt Monaghan) och en australiensare (Jonny Driver) som gav ut sin enda LP i Tyskland. Come With Me är inte så märkvärdig, men har ändå några schysta spår i gränslandet mellan pop, psykedelia och progressive. Den är ganska kul på något sätt. 

Johnny Driver släppte senare två skivor under namnet Creepy John Thomas. Jag har en fulpress av den andra plattan Brother Bat Bones och som jag minns som bra, särskilt låten Down in the Bottom. Basisten Walt Monaghan spelade senare i bland annat Freedom. 

Rust - Think Big

Rust - Delusion

Creepy John Thomas - Down in the Bottom

Asio flammeus

Jag frestades att åka till Ornakärr i onsdags för att försöka se och fotografera jorduggla. Strömstare i Munka Ljungby, berglärkor på gräsmatteplanteringen i Ängelholm, en blå kärrhökshona vid Stureholm och turkduvor i Mjöhult innan jag ställde mig att vänta i Ornakärr. Det dröjde inte alltför länge innan vi fick syn på en jorduggla som jagade långt bort, men som sakta drog sig mot vårt lilla sällskap av skådare och fotografer. Jag valde så småningom att gå längs vägen för att kanske genskjuta den och så blev det. Jag blev den ende som fick iväg några bilder. Inte helt skarpa, men man får försöka vara nöjd. Jag har varit på lokalen många gånger genom årens lopp. Jorduggla är alltid målarten. Jag tror att jag bara sett den där en gång tidigare. Då var pappa med minns jag. Jag avslutade kvällen med berguv på åsen. Mäktigt att höra deras ropande. Venus och Jupiter låg skenbart nära varandra och lyste starka på natthimmeln.

Nästan varje morgon inleder jag med en stund vid någon myrkant. Resultatet vad det gäller orrar har varit utomordentligt skralt. Jag har bara hört en fågel, men varit ute åtta morgnar tror jag. Det är väl lite tidigt på säsongen än, men jag befarar det värsta tyvärr. 

Årslistan är nu uppe i 111 arter. Detta utan något överdrivet jagande. Det finns en hel del fåglar i landskapet jag skulle kunna åka på, men så tänker jag trots allt inte fågelskåda för att försöka nå 250 arter. Fokus blir här hemma och mina skogshöns och sedan har jag möjligheten till lite skådning till och från jobbet. Fjällen i sommar. Det borde vara ett realistiskt antal. 

Journey In Satchidananda

Jag inledde skivåret ganska försiktigt. Köpte inte en enda raritet. Det spårade ur något förra året, så det var väl bra. Det blev några nypressar med Alice Coltrane (som förvisso varit dyra), Max Roach och Herbie Hancock, några Motörhead-plattor från den lokala matvarubutiken och till slut, efter tre månader, anlände In These Silent Days med Brandi Carlile från Ginza, men det var nog allt. Men så blev det två dagar i Göteborg i början av veckan och då hamnade jag på det kombinerade fiket/skivaffären Dirty Records för en kopp kaffe. Gick ut därifrån med ett original av Mats Glenngård Kosterläge, Harvester Hemåt, Rust Come With Me, Funkadelic Tales Of Kidd Funkadelic och en nypress av Electric Sandwich... 

Hursomhelst, just nu är jag i en cosmic jazz-period i livet. Jag vet inte hur många gånger jag spelat Alice Coltranes Ptah, The El Daoud (1970) och Journey In Satchidananda (1971), men det är nästan det enda jag lyssnat på årets inledande månader. Fantastiska jazzskivor, båda med Pharoah Sanders. Suggestiva drones och fusion av jazz och indisk klassisk musik ger en meditativ upplevelse. Att ligga på soffan, eller direkt på golvet, sluta ögonen och låta sig sugas in i Ptah, The El Daoud, Turiya & Ramakrishna, Journey In Satchidananda eller Isis And Osiris är så nära andlighet jag kommer. Deras ekvilibristiska och känsliga musicerande, inte minst Alice kaskader av toner på harpa eller bluesiga pianospel, den indiska tamburan och Pharoah Sanders är en lisa för själen. Trumspelet i Isis And Osiris Rashied Ali är inte från denna världen.

Ptah, The El Daoud

Turiya & Ramakrishna

Journey In Satchidananda

Isis And Osiris

Lyrurus tetrix x Tetrao urogallus

En rackelhane har, som sagts, sedan en tid kunnat studeras på närhåll på Traneröds mosse på Söderåsen. Tillresta horder av skådare och fotografer är nog generellt okunniga om skogshönsens situation i Skåne. Det hela är ju mest tragiskt. Jag låter Hjort berätta om det viktigaste:

I vissa delar av tjäderns utbredningsområde och under några historiskt kända perioder har fågelskådare på orrarnas lekplatser sett en eller flera stora och klumpiga, svarta tuppar blanda sig med de elegant rörliga orrtupparna.

Svartingarna ser dubbelt så stora ut som sina blåskimrande släktingar. Precis som orrtuppen har de stora, röda ögonvalkar och en anspråkslös, svart näbb, men där slutar det orrlika. Medan orrtuppen fäller halsen vid sin bubblande sång, är svartingen höghalsad i spelet, precis som tjädern. Stjärten reses också tjäderlikt i halvcirkel, om än lite mer kortfjädrat i mitten. Den metalliska lystern på nedre bröstregionen glänser varken blåaktigt som hos orrtuppen eller grönaktigt som hos tjädertuppen utan snarare violett.

Rackeltupparna dominerar orrleken. De uppträder som förvuxna, framfusiga barn, som ideligen bryter mot de normala umgängesreglerna på leken. De rusar fram och tillbaka över lekplatsen, till synes obekymrade om det system av revirgränser som de blå ädlingarna byggt upp. De skorrande försöken att bubbla med i orrsången skulle göra en körledare förtvivlad.

Kollegor som arbetat med problemet tycks vara överens om att hybrider bland hönsfåglar tyder på en obalans i populationen, i detta fall tjädern, med ett stort överskott av hönor. Historiskt har man skyllt denna obalans på alltför hårt jakttryck på tuppar under leken. Det ansågs förr ovärdigt av en jägare att skjuta hönor. Den förklaringen till obalansen är sannolikt marginell.

Modernare tolkningar hänvisar till att hönor tenderar att vara talrikare i periferin av tjäderns utbredningsområde. Därtill kommer att unga, ofta ettåriga, hönor sannolikt utkonkurrerade från naturliga hönrevir-marker, har en starkare benägenhet att dra omkring (s.k. migratorisk tendens). Samtidigt är det uppenbart att nischuppdelningen mellan könen ofta leder till att hönor dras till mera sluten vegetation än tupparna. Hönor är dessutom inte så beroende av sluten äldre skog som tupparna är. Dessa faktorer bidrar till att hönorna, speciellt de unga, ibland inte hittar artegna tuppar, när parningstiden är inne. De öppna marker de hänvisats till är orrens land, och orrtuppen ställer gärna upp för en kur.

Sådan var situationen i stora delar av Mellaneuropa 1860–1910, när tjäderpopulationen expanderade och många hönor trängdes ut i orrmarkerna. Samma fenomen inträder vid kraftig populationsminskning i tider då lämpliga tjäderskogar kraftigt reduceras. Under de sista åren innan en tjäderpopulation dör ut finns det bara hönor kvar.

Hjort hade själv bara upplevt fenomenet en enda gång. Mina egna erfarenheter är att jag sett tjäderhönor på orrlek vid två tillfällen, senast för bara tre år sedan. På 90-talet såg jag en rackelhane på en numera utdöd orrlek uppe på Hallandsåsen vid åtminstone ett tillfälle. En observation av en uppstött fågel i januari i år var kanske en rackelhane. Jag tyckte nämligen att den var tydligt brunfärgad på vingarna. Det gick emellertid så fort att jag efteråt inte var riktigt säker på min sak. Andra skogshönsintresserade vänner har sett både tjäderhönor paras av orrtuppar och rackelhanar de senaste åren. 

Jag stannade inte så länge hos den stackars fågeln på Söderåsen, men noterade att den åtminstone delvis ärvt tjäderns matspjälkningssystem. Den betade nämligen tallbarr. Något tragikomiskt spel visade den inte upp. Lite lågt skorrande hördes några gångar. Stannar den kvar lär den väl spela när hormonnivåerna stiger i april.