Från komplicerad progressive till okomplicerad rock 'n' roll. Spiders nya skiva Crystal Eyes har snurrat en hel del de senaste veckorna. Jag trodde inte att jag gillade dem så mycket, även om jag har alla deras skivor, men Crystal Eyes får mig faktiskt på bra humör. Allt känns igen, det är som att de lånar lite här och var från glamrock, garagerock, hårdrock och framförallt Blondie, men de gör det så bra och eget och energifullt att man bara kan älska det. Ann-Sofie Hoyles har inte den starkaste rösten i Sverige, hon är ingen Elin Larsson, ingen Zubida Solid och ingen Lisa Lystam, men hon har sin stil och karaktär.
Det är klart deppigt att jag vaskade min biljett till årets Mullret och missade dem, men sådant är livet. Jag får se dem vid något annat tillfälle. Det är svårt att plocka ut favoritlåtar för hela skivan är bra. Avslutande A Little Too Late kanske ändå är russinet i kakan. I den fungerar hennes röst särskilt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar