Yezda Urfa Boris från 1975 är ytterligare en skiva som stått ospelad ett tag. Jag lyssnade på den på nätet när den dröjde efter beställning och sedan blev den stående när den väl anlände. Noble Record, US, 180 Gram. 2025.
Idag har den genomlyssnats i sin helhet hela två gånger. Det är en platta som ofta hyllas som en bortglömd pärla inom 1970-talets progressiva rock. De första band som nämns som jämförelse är Yes och Gentle Giant och det kan jag väl gå med på. Jag är ingen superkännare av Yes, men visst påminner sångaren Rick Rodenbaugh höga register något om Jon Anderson. Gentle Giant är mera påtagliga. Det är halsbrytande taktskiften mest hela tiden och musicerande är mycket avancerat. Det är progressive och jazz och med dragning åt det mera avardgardistiska.
Jag gillar den faktiskt. Den har något visst. Det är ibland ett rasande tempo och helt okonventionella taktartsväxlingar och ibland tunga gitarrer och synthar och låtar som drar åt det episka. Helt klart är den intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar