Två glaciärer möts och bildar en mittmorän. Flygningen från Tryggvebreen till Mosselbukta. Ny-Friesland, Svalbard 1992.
Vad gjorde vi egentligen på Svalbard? Det var trots allt inte för att åka helikopter, skåda ismåsar eller ramla omkull på skidor som vi befann oss där. Projektet handlade framför allt om strukturgeologi och dateringar av bergarter, men min del fokuserade på geokemi av granitoider. Som student hade man såklart inte hela bilden. Vi utförde geologisk kartering, vandrade över berg och oändliga stenfält, undersökte hällar, försökte följa olika bergartsenheter och samlade prover för senare analyser. Ibland fattade vi nog inte riktigt vad vi sysslade med, men det gällde i slutändan att förstå vilka bergarter vi hade framför oss, hur de förhöll sig till varandra och vad som hade hänt med dem under de ofantliga tidsrymder som gått sedan de bildades. Ett detektivarbete som jag älskade.
Vy från helikoptern på väg mot Mosselbukta, Ny-Friesland, Svalbard 1992.
Resultaten av mitt arbete publicerades 1995 i artikeln Geochemistry of the Palaeoproterozoic Bangenhuk granitoids, Ny Friesland, Svalbard i den geologiska tidskriften GFF. Medförfattare var Å och D. Vi kunde visa att en viktig del av Bangenhuk-formationens gnejser ursprungligen var granitiska bergarter, bildade för omkring 1,75 miljarder år sedan. De hade senare deformerats och omvandlats, men deras kemiska sammansättning bar fortfarande spår av det magmatiska ursprunget. Bergarterna hade också en geokemisk signatur som förknippas med så kallade A-type-granitoider. Det här var inte bara en fråga om att sätta namn på några gamla graniter. Resultaten bidrog till förståelsen av Ny-Frieslands komplicerade geologiska uppbyggnad och förhållandet mellan den gamla kontinentala berggrunden och de yngre bergartsenheter som senare kom att påverkas av den kaledoniska bergskedjebildningen.
Moselvatnet. Ny-Friesland, Svalbard 1992.
Det märkliga är att arbetet fortfarande lever vidare. När jag nyligen började leta efter vad som hänt med vår artikel upptäckte jag att andra forskare hade använt resultaten i sina egna undersökningar. Först i arbeten om Svalbards geologi, men långt senare också i studier av sediment på havsbottnen i de nordiska haven. Där har mina gamla analysvärden fått tjäna som jämförelsematerial när forskare försökt förstå varifrån sedimenten kommer.
Det är en smått egendomlig känsla att tänka sig att några stenprover som jag samlade in under en arktisk sommar 1992 fortfarande kan vara till nytta mer än trettio år senare. Jag minns förstås framför allt fältlivet, helikopterfärderna, glaciärerna och vissa umbäranden, men någonstans bakom allt detta finns alltså också ett vetenskapligt arbete som fick ett eget liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar