Jag såg Billy Hart, den gamle jazztrummisen, med Kevin Hays och Ben Street på Jazzdock i Prag för två år sedan och det var förstås mycket stort, magiskt och en ynnest. Jag köpte deras skiva Bridges från 2023.
Sedan dess har jag införskaffat några klassiska skivor med Hart, inte minst när han spelar med Pharoah Sanders på Karma 1969 och på Black Unity 1971. Båda är veritabla mästerverk. Crossings med Herbie Hancock 1972, där han också medverkar, hade jag sedan tidigare i skivsamlingen.
Slutligen har har också tagit in hans soloplatta Enchance från 1977. Aningen svårlyssnad jazz och fusion, den är på gränsen till obegriplig och vad man tål, men med upprepat lyssnande så blir man tillvänd och börjar så småningom uppskatta kakafonin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar