Dagens raritet XL

Jag fick för mig att jag behövde Bond + Brown Two Heads are Better Than One. Och det var ju helt rätt och riktigt. Skivan har redan snurrat en handfull gånger och den blir bara bättre och bättre för varje lyssning. Kreativiteten flödar och det är funkigt, bluesigt och jazzigt och musicerandet är förstås top notch. Graham Bond spelar mer piano än orgel, men som han gör det! C.F.D.T. (Colonel Frights' Dancing Terrapins) med Mick Hutchinson på gitarr är lika bra som något från Browns Piblokto. Skivan är presenterad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams och har 2 rating discs.

Two Heads are Better Than One blev den sista skivan från Graham Bond. Droger och psykiska hälsoproblem (och mentalsjukhus) tog till slut ut sin rätt och 8 maj 1974 kastade han sig framför ett tunnelbanetåg på Finsbury Park Station. Pete Brown gick bort förra året. Chapter 1, UK, 1972.  

C.F.D.T. (Colonel Frights' Dancing Terrapins)

Looking For Time

Dagens raritet XXXIX

Jag blev sjuk under jullovet och orkade inte fortsätta med min genomgång av skivor utgivna 2023. Jag kanske fortsätter med det projektet senare, men nu återgår jag först och främst till min serie med dagens raritet. 

En skiva som jag faktiskt aldrig hade lyssnat på när jag fick hem den var Mike Vernons Bring it Back Home på Blue Horizon. Jag har alltid hört att den inte ska vara något speciellt, men jag tycker tvärtom att den faktiskt är ganska bra. Den jazziga och instrumentala Brown Alligator är till exempel värd hela skivans pris.

Mike Vernon är som bekant välkänd i blueskretsar som producent och ägare till skivlabeln Blue Horizon och han har ganska säkert bidragit mer än någon annan till att spela in tidig brittisk blues och att presentera amerikanska bluesmusiker för inte minst den brittiska publiken, men även för oss andra europeér. Vem tror ni spelade in och producerade John Mayall's Beano album Bluesbreakers med Eric Clapton och uppföljaren Hard Road med Peter Green. Jodå, vår man Mike Vernon.

Han är kanske ingen stor sångare, även om han låter helt okej i några låtar i mina öron. Rory Gallagher spelar lead guitar på Come Back Baby och Paul Kossoff på avslutande My Say Blues (och som är högst njutbar - melodin är schyst, Mike Vernon får mig att tänka på Nick Pickett och Kossoff lägger många fina licks). Andra som medverkar är bland annat Paul Butler, Rick Hayward och Pete Wingfield. Väl värd att ha i samlingen trots allt. Den spanska utgåvan från 1972 är med i Pokoras 7001 Record Collector Dreams och har 4 rating discs. Det känns övervärderat, den har man ju till och med sett någon gång. Blue Horizon-utgåvan borde vara mera värdefull enligt mig. Blue Horizon, UK, 1971.

Brown Alligator

My Say Blues

The Future Never Waits

En av de skivor jag lyssnat mest på i år är definitivt The Future Never Waits med Hawkwind. När vi väl bestämt oss för att åka till London och se dem inhandlades denna omgående - annars är det inte ett band jag följer slaviskt - och det är verkligen inte ett köp som jag har ångrat. Det finns några spår med klassiskt malande Hawkwind-riffande, men det är mera drömmande och ibland jazziga spacerockiga låtar som är skivans signum.  

Vi trodde att konserten på Royal Albert Hall skulle bli Space Ritual rakt upp och ner och eventuellt några andra hits, men så blev det inte och de spelade låtar från hela deras karriär. Från The Future Never Waits blev det Rama (The Prophecy) och The Beginning. Bra val för konserten, ingen tvekan om det, men det finns bättre spår på skivan. Om jag skulle valt två låtar till setet hade det blivit Outside of Time och I’m Learning to Live Today. Den senare är egentligen inte mycket till låt utan mera av ett ljudkollage av typiska Hawkwind-ingredienser - ett malande psykedeliskt riff, distinkt trummande och spacerocksyntheffekter som vi såklart alla älskar. Den hade verkligen gjort sig bra live! Hursomhelst, hela skivan är fantastisk! 5/5. Jag menar det! Cherry Red 2-LP, 2023.

Outside of Time

I'm Learning to Live Today

The Past was a Blast...

Future Elephants? The Past was a Blast... Ena stunden undrar jag varför jag köper sådana här skivor, nästa vet jag precis varför. Habil 70-talshårdrock och med Roger Holegård vid mikrofonen och det är kanske anledning nog. Första skivan 2016 var en riktig kioskvältare, den andra Humans Passin' Thru, klart blekare. The Past was a Blast… är nog kvalitetsmässigt någonstans mitt emellan dessa. Det finns inget direkt som berör på djupet, det är okej hårdrock och inte så mycket mer än så. Det puttrar på småtrevligt och ibland är det ändå tillräckligt på något sätt. Bäst är nog spåret Walking With A Dead Man. Doomigt riffande, en hygglig refräng och ett parti med kvinnlig sång. 

Walking With A Dead Man

6

Graveyard är ett av banden som återkom frekvent i den gamla bloggen. Jag recenserade deras skivor och skrev om konserter jag bevittnade. Det känns nästan lite märkligt att det dröjde 5 år mellan deras förra skiva Peace och den nya 6. Debutplattan 2008, Hisingen Blues 2011 och Peace 2018 är alla klassiska skivor som det finns många minnen kring. De nästan definierar de senaste 15 åren av livet på något sätt.

Vad har de lyckats åstadkomma efter en ovanligt lång tidsperiod mellan två utgivningar? 6 är definitivt en mera lågmäld och mörkare skiva än Peace, men det mesta känns ändå bekant och är bra på alla sätt och vis. De kan nog inte riktigt misslyckas med sin formel för att skriva rockmusik. Är de fortfarande Sveriges bästa band? Ja, jo. Jag tror det om jag verkligen tänker efter ordentligt. 

Det börjar lovande med den lugna  God natt. I en av få hårdrocksstänkare, I Follow You, tycker jag att de låter mera Hellacopters än Graveyard. Den sätter sig inte riktigt. Jag går däremot i gång på den melankoliska Breathe In Breathe Out med sitt utdragna Doors-jam. Det är kanske till och med skivans bästa spår. I Sad Song sjunger Truls Mörck. Det brukar han göra med en låt per skiva och de känns alltid som höjdpunkter. Så även denna gång. Jag har inget negativt att säga om något spår på b-sidan. Det är melankoliska Graveyard-låtar som alla berör mer eller mindre. Möjligen är det den avslutande Rampant Fields som sticker ut mest. Deppig blues är alltid min melodi.

Det är definitivt en riktigt bra skiva, men kanske den ändå inte har det där lilla extra som gör att man blir helt golvad. Troligtvis kommer den att växa med tiden, men känslan är att den inte riktigt når deras bästa i kvalité. 

Breathe in Breathe Out

Rampant Fields

Peace... Like a River

Gov¨t Mule befann sig som många andra band i studion under look down. Peace... Like a River spelades in samtidigt som Heavy Load Blues (2021). De hade två uppsättningar av studioutrustning i två separata rum i studion. På eftermiddagarna jobbade de med Peace... Like a River och på nätterna spelade de blues.

Det blev sista skivan med Jörgen Carlsson. Jag har alltid tyckt att han inte riktigt passar in i bandet, men här gör han verkligen sin starkaste insats. Grymt basspel all over. Det ska ändå bli spännande att höra hur det kommer att låta med Kevin Scott. Av det jag hört på nätet så verkar Gov't Mule nu vara ett mera energifullt band live.

Egentligen har jag lyssnat något för lite för att ge en djuplodande recension av Peace... Like a River, men visst är det bra. Fantastiskt bra t.o.m. Om jag i detta läget ska rekommendera två låtar får det bli Shake Our Way Out där Billy Gibbons är med och sjunger och reggae/dub-låten The River Only Flows One Way. Billy Bob Thornton sjunger som en zombie. Grymt bra! Det mesta är dock riktigt njutbart och jag har inga problem med att ge skivan betyget 4/5 redan nu. Jag har väl hört den fyra gånger rakt igenom och den växer för varje lyssning.

Shake Our Way Out

The River Only Flows One Way

Revelation

Jag funderar på att göra ett försök att recensera, eller åtminstone skriva några rader, om alla skivor som jag har köpt i år och som getts ut 2023. Det är verkligen många om jag även tar med äldre plattor med nyutgåvor som kommit under året. Fler än det brukar vara inbillar jag mig. Vi får väl se om jag orkar ta mig igenom det.

Vi börjar väl med Siena Roots fantastiska platta Revelation. Det är definitivt den skiva jag spelat mest under året och det är nog också årets bästa enligt mig. Skivan har inte ett dåligt spår och Zubaida Solid har verkligen lyft bandet till nya höjder.

Först ut är den maffiga Coincidence & Fate. Giftigt gitarrspel på den och Zubaida sjunger lungorna ur sig. Professional Procrastinator och No Peace är också riktiga rökare. I den sanslöst vackra Dusty Roads gungar de på med ett riff som jag känner igen från en Colour Haze-låt. Zubaidas mörka och bluesiga röst gör sig som bäst i denna och när hon tar i från tårna i slutet är det magiskt. Winther Solstice är en annan favorit. 3/4-takt går jag alltid i gång på. I denna bjuds vi på en mycket smakfull flöjt och förstås mera av Zubaidas blues. 

B-sidan inleder med instrumental folkrock i låten Dalecarlia Stroll. Här associerar jag till Kebnekajse. Little Burden är nog den vackraste låten på Revelation. De låter hela tiden organiska och dynamiska, men kanske mest i Little Burden. Love spelar på en ensam trumma, Sam kontrabas och Johan akustisk gitarr. 

Avslutande Keeper of the Flame är mäktig i sin uppbyggnad. Den har allt. När de drar på och Zubaida med full kraft sjunger:

Heavy as a heart can be
I'm like a branch of a tree
Reaching to be free
Fatigue,
I'm so tired of trying
I will never feel elated
Only feel at ease

Ja, då är det så bra som det någonsin blir och tyvärr Elin i Blues Pills, det är Zubaida som är min nya kärlek. 5/5! Jag behöver väl inte säga att jag har skivan på både CD och vinyl? 

Keeper of the Flame

163

Det osannolika fågelåret i kommunen fortsätter. Det omöjliga 150 arter rök all världens värld tidigt. Nu är siktet snarare på minst 165. En bergand sågs i lördags vid vår största sjö. Jag var inte vaken alls då, men i måndags åkte jag dit. Det kändes väl inte omöjligt att den skulle kunna vara kvar. Tyvärr verkade så inte vara fallet, men det skulle bli lyckat ändå! Jag följde en ormvråk och en röd glada, som tog höjd tillsammans, en stund i tuben, när det kom in ytterligare en glada. 

Men vänta nu här... Den var klart mindre än den röda gladan och hade ingen tydligt kluven stjärt. Såg i princip rak ut, både när den flög aktivt och när den skruvade. Stjärten och stjärtovansidan var bara mörk och inte rödbrun, vilket tydligt kunde ses hos den andra fågeln även om det var långt avstånd. Den upplevdes som klart mörkare än den röde. Jag vågade faktiskt spika fågeln som en brun glada! Jag har haft någon misstänkt individ tidigare genom åren, men aldrig känt mig helt säker. Så nytt fynd för mig i kommunen! I sjön såg jag inte mycket mer än en handfull skrakar, en del knipor och fyra skarvar.

Därefter funderade jag på vilken myr jag skulle gå på för att kanske äntligen få in tjäder i kommunen i år. Smedhult kändes mest lockande eftersom där setts flera fåglar under jakt. Ändå fick jag för mig att jag skulle hinna en kort tur på Svenskemyr först. Det var verkligen ett lyckat val även om det inte skulle handla om tjäder. 50 m in på vägen hördes det välbekanta kvittret från två snösparvar som flög upp kort, men strax landade igen. De lät sig fotograferas, men till slut tog jag förstås ett steg för nära dem och de drog ut mot myren. Snacka om oväntad art! Jag har bara haft den en gång tidigare (och så sent som 2020) och antalet fynd i kommunen är nog bara en handfull.

Rariteter för kommunen i all ära, men det bästa kommer ändå till sist. Jag var på väg över myren vid grönbenornas ställe när lätet från duvhök hördes. Lock eller varning. Det har man väl aldrig hört i oktober förut? Man kan ju tänka att nötskrikor kan sådana tricks (och flera nötskrikor hade hörts och setts), men det var definitivt en duvhök. I efterhand tror jag lätet hördes 4-5 gånger. Den borde rimligen ha varnat för mig. När jag vände mig om för att se om jag kunde få syn på fågeln flög det istället upp en flock orrar (eller mera troligt att de redan var på vingarna). 

Jag tittade rakt in i solen och jag blev snabbt förvirrad, men de var minst 6-7 st. Jag vågar inte säga säkert, men jag tror att de var fler. Kanske t.o.m. 10 st! Det gick på bråkdelen av en sekund och jag kunde liksom inte fatta att det var just orrar (någon tiondels sekund eller vad det nu kan ta för hjärnan att bestämma sig) för de var helt enkel för många. Nästan alldeles direkt landade några av dem i en björk (vilket kanske indikerar att de redan var på vingarna när jag fick syn på dem). 

Det var i princip omöjligt att titta rakt in i den låga solen, men jag kunde se silhuetterna av fyra orrar i en björk (eller möjligen två närstående träd). Jag rusade förstås tillbaka för att om möjligt få solen lite mera i ryggen, men nästa gång jag tittade mot trädet så var de borta. En höna flög upp när jag nådde till platsen ca 5-6 min senare. Någon duvhök såg jag inte till. Jag gick sedan över myren, men fick ingen ytterligare kontakt med orrflocken. Snösparvarna befann sig på samma plats som när jag upptäckte dem, när jag kom tillbaka efter två timmar, men flög genast ut mot myren igen. Då var klockan 16. Det blev förstås inget med Smedhult.

Allt ska in! Nu tänker jag närmast på fjällvråk, kanske kungsörn, strömstare om det kan sjunka undan lite i åarna, möjligen sidensvans. Och såklart något oväntat.

Graveyard

Gravyard var förstås bra som vanligt. I lördags. Framför allt var ljudet njutbart, vilket inte alltid varit fallet. Buss dit kl. 19 och hem igen 23. Smidigt på alla sätt och vis. Jag åkte dit själv, men träffade såklart lite kändisar på stället. Jag kom fram till att det var sjunde gången jag såg dem. Fyra gånger i Malmö och där den första gången var på Malmöfestivalen. Då hade de precis släppt sin första skiva. De spelade på en minimal scen på Möllevångstorget och med ett litet uselt PA. Ett kärt minne på något sätt och vis. 

Nu har det blivit två gånger på The Tivoli. Förra gången var för 12 år sedan och vi spelade förband. Tänk vad tiden går... Det gången känns på något sätt som en milstolpe i vår mediokra karriär. Vi hängde med bandet och hade kul. Några i Graveyard hade koll på Half Man och var mer star strucked än vad vi var. Rickard, som då var bassist, ville byta sin orange-anläggning mot mitt skräp. Jag lät honom inte göra det... Det blev många öl och ganska snurrigt. Det hela slutade med efterfest hemma hos mig på hästgården, så som många spelningar i närområdet hade en tendens att göra vid den tiden. Det blev inte sällan partajande till morgonkvisten.

En gång har jag sett dem i Göteborg. Det var senaste tillfället före detta. 

Dusty Roots

Vi var och såg Siena Root och DeWolff i Malmö i torsdags kväll. Jag var chaufför. Suveräna gig! Jag såg fram emot Siena Root minst lika mycket som DeWolff. Jag har hållit deras Revelation som årets platta hittills och jag är lika förälskad i Zubaida Solid som jag en gång blev i Elin Larsson i Blues Pills. De levde verkligen upp till förväntningarna och fick som förband ungefär en timmes speltid. Zubaida var fantastisk liksom hela bandet. 

Det var blott tredje gången jag såg dem. Första gången som demoband här i människobyn för 22 år sedan och sedan en gång på Burg-Herzberg i Tyskland ca 2008. 

Vi trodde att DeWolff skulle ha svårt att toppa Siena Root, men de visade sig vara ett band i världsklass. Pablo van de Poel är inte bara en otrolig gitarrist och sångare utan även en svårslagen frontman. Helt sanslöst gig!

Biljetterna till konserterna var billiga, men efteråt köpte jag mersch för det fyrdubbla... En trippelskiva, två dubbelskivor, två singlar och en t-shirt.

Ikväll blir det Graveyard på The Tivoli i Hbg. 12 år sedan vi spelade förband till dem där. Jag tror det blir sjunde gången jag ska se dem. Nya skivan 6 är en höjdare!

160

Så har jag passerat det omöjliga antalet av 160 arter på ett år i kommunen. Stjärtand i förrgår blev art 159, vinterhämpling den 160:e och blå kärrhök nummer 161 idag. Jag siktar helt klart på 165 arter, vilket inte alls känns omöjligt. Mest är det förstås trams. Strömstare och tjäder ska jag åtminstone få in. 

Några tranplogar söderut, havsörn, en del rastande sävsparvar, berg- och bofinkar, sånglärkor... Rovfågelsträcket var beskedligt, men jag hade åtminstone några ormvråksskruvar. 

Hawkwind

Det blev en trevlig weekend i London förra helgen. Allt flöt på för en gångs skull. Vi stod förstås stilla på E6:an en stund på vägen ner till Kastrup, men riktigt nervöst hann det aldrig bli. Flygen gick i tid både dit och hem.

På fredagen gjorde vi närområdet, dvs Bayswater, Notting Hill och Portobello Road. Rotade i skivbackar och drack några öl. Skivorna var alldeles för dyra, men vi köpte ändå några stycken. Jag en Howlin' Wolf och en dubbelskiva med Champion Jack Dupree som jag inte sett tidigare. Därefter satt vi på vår lilla balkong i fullt solsken och laddade inför konserten med musik och whiskey och tog sedan vägen genom Kensington Garden till Royal Albert Hall.

Det blev en magisk kväll där vi länge faktiskt undrade om Hawkwind skulle kunna matcha Crazy World of Arthur Brown (som var helt fantastiskt!), men efter nästan två timmars musik var vi väldigt nöjda och övertygade. Vi hade förväntat oss att de skulle spela Space Ritual rakt av, men de körde ett blandat set med musik från de flesta perioder, inklusive några från den nya och helt suveräna plattan The Future Never Waits.

De inledde med Levitation och redan som tredje låt fick vi The Psychedelic Warlords (Disappear in Smoke). Det gungade och malde på och det var svårt att veta om man skulle se på de fantastiska space-filmerna på skärmen eller på bandet på scenen. När Assault and Battery från Warrior on the Edge of Time spelades lyfte det på riktigt. Den var definitivt en av höjdarna. Låtarna från Space Ritual kom i slutet och som extranummer. Born to Go, Brainstorm, The Black Corridor, Master of the Universe och Welcome to the Future. 

På lördagen verkade vi aldrig komma ifrån Bayswater. Vi råkade bo bredvid en pub som vi besökte även för ca 10 år sedan och där träffade vi en kanadensare som också varit på konserten och vi blev sittande i timmar och babblade. Till slut åkte vi in till centrum och tog oss så småningom till Ain't Nothin' But the Blues. En knapp halvtimmes köande och sedan var vi inne. King Bee spelade och de var ett helt outstanding bluesband som bara osade sent 50-tal, tidigt 60-tal. Efter ett set var vi dock mätta och tog en uber-taxi tillbaka till hotellet.

På söndagen blev det Camden och lite mera skivrotande. Jag köpte två UK-original av Amon Düül II:s Yeti och Dance of the Lemmings. Vi såg ett bra band, Laurie Wright, spela på gatan. En sista öl och sedan blev det tunnelbana till Liverpool Station och därefter tåg till flygplatsen. 

Summa summarum en klassisk London-tripp. Det enda negativa var priserna! Vad dyrt det var! Fish and Chips och en öl kostar nu 300 spänn på en ordinär pub. Skivorna dyrare än här hemma. Vilken skräpvaluta vi har just nu.

An evening of sonic destruction

Jag köpte ett fint exemplar av Space Ritual med Hawkwind på Old Spitalfields Market i London 2016. Jag blir inte riktigt klok på vilken pressning detta är men åtminstone skivorna är inte från förstautgåvan. Kanske har 1977-utgåvans plattor stoppats i printed inner sleeves med psychedelic patterns och i förstaupplagans omslag... Nåväl, 29 september släpps Space Ritual 50th Anniversary som 11-disc deluxe box, 2LP clear vinyl eller i en 2CD edition. Vi får väl se om jag tycker att det är värt att plocka in en ny LP. Ljudmässigt finns det faktiskt en del att önska från originalet/77-utgåvan. 

Samma kväll, den 29 september,  spelar Dave Brock och bandet på Royal Albert Hall: An evening of sonic destruction, celebrating the rituals and odysseys of space on the 50th anniversary of their acclaimed Space Ritual album. Gissa vem som kommer att vara där! Jag tar ledigt en dag från jobbet och vi åker sent på torsdagskvällen och hem igen på söndagskvällen. Det ska bli galet kul med en liten Londontripp. Senast jag var i London var vi och såg Roy Harper på Palladium. Oförglömligt minne. Det var 2019, så det blir första gången sedan Brexit. Pundet står i 14 kronor, så det lär bli ett dyrt kalas...

The Crazy World of Arthur Brown gästar. Jag gissar att Arthur Brown kommer att recitera poesin mellan låtarna istället för Lord Calvert, men man kan ju hoppas att han värmer upp med ett set också. Vi ska som vanligt bo i Notting Hill i västra London. Perfekt läge för att kunna nå Royal Albert Hall till fots och samtidigt har vi nära till skivaffärerna på Portobello Road. 

På lördagen lär det bli vår favoritställe Ain't nothin' but the Blues i Soho. Kanske vi kan hinna med några andra kulturella utsvävningar. En månad kvar, längtar redan. 

Orgone Accumulator