Dusty Roots

Vi var och såg Siena Root och DeWolff i Malmö i torsdags kväll. Jag var chaufför. Suveräna gig! Jag såg fram emot Siena Root minst lika mycket som DeWolff. Jag har hållit deras Revelation som årets platta hittills och jag är lika förälskad i Zubaida Solid som jag en gång blev i Elin Larsson i Blues Pills. De levde verkligen upp till förväntningarna och fick som förband ungefär en timmes speltid. Zubaida var fantastisk liksom hela bandet. 

Det var blott tredje gången jag såg dem. Första gången som demoband här i människobyn för 22 år sedan och sedan en gång på Burg-Herzberg i Tyskland ca 2008. 

Vi trodde att DeWolff skulle ha svårt att toppa Siena Root, men de visade sig vara ett band i världsklass. Pablo van de Poel är inte bara en otrolig gitarrist och sångare utan även en svårslagen frontman. Helt sanslöst gig!

Biljetterna till konserterna var billiga, men efteråt köpte jag mersch för det fyrdubbla... En trippelskiva, två dubbelskivor, två singlar och en t-shirt.

Ikväll blir det Graveyard på The Tivoli i Hbg. 12 år sedan vi spelade förband till dem där. Jag tror det blir sjunde gången jag ska se dem. Nya skivan 6 är en höjdare!

160

Så har jag passerat det omöjliga antalet av 160 arter på ett år i kommunen. Stjärtand i förrgår blev art 159, vinterhämpling den 160:e och blå kärrhök nummer 161 idag. Jag siktar helt klart på 165 arter, vilket inte alls känns omöjligt. Mest är det förstås trams. Strömstare och tjäder ska jag åtminstone få in. 

Några tranplogar söderut, havsörn, en del rastande sävsparvar, berg- och bofinkar, sånglärkor... Rovfågelsträcket var beskedligt, men jag hade åtminstone några ormvråksskruvar. 

Hawkwind

Det blev en trevlig weekend i London förra helgen. Allt flöt på för en gångs skull. Vi stod förstås stilla på E6:an en stund på vägen ner till Kastrup, men riktigt nervöst hann det aldrig bli. Flygen gick i tid både dit och hem.

På fredagen gjorde vi närområdet, dvs Bayswater, Notting Hill och Portobello Road. Rotade i skivbackar och drack några öl. Skivorna var alldeles för dyra, men vi köpte ändå några stycken. Jag en Howlin' Wolf och en dubbelskiva med Champion Jack Dupree som jag inte sett tidigare. Därefter satt vi på vår lilla balkong i fullt solsken och laddade inför konserten med musik och whiskey och tog sedan vägen genom Kensington Garden till Royal Albert Hall.

Det blev en magisk kväll där vi länge faktiskt undrade om Hawkwind skulle kunna matcha Crazy World of Arthur Brown (som var helt fantastiskt!), men efter nästan två timmars musik var vi väldigt nöjda och övertygade. Vi hade förväntat oss att de skulle spela Space Ritual rakt av, men de körde ett blandat set med musik från de flesta perioder, inklusive några från den nya och helt suveräna plattan The Future Never Waits.

De inledde med Levitation och redan som tredje låt fick vi The Psychedelic Warlords (Disappear in Smoke). Det gungade och malde på och det var svårt att veta om man skulle se på de fantastiska space-filmerna på skärmen eller på bandet på scenen. När Assault and Battery från Warrior on the Edge of Time spelades lyfte det på riktigt. Den var definitivt en av höjdarna. Låtarna från Space Ritual kom i slutet och som extranummer. Born to Go, Brainstorm, The Black Corridor, Master of the Universe och Welcome to the Future. 

På lördagen verkade vi aldrig komma ifrån Bayswater. Vi råkade bo bredvid en pub som vi besökte även för ca 10 år sedan och där träffade vi en kanadensare som också varit på konserten och vi blev sittande i timmar och babblade. Till slut åkte vi in till centrum och tog oss så småningom till Ain't Nothin' But the Blues. En knapp halvtimmes köande och sedan var vi inne. King Bee spelade och de var ett helt outstanding bluesband som bara osade sent 50-tal, tidigt 60-tal. Efter ett set var vi dock mätta och tog en uber-taxi tillbaka till hotellet.

På söndagen blev det Camden och lite mera skivrotande. Jag köpte två UK-original av Amon Düül II:s Yeti och Dance of the Lemmings. Vi såg ett bra band, Laurie Wright, spela på gatan. En sista öl och sedan blev det tunnelbana till Liverpool Station och därefter tåg till flygplatsen. 

Summa summarum en klassisk London-tripp. Det enda negativa var priserna! Vad dyrt det var! Fish and Chips och en öl kostar nu 300 spänn på en ordinär pub. Skivorna dyrare än här hemma. Vilken skräpvaluta vi har just nu.

An evening of sonic destruction

Jag köpte ett fint exemplar av Space Ritual med Hawkwind på Old Spitalfields Market i London 2016. Jag blir inte riktigt klok på vilken pressning detta är men åtminstone skivorna är inte från förstautgåvan. Kanske har 1977-utgåvans plattor stoppats i printed inner sleeves med psychedelic patterns och i förstaupplagans omslag... Nåväl, 29 september släpps Space Ritual 50th Anniversary som 11-disc deluxe box, 2LP clear vinyl eller i en 2CD edition. Vi får väl se om jag tycker att det är värt att plocka in en ny LP. Ljudmässigt finns det faktiskt en del att önska från originalet/77-utgåvan. 

Samma kväll, den 29 september,  spelar Dave Brock och bandet på Royal Albert Hall: An evening of sonic destruction, celebrating the rituals and odysseys of space on the 50th anniversary of their acclaimed Space Ritual album. Gissa vem som kommer att vara där! Jag tar ledigt en dag från jobbet och vi åker sent på torsdagskvällen och hem igen på söndagskvällen. Det ska bli galet kul med en liten Londontripp. Senast jag var i London var vi och såg Roy Harper på Palladium. Oförglömligt minne. Det var 2019, så det blir första gången sedan Brexit. Pundet står i 14 kronor, så det lär bli ett dyrt kalas...

The Crazy World of Arthur Brown gästar. Jag gissar att Arthur Brown kommer att recitera poesin mellan låtarna istället för Lord Calvert, men man kan ju hoppas att han värmer upp med ett set också. Vi ska som vanligt bo i Notting Hill i västra London. Perfekt läge för att kunna nå Royal Albert Hall till fots och samtidigt har vi nära till skivaffärerna på Portobello Road. 

På lördagen lär det bli vår favoritställe Ain't nothin' but the Blues i Soho. Kanske vi kan hinna med några andra kulturella utsvävningar. En månad kvar, längtar redan. 

Orgone Accumulator

Sunrise

Det bästa köpet på vår lilla börsrunda i Malmö för två veckor sedan var nog ett UK-original av Arthur Brown’s Kingdom Come Galactic Zoo Dossier från 1971. Skivan spelade först med ett retsamt knaster - trots att den såg i princip ospelad ut och saknade spindle marks - men efter en tvätt (b-sidan två gånger) spelar den utan tvekan excellent. Omslaget med rester av en sticker, annars fint.

Detta är skivan som jag fortsättningsvis kommer att nämna när det kommer till progressive-favoriter från det tidiga sjuttiotalet. Någon skulle kanske kalla det här avantgarde, men jag föredrar nog psykedelisk progressive och tidig hårdrock även om det är ganska rubbat emellanåt. Skivan har det mesta som jag älskar. Förryckt och stöddig sång (Arthur Browns teatraliska röst är helt obetalbar…), tungt trumspel, suverän orgel, oändligt med coola riff och riktigt giftigt gitarrspel av Andy Dalby. Det är väl någon typ av konceptplatta, alla låtar glider in i varandra och texterna är för mig delvis obegripliga existentiella betraktelser. Det finns en intensitet rakt genom hela skivan som är svårslagen. Hur har jag kunnat vara utan denna pärla i alla år? Den episka Sunrise spelades på Royal Albert Hall när vi såg The Crazy World of Arthur Brown som förband till Hawkwind. Magiskt!

Jag har haft den tredje skivan Journey sedan 80-talet, men mitt minne av den är att den är tämligen svag (trummaskinen har jag åtminstone inte lyckats förtränga…). Den ska förstås ändå plockas fram inom kort.

Arthur Brown's Kingdom Come - Sunrise

Night Parade of One Hundred Demons

En helg har aldrig varit mer välkommen. Väldigt intensiva dagar på skolan vill jag lova. Och då var jag ändå inte där i måndags.

Årslistan i kommunen är nu uppe i 157. Två väntade arter senaste veckan, nämligen råka och ägretthäger. Tre arter till ska definitivt vara möjligt. Har t.ex. inte blå kärrhök, fjällvråk, tjäder och strömstare. Siktar nog snarare på 165. Det lär bli ett rekord som kommer att stå sig i sekler oavsett.

I söndags var vi över i Köpenhamn och såg Earthless. Magiskt bra och mycket trevlig liten resa. Vi sov på hotell i Malmö och efter lång och sen frukost besökte vi Skivesset och Rundgång. Det blev förstås en liten bunt skivor. Då hade jag dessutom svängt inom Vinylkällaren i Förslöv på vägen hem från jobbet på fredagen och fått med mig knappt 10 skivor därifrån. Jag har en hel del att lyssna ifatt. Det var det jag gjorde igår och gör idag. Billiga skivor med t.ex. Traffic, Bobby Bland, Champion Jack Dupree, Sugarcane Harris och Johnny Winther, något dyrare nypressar som Alice Coltrane Universal Consciousness och subrariteter som Arthur Brown Galactic Zoo Dossier. Med mera med mera. Väldigt nöjd med vad jag förvärvat hittills. 

Earthless set list

Night Parade of One Hundred Demons (Part 1)

Night Parade of One Hundred Demons (Part 2)

Volt Rush

Cherry Red (Groundhogs cover)

Stoned Out of My Mind (Speed, Glue & Shinki cover)

Limosa lapponica

Ovädret Hans bjöd på ytterligare två arter innan det roliga tog slut i torsdags. Större strandpipare, kärrsnäppor och en mosnäppa fanns kvar på morgonen. Vid ett andra besök på lokalen vid lunchtid kunde jag dock bara hitta två större strandpipare, men vad gjorde väl det när det sträckte förbi en flock med 17 myrspovar och en ensam kustpipare. Det fanns bara ett fynd av myrspov noterat i kommunen tidigare och då en ensam individ. I sjön såg jag en ensam svarttärna och därefter var det över...

Överhuvudtaget är det väl ganska okänt hur en del av de här vadarna passerar tvärs över Skåne i stället för att följa kusten. Onekligen intressant. En liten summering av vad dessa fyra dagar gav i fågelväg (maxsiffror) i en av Skånes artfattigaste kommuner: större strandpipare 17 ex, kärrsnäppa 4 ex, mosnäppa 2 ex, spovsnäppa 1 ex, grönbena minst 6 ex, gluttsnäppa minst 6 ex, ljungpipare 9 ex, kustpipare 1 ex, myrspov 17 ex, storspov 1 ex, strandskata 14 ex, fisktärna 60 ex, svarttärna minst 25 ex (25 ex + 11 ex + 1 ex). Inga höga antal, men ganska bra med arter. Utelämnade skogssnäppa och drillsnäppa i den här uppräkningen. 

Jag säger inte att jag aldrig är ute och skådar i hemmamarkerna i dåligt väder, men kanske för lite ändå. Vi är väl medvetna om vad regn eller framför allt dimmigt väder kan göra på våren. Då är det inte ovanligt med rastande änder i våra sjöar och det känns som att vi har bra bevakning på det. Däremot har vi kanske inte varit lika uppmärksamma på oväder i augusti månad. Nåväl, nu har vi lärt oss något nytt. 

Antalet kommunarter i år är nu 155. 

Inga vettiga bilder från kalaset.

150+

2020, pandemiåret, fick jag för mig att satsa på att försöka se 150 fågelarter i kommunen under ett år. Min högsta tidigare notering var 146 arter och var 12 år gammalt. Eller kanske t.o.m. 13. Men det kändes möjligt. Det gick med nöd och näppe och jag fick ihop 150 arter exakt. Efteråt sa jag med bestämdhet att jag aldrig skulle ge mig på det igen. Det rekordet skulle stå sig och ingen skulle ta det ifrån mig. Det var helt enkelt för mycket slit.

Hursomhelst. I år slängde jag ur mig att jag skulle se 250 arter i landet. Bättre möjligheter med min nya arbetsplats ute på Bjäre och en inplanerad fjällresa gav förutsättningarna för ett sådant högt mål och infall enligt mina mått mätt. Men min vana trogen så skådade jag mest i kommunen under våren och dessutom blev fjällturen ganska misslyckad vad det gäller artantal. Jag bestämde mig därför för att istället slå 150 kommunarter. Vilket jag redan har gjort. Nu är i stället målet 160 arter. Så snabbt man kan ändra sig... 

Min senaste art i kommunen före 2023 var rosenfink och just 2020, men i år har jag lyckats få in 7 nya kommunarter. Jag skådar förvisso mest hela tiden, men det är ändå smått anmärkningsvärt. Det började med spetsbergsgås (ny art för kommunen) tidigt och sedan har det bara rasslat på med sävsångare, kärrsnäppa, brushane, spovsnäppa (ny art för kommunen), mosnäppa och större strandpipare. Det är vadarna som slår till kan man säga. Sedan är det förstås inte fy skam med dvärgmås, svarttärna, sparvuggla, hornuggla och göktyta. Lappugglan ville tyvärr inte över kommungränsen i år och berguven går förvisso att höra innanför gränsen, men man vet ju att den sitter utanför och ropar så det håller inte riktigt...

153 arter just nu. 160 känns inte alls omöjligt. Jag har inte ägretthäger, fjällvråk, blå kärrhök, stenfalk, strömstare. tjäder, vinterhämpling och flera andra som är rimliga att plocka in. 

Det där med 250 arter i landet har jag skippat helt (även om jag passerat 200). Igår och idag kunde man ju åkt ut till kusten och sett några havsfåglar, men vad är det mot spovsnäppa (ny för kommunen), mosnäppa och större strandpipare (nya för mig) och mitt andra och tredje fynd av svarttärna (25 respektive 11 exemplar). Det är verkligen kommunlistan som är roligast. 

Med mosnäppan passerade jag 200 sedda/hörda arter i kommunen över alla år som första person och det har nog varit ett mål ett tag. Nu går jag för 210. Allt är galenskap. Men jag njuter av allt fågelskådande och jag lär mig hela tiden en massa nytt. Jag är helt enkelt nöjd med mitt primär- och fattigmansskådande. Jag kan inte påstå att jag jagar och stressar, nej jag glädjer mig faktiskt för varje fågelart jag får möjlighet att träffa på. Jag kan sitta i timmar på varje lokal och titta på samma fåglar och jagar inte genast vidare. Torftigt möjligtvis, enligt många, men så är det. 

Devil's Playground

Så jäkla bra Bobby Liebling och hans Pentagram var igår! Bobby kändes ovanligt fräsch och helt klar i huvudet. Bandet var supertighta och det var en väldig energi genom hela setet. Bra ljud dessutom. Spelningen får 5 av 5 lusingar av mig! Den som väntar på något gott...

Setlist:

Death Row
All Your Sins
Sign of the Wolf/Sinister
The Ghoul
Review Your Choices
Be Forewarned
When the Screams Come
Dying World
Devil's Playground
Relentless
Broken Vows
Last Time Here
Forever My Queen/20 Buck Spin 

Pentagram

Då är dagen för Pentagram i Köpenhamn här. Pumpehuset. Senast jag var där var kring 2008/2009 och då för att se Gov't Mule. Det var en fantastisk kväll, men som slutade med en taxitur därifrån till Helsingör för 1500 dkr. Det gick helt enkelt inga tåg vid tiden då konserten var slut. Gov't Mule spelar gärna 3 timmar, som bekant, och då hade allmänna kommunikationsmedel slutat gå och man skulle arbeta nästa dag... Det var inte mycket till val. Nu är vi mera rutinerade (inbillar vi oss) och tar oss till ett hotellrum i Malmö. Det bör väl fungera.

Jag har laddat lite genom att höra igenom Relentless (Pentagram) och Day of Reckoning (2 gånger var) och Show 'Em How. Min utgåva av Pentagram från 1985 är en senare press från 1993 av Peaceville och som det till och med står White Label Test Pressing på. Märkligt utgåva kan man tycka. Hursomhelst, det är den jag har. Jag hade plockat fram även Curious Volume (skivan som kompisen M spelade in), men den hann jag inte med. First Daze Here (The Vintage Collection) åker med på CD till förfesten på hotellrummet. Det blir nog en spännande kväll! Förband är Dun Ringill från Sverige. Träffade basisten från detta band när vi spelade med Lugnet i Göteborg för evigheter sedan och vi har haft lite kontakt sedan dess.

Jag tycker fortfarande att Pentagrams singlar och demos från 70-talet är det bästa i deras katalog. Det är doom med blues och psychedelia och låter som inget annat. De riktiga skivorna är mera sterila och saknar bluesen, men jag måste erkänna att jag lärt mig uppskatta dem mycket mera de senaste dagarna. Både den första, självbetitlade (och som återutgåva Relentless) och andra skivan Day of Reckoning är suveräna och det är faktiskt skamligt att jag gett dem tid först nu. Sent ska syndaren vakna. 

Trodde kanske att jag skulle börja arbeta på måndag, men min kära kollega H har övertygat mig om det är först nästa måndag som vi samlas. Det känns verkligen som att jag fick en extra vecka semester. Den måste jag försöka utnyttja till fullo. Det är inte mycket vettigt som har gjorts sedan jag kom hem från fjällen. Lite slöskådning i kommunen, läst någon bok, spelat några skivor... Jag borde ge mig ut på en liten tältsemester till känns det som. Öland kanske? Eller Österlen?

Death Row

20 buck spin

Dagens raritet XXXVIII

Pentagram Day of Reckoning, Napalm Records, 1987. Pentagram dröjde ända till 1985 innan de fick ur sig en riktig fullängdare, den självbetitlade Pentagram. Jag har den också, men som en senare pressning från 1993 och med ett annat omslag. Så Day of Reckoning är min första originalplatta med bandet. Innan dessa båda skivor inköptes kring millennieskiftet så hade jag bara några bootlegs från deras 70-tal, samlingar av singelspår och demos och som jag bytte till mig av Magnus Pelander i Witchcraft. De plattorna är så mycket bättre och har spelats oerhört mycket. I ärlighetens namn har inte några officiella skivor i deras katalog snurrat särskilt frekvent. Vilket nog faktiskt är synd och skam. 

Day of Reckoning är definitivt mycket bättre än vad jag mindes den som. Kraftfull och mörk doom metal, men ändå organisk. Gitarrerna krossar allt och bygger en mur av distortion och tyngd som Bobby Liebling, alltid kung förstås, har att förhålla sig till med sin speciella röst, passion och intensitet. Det gör han förtjänstfullt såklart och det blir till ett säreget sound som få kan efterapa. Hela atmosfären är olycksbådande och det är väl precis vad vi vill ha. I vanlig ordning tar han med några gamla låtar. Det finns nog inte en skiva från 80-talet och framåt där åtminstone en gammal demolåt från 70-talet är med i en ny version. 

Sådana här skivor kostar plötsligt flera tusen kronor i bra skick. Jag gav förmodligen en hundralapp för 25 år sedan. Omslaget har ett drill hole, vilket förstås drar ner värdet något, men skivan spelar M- och har kvar sin forna glans. Eventuellt ska det finnas en insert, som i så fall saknas.

Jag skrev för ca ett år sedan att mitt projekt Dagens raritet skulle hålla sig till 60- och 70-talen, men nu blev det ett undantag.

Broken Vows

When the Screams Come

Konserter

Jag/vi har bokat upp oss på en handfull konserter under sensommaren och hösten. Det känns lite spännande att börja gå på spelningar igen efter den långa covid-torkan och som sedan helt enkelt hållit i sig till ganska nyligen. Roger Waters i Köpenhamn i april kan nog sägas ha blivit förlösande. Förra helgen var vi på en liten lokal musikfestival med mestadels mindre kända orkestrar. Några bra, några mindre bra... Men det var trevligt! Och nu finns det plötsligt hela fem spelningar inbokade. Först ut blir Pentagram om drygt två veckor. De hade vi bestämt bokat för att se i Malmö både en och två gånger 2020-2021 om jag minns det hela rätt. Covid-19 kom emellan första gången och sedan var det något annat 2021. Någon i bandet hoppade av eller blev galen eller hade tagit alldeles för mycket droger. Jag tror mest på det sistnämnda. Hursomhelst, nu blir det på Pumpehuset i Köpenhamn istället för Malmö och förutom Bobbie Liebling ska Victor Griffin vara med. Förhoppningsvis... Vi får väl se. Det känns som att vad som helst kan hända fram till att de verkligen står på scenen.

Pentagram Live at Snowblind Festival, Forever My Queen.

De bygger ihop Forever My Queen och 20 Buck Spin. Bobbys frasering 3.12 är magisk!

Earthless tror jag är nästa gig efter det. Det ska bli väldigt spännande såklart. Night Parade of One Hundred Demons är fortfarande deras senaste släpp och jag hoppas att de kör hela den plattan från början till slut. Earthless är, om jag förstår det hela rätt, ganska oförutsägbara och kan väl jamma igång på vad som helst och så får man helt enkelt se vad som händer... Jag tyckte det var fantastiskt när vi såg dem i Malmö hösten 2019 och ser väldigt mycket fram emot att möta dem igen. Cherry Red, Groundhogs örhänge (RIP Tony McPhee),  som extranummer en gång till kommer inte att göra ont.

Även detta gig i Köpenhamn. Stengade närmare bestämt. 

Earthless - Night Parade Of One Hundred Demons Pt.1 // LIVE // Strasbourg France. 2023

Dagens raritet XXXVII

Jenghiz Khan Well Cut, 1970. Bandet var från Belgien och deras enda skiva gavs ut på Barclay i Frankrike och i Kanada. Den franska utgåvan finns avbildad i Pokoras 2001 Record Collector Dreams och har fått två rating discs. Det är den franska utgåvan som jag har införlivat i samlingen. Well Cut öppnar starkt med den orgel- och gitarrdominerade Pain. En rejäl käftsmäll och man tänker genast att det här bandet nog inte tar några fångar. Bluesig, heavy rock 'n' roll och med attityd. Av någon anledning associerar jag till både Jerusalem och Uriah Heep. 

De öser på i några låtar till, inklusive komp med ko-klocka (vilket alltid ger pluspoäng) men sedan lugnar det ned sig betydligt och skivan blir allt tamare och mera progressiv efterhand. Jag vill ändå påstå att plattan håller en anständig nivå rakt igenom. Inte oumbärlig, men den pryder sin plats i samlingen. Ett Hova-inköp.

Pain