Dagens raritet XXXV

Mats Glengård Kosterläge, Gump, Sweden, 1972. Presenterad i Pokora 5001 Record Collector Dreams och med 2 rating discs.

När jag köpte The Essence Of Swedish Progressive Music 1967-1979 (Pregnant Rainbows For Colourblind Dreamers) 2007 fastnade jag direkt för Mats Glengårds bidrag till samlingen, nämligen titellåten på hans första soloplatta Kosterläge. 2015 släppte Subliminal Sounds en reissue av skivan och den togs så småningom in förstås. Jag gick dock inte igång på den och sanningen är nog att skivan stått ospelad sedan dess. Ändå kunde jag inte motstå att köpa ett original i Göteborg förra veckan. Ett omslag med några stickers och lite småskavanker, men en skiva som är nästintill perfekt. Vad händer då? Jo, skivan är genast njutfullare. Nu har jag inte jämfört ljudet mot reissuen, men jag skulle tro att den faktiskt låter mycket bättre. Annars är det som vanligt. Att äga och spela ett original är en annan känsla och det förstärker helt enkelt upplevelsen av musiken.

Mats Glengård fiol och gitarr, senare i Kebnekaise, Bosse Skoglund på trummor, Sten Bergman (Fläsket Brinner), Thomas Netzler (Kebnekaise) m.fl. prominenta musiker får till en riktigt fin svensk proggplatta med mycket atmosfär. Kosterläge och avslutande långa och jazziga Det snöar på mitt huvud de bästa låtarna. 

Kosterläge

Det snöar på mitt huvud

Dagens raritet XXXIV

Rust Come With Me, Hör Zu, Tyskland, 1969. Avbildad i Pokora 3001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc. 

Trio bestående av två britter (Brian Hillman och Walt Monaghan) och en australiensare (Jonny Driver) som gav ut sin enda LP i Tyskland. Come With Me är inte så märkvärdig, men har ändå några schysta spår i gränslandet mellan pop, psykedelia och progressive. Den är ganska kul på något sätt. 

Johnny Driver släppte senare två skivor under namnet Creepy John Thomas. Jag har en fulpress av den andra plattan Brother Bat Bones och som jag minns som bra, särskilt låten Down in the Bottom. Basisten Walt Monaghan spelade senare i bland annat Freedom. 

Rust - Think Big

Rust - Delusion

Creepy John Thomas - Down in the Bottom

Asio flammeus

Jag frestades att åka till Ornakärr i onsdags för att försöka se och fotografera jorduggla. Strömstare i Munka Ljungby, berglärkor på gräsmatteplanteringen i Ängelholm, en blå kärrhökshona vid Stureholm och turkduvor i Mjöhult innan jag ställde mig att vänta i Ornakärr. Det dröjde inte alltför länge innan vi fick syn på en jorduggla som jagade långt bort, men som sakta drog sig mot vårt lilla sällskap av skådare och fotografer. Jag valde så småningom att gå längs vägen för att kanske genskjuta den och så blev det. Jag blev den ende som fick iväg några bilder. Inte helt skarpa, men man får försöka vara nöjd. Jag har varit på lokalen många gånger genom årens lopp. Jorduggla är alltid målarten. Jag tror att jag bara sett den där en gång tidigare. Då var pappa med minns jag. Jag avslutade kvällen med berguv på åsen. Mäktigt att höra deras ropande. Venus och Jupiter låg skenbart nära varandra och lyste starka på natthimmeln.

Nästan varje morgon inleder jag med en stund vid någon myrkant. Resultatet vad det gäller orrar har varit utomordentligt skralt. Jag har bara hört en fågel, men varit ute åtta morgnar tror jag. Det är väl lite tidigt på säsongen än, men jag befarar det värsta tyvärr. 

Årslistan är nu uppe i 111 arter. Detta utan något överdrivet jagande. Det finns en hel del fåglar i landskapet jag skulle kunna åka på, men så tänker jag trots allt inte fågelskåda för att försöka nå 250 arter. Fokus blir här hemma och mina skogshöns och sedan har jag möjligheten till lite skådning till och från jobbet. Fjällen i sommar. Det borde vara ett realistiskt antal. 

Journey In Satchidananda

Jag inledde skivåret ganska försiktigt. Köpte inte en enda raritet. Det spårade ur något förra året, så det var väl bra. Det blev några nypressar med Alice Coltrane (som förvisso varit dyra), Max Roach och Herbie Hancock, några Motörhead-plattor från den lokala matvarubutiken och till slut, efter tre månader, anlände In These Silent Days med Brandi Carlile från Ginza, men det var nog allt. Men så blev det två dagar i Göteborg i början av veckan och då hamnade jag på det kombinerade fiket/skivaffären Dirty Records för en kopp kaffe. Gick ut därifrån med ett original av Mats Glenngård Kosterläge, Harvester Hemåt, Rust Come With Me, Funkadelic Tales Of Kidd Funkadelic och en nypress av Electric Sandwich... 

Hursomhelst, just nu är jag i en cosmic jazz-period i livet. Jag vet inte hur många gånger jag spelat Alice Coltranes Ptah, The El Daoud (1970) och Journey In Satchidananda (1971), men det är nästan det enda jag lyssnat på årets inledande månader. Fantastiska jazzskivor, båda med Pharoah Sanders. Suggestiva drones och fusion av jazz och indisk klassisk musik ger en meditativ upplevelse. Att ligga på soffan, eller direkt på golvet, sluta ögonen och låta sig sugas in i Ptah, The El Daoud, Turiya & Ramakrishna, Journey In Satchidananda eller Isis And Osiris är så nära andlighet jag kommer. Deras ekvilibristiska och känsliga musicerande, inte minst Alice kaskader av toner på harpa eller bluesiga pianospel, den indiska tamburan och Pharoah Sanders är en lisa för själen. Trumspelet i Isis And Osiris Rashied Ali är inte från denna världen.

Ptah, The El Daoud

Turiya & Ramakrishna

Journey In Satchidananda

Isis And Osiris

Lyrurus tetrix x Tetrao urogallus

En rackelhane har, som sagts, sedan en tid kunnat studeras på närhåll på Traneröds mosse på Söderåsen. Tillresta horder av skådare och fotografer är nog generellt okunniga om skogshönsens situation i Skåne. Det hela är ju mest tragiskt. Jag låter Hjort berätta om det viktigaste:

I vissa delar av tjäderns utbredningsområde och under några historiskt kända perioder har fågelskådare på orrarnas lekplatser sett en eller flera stora och klumpiga, svarta tuppar blanda sig med de elegant rörliga orrtupparna.

Svartingarna ser dubbelt så stora ut som sina blåskimrande släktingar. Precis som orrtuppen har de stora, röda ögonvalkar och en anspråkslös, svart näbb, men där slutar det orrlika. Medan orrtuppen fäller halsen vid sin bubblande sång, är svartingen höghalsad i spelet, precis som tjädern. Stjärten reses också tjäderlikt i halvcirkel, om än lite mer kortfjädrat i mitten. Den metalliska lystern på nedre bröstregionen glänser varken blåaktigt som hos orrtuppen eller grönaktigt som hos tjädertuppen utan snarare violett.

Rackeltupparna dominerar orrleken. De uppträder som förvuxna, framfusiga barn, som ideligen bryter mot de normala umgängesreglerna på leken. De rusar fram och tillbaka över lekplatsen, till synes obekymrade om det system av revirgränser som de blå ädlingarna byggt upp. De skorrande försöken att bubbla med i orrsången skulle göra en körledare förtvivlad.

Kollegor som arbetat med problemet tycks vara överens om att hybrider bland hönsfåglar tyder på en obalans i populationen, i detta fall tjädern, med ett stort överskott av hönor. Historiskt har man skyllt denna obalans på alltför hårt jakttryck på tuppar under leken. Det ansågs förr ovärdigt av en jägare att skjuta hönor. Den förklaringen till obalansen är sannolikt marginell.

Modernare tolkningar hänvisar till att hönor tenderar att vara talrikare i periferin av tjäderns utbredningsområde. Därtill kommer att unga, ofta ettåriga, hönor sannolikt utkonkurrerade från naturliga hönrevir-marker, har en starkare benägenhet att dra omkring (s.k. migratorisk tendens). Samtidigt är det uppenbart att nischuppdelningen mellan könen ofta leder till att hönor dras till mera sluten vegetation än tupparna. Hönor är dessutom inte så beroende av sluten äldre skog som tupparna är. Dessa faktorer bidrar till att hönorna, speciellt de unga, ibland inte hittar artegna tuppar, när parningstiden är inne. De öppna marker de hänvisats till är orrens land, och orrtuppen ställer gärna upp för en kur.

Sådan var situationen i stora delar av Mellaneuropa 1860–1910, när tjäderpopulationen expanderade och många hönor trängdes ut i orrmarkerna. Samma fenomen inträder vid kraftig populationsminskning i tider då lämpliga tjäderskogar kraftigt reduceras. Under de sista åren innan en tjäderpopulation dör ut finns det bara hönor kvar.

Hjort hade själv bara upplevt fenomenet en enda gång. Mina egna erfarenheter är att jag sett tjäderhönor på orrlek vid två tillfällen, senast för bara tre år sedan. På 90-talet såg jag en rackelhane på en numera utdöd orrlek uppe på Hallandsåsen vid åtminstone ett tillfälle. En observation av en uppstött fågel i januari i år var kanske en rackelhane. Jag tyckte nämligen att den var tydligt brunfärgad på vingarna. Det gick emellertid så fort att jag efteråt inte var riktigt säker på min sak. Andra skogshönsintresserade vänner har sett både tjäderhönor paras av orrtuppar och rackelhanar de senaste åren. 

Jag stannade inte så länge hos den stackars fågeln på Söderåsen, men noterade att den åtminstone delvis ärvt tjäderns matspjälkningssystem. Den betade nämligen tallbarr. Något tragikomiskt spel visade den inte upp. Lite lågt skorrande hördes några gångar. Stannar den kvar lär den väl spela när hormonnivåerna stiger i april. 

100

Det är några dagar sedan jag nådde 100 årsarter fåglar. Jag har tagit mig utanför kommunen några gånger för lite sällsyntare arter och då förbättras årslistan snabbt. Baltmoretrupialen i Förslöv, amerikansk bläsand i Hbg, Hovs Hallar för lite havsfågelskådning, Krankesjön för rödhuvad dykand och Lunds reningsverk för blåvingad årta. 

Jag har aldrig dragit på särskilt många rariteter utan föredragit primärskådning på hemmaplan, men ibland kan det ändå vara kul att se annat än det vanliga utbudet här hemma. Inga fåglar har varit nya kryss, men två nya sverigearter har det blivit, nämligen baltimoretrupial och blåvingad årta. Dessa kryssades dock redan 2022.

Jag har också varit och kikat på den rackelhane som dykt upp på Tranerödsmosse. Jag har sett rackelhanar tidigare, men inte så bra så det var lite kul. Det är inte osannolikt att den blivit till i mina trakter. Det finns väl inga orrar eller tjädrar kvar på Söderåsen? 

Jag siktar på att se 250 arter i landet 2023!

Dagens raritet XXXIII

Trapeze - Medusa, Threshold THS 41970, 1970, USA. Pokora 8001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc. 

Medusa är en hårdrocksklassiker som kan mäta sig med de bästa, i.e. Deep Purple, Led Zeppelin, Black Sabbath och Uriah Heep. En powertrio som ger allt i form av passion och inlevelse. För mig är det särskilt de lugnare låtarna Jury och framförallt Seafull som berör. Ett måste i skivsamlingen. Gleen Hughes är en vattendelare i Deep Purple, men här brukar han tålas av alla

Jury

Seagull

Nero su bianco

The Freedom – Nero su bianco eller Black on White. Musik till en film. Det här hade verkligen varit en tung raritet om jag haft ett original. Endast 300 exemplar lär vara släppta och dessutom enbart i Italien. En helt omöjlig skiva med andra ord. Som tur är så är den inte så märkvärdig. Öppningsspåret To Be Free är helt fantastiskt. Den orgeln alltså! Tänk om allt låtit så här... Jag har en sydkoreansk pressning i mono på Merry Go Round. Limiterad till 1000 exemplar och handnumrerad. Nr 54/1000.

Bandet släppte några skivor till: Freedom (självbetitlad 1970), Freedom (också självbetitlad 1970 - den saknar jag), Through The Years (1971) och Freedom Is More Than A Word (1972 - saknar även denna).

Nero su bianco är ändå värd att äga för den fantastiska låten To Be Free. Trots allt.

To Be Free

Change me

Jag hörde Arcadium Breathe Awhile från 1969 för första gången för drygt 10 år sedan. Jag föll inte alls för den då, men har länge tänkt att jag måste ha missat något. Nu har jag plockat hem den ultimata nyutgåvan från Sundazed, including long-lost acetat mix, booklet with photos/band history, repro promo poster, 7" with picture sleeve...

Hur jag kunde undgå att höra att detta är ett mindre mästerverk för 10 år sedan vet jag inte, men ibland är man helt enkelt inte mottaglig för en viss sorts musik. Breathe Awhile är orgelbaserad, mörk och mystisk psykedelia och progressive. En fot i 60-talets psych och garagerock och en i den nya progressiva rocken. Sången kan nog vara svårsmält för en del, men jag har inga större problem med den. Även om man kan höra t.ex. Doors i något parti och Procol Harum i något annat, så skulle jag vilja säga att de har en väldigt egen stil. De som vill ha giftiga gitarrsolon går inte heller lottlösa. Skivan har det mesta. 

Originalet och acetatets mixningar skiljer sig ganska mycket. Till och med jag hör det. Jag har nog mest lyssnat på acetatets mix, men jag vet inte vilken jag gillar bäst. Det kanske ger sig så småningom. 

Ska jag jaga ett original av denna? Dyr skiva... Det finns ett franskt original som kanske är prisvärt. Skivan är dock känd för att låta ganska dålig. Den här återutgåvan är verkligen ingen hi-fi-upplevelse, men ändå någorlunda njutbar för mina trötta öron.

Change me

It Takes A Woman

Dagens raritet XXXII

Raritetsmässägt borde även den andra och självbetitlade plattan med Burnin Red Ivanhoe platsa i någon Pokora-bok, men den lyser med sin frånvaro. Skivan släpptes 1970 på Sonet i Danmark, mellan M144 och W.W.W.  Även om skivan inte räknas som mästerverket i deras utgivningskatalog så är den definitivt en av de bästa skivorna från 1970 från Norden och den kvalar lätt in som en av de viktigaste inom progressive/jazzrock i allmänhet. Bandet spelade in plattan i London (där den gavs ut på Warner Bros. Records...), vilket gjorde Burnin Red Ivanhoe till ett av de första danska banden som lyckades ge ut något i proggrockens hemland.

Låtarna på skivan uppvisar en lättsam canterburisk lekfulhet kombinerad med en tydlig kryddning av blues. Första sidans Across The Windowsill gör mig glad och det är inte utan att man associerar till Van Morrison. Underbar låt och med ett fantastiskt gitarrsolo. I Canaltrip, som inte är mycket till låt, excellerar en mjuk och fin saxofon. Rotating Irons är mer av en trög bluesrocklåt dominerad av gitarr och backad av orgel och bra munspel. För mig låter det lite som en variant av Season Of The Witch, men det kan jag mycket väl ha fel om. Flummig och fin är den i vilket fall som. En höjdare faktiskt. 

Andra sidan börjar med den helt instrumentala jazzrocklåten Gong Gong, The Elephant Song med omväxlande solon från trombon, saxofon och munspel. Jazzrock i den här genren när det är som bäst. Alldeles lagom utflippat. Near The Sea är en något psykedelisk ballad med bra flöjtspel och den avslutande Secret Oyster Service, som sannolikt är en sorts hyllning till deras kollegor i just Secret Oyster Service, är en utmärkt jazzrocklåt med dubbla saxofoner och som närmar sig friformjazz. Denna är en av höjdpunkterna på skivan. Faktiskt. Sanningen är att man kan spela igenom hela plattan och tycka att allt är lyssningsvärt.

Across the Windowsill

Rotating Irons

Dagens raritet XXXI

Burnin Red Ivanhoe - W.W.W., Sonet – SLPS 1522, Danmark, 1970. Avbildad i Pokoras 6001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc. Dock som en tysk på Telefunken. Jag tror inte att de skiljer sig något nämnvärt i pris mellan dessa utgåvor. Snarare är det så att den danska är något dyrare. Detsamma gäller den engelska utgåvan på Dandelion. Hursomhelst, jag har den förstås helst som dansk utgåva. Skivomslaget är lika enkelt intetsägande som M144, men uppslagsbilden är desto härligare med ett IR-foto av bandet (klicka på bilden för att få den större...).

Jag har verkligen snöat in helt på Burnin Red Ivanhoe. De är bandet jag lyssnat mest på den senaste tiden. På W.W.W. (profetisk titel...) är det lika delar Pink Floyd, Soft Machine, Embryo och Out of Focus som blandas till en angenäm dryck och som slutligen spetsas med dansk dynamit. Saxofon och flöjt är de viktigaste melodi- och soloinstrumenten även om vi också bjuds på en hel del fina gitarrsolon från Ole Fick. 

Titelspåret låter verkligen som tidiga och experimentella Pink Floyd. Det är en sex minuter lång resa i ett psykedelisk ljudlandskap och med synnerligen drömmande stämningar. Man behöver inga droger när det görs sådan musik. Ett litet mästerverk! Trummandet i öppningsspåret Second Floor, Coydon ger också Pink Floyd-vibbar, medan alla repetitiva blåsmelodier och sånginsatser i de flesta andra spår för tankarna till Out of Focus. Man måste ju alltid jämföra med något annat som man är bekant med, men det är ju verkligen inte alls nödvändigt egentligen. Burnin Red Ivanhoe spelar sin egen version av tidig progressive och jazzrock. Och de gör det med den äran! De är lätt ett av Skandinaviens mest intressanta band från perioden. 

Nu har jag de tre första Burnin Red Ivanhoe samt Povl Dissing & Burnin Red Ivanhoe 6 Elefantskovcikadeviser. Det är jag utomordentligt nöjd med som en start, men man ska förmodligen forska vidare mot även senare releaser... Dock måste man försöka vara nöjd med det man har fått ihop och inte deppa över allt man inte har...

Burnin Red Ivanhoe: W.W.W. Suite

1972

Det har blivit några nya skivor i år. Den senaste som ramlade in är Black Crowes EP (12") 1972. Bandet tar oss 50 år tillbaka i tiden till sina rötter och gör följande covers: Rolling Stones Rocks Off, T-Rex The Slider, Rod Stewarts You Wear It Well, Little Feats Easy To Slip, David Bowie Moonage Daydream och Temptations Papa Was A Rollin’ Stone. Den sistnämnda är väl det minst tippade valet, men frågan är om inte den är bäst. Hela skivan låter dock verkligen bra, de visar låtarna respekt, men får dem samtidigt att låta moderna och vitala. Skivan är väl rimligen en aptitretare inför en egen ny skiva 2023?

Medverkar på skivan gör Chris Robinson sång, munspel, Rich Robinson gitarr, sång, Mackenzie Adams bakgrundssång, Sven Pipien bas, Brian Griffin trummor, Isaiah Mitchell gitarr, Joel Robinow keyboard, sång.

Moonage Daydream

Papa Was A Rollin’ Stone

Dagens raritet XXX

Sacred Mushroom - s/t, Parallax P-4001, 1969, USA. Pokora 1001 Record Collector Dreams och med 3 rating discs. Fantastisk skiva och med ett ikoniskt omslag. Det finns de skivsamlare som ger uttryck för en viss besvikelse då plattan mestadels är en bluesskiva och inte alls så psykedelisk som omslaget skvallrar om och som de förväntar sig att den ska vara. Visst är det huvudsakligen en bluesplatta, men den psykedeliska approachen är där från början till slut. Det mesta är självskrivet och det är väl egentligen bara två covers: Kinks I'm not like eveybody Else och Otis Rush Mean Old World. Sången är bra och gitarrspelet är rakt igenom suveränt. Sacred Mushroom kom från Cincinatti och det blev tyvärr bara en skiva.

Det känns helt underbart att nu kunna ge bort min Akarma-utgåva till någon behövande. Mitt original är i immaculate condition - jag är verkligen nöjd med både omslag (ytterst lite ring-wear) och skiva. Inte ett knäpp på vinylen. Dock distorderar den något en bit in på varje sida. Det är ingen riktig hi-fi-upplevelse tyvärr. Kinks-covern är väl kanske det mest psykedeliska spåret, men jag tycker nog att det är som mest utflippat i de sista låtarna, med långa jam och twin guitars. 

Jag tycker hela skivan är bra, men jag bjuder här på Catatonic Lover, I'm Not Like Everybody Else och Lifeline. Enjoy!

Catatonic Lover

I'm Not Like Everybody Else

Lifeline