Hamburg Session

Som S uttryckte det, jag kommer alltid tillbaka till bluesen när jag varit ute på andra resor. När G och jag var i London och såg Hawkwind för ett år sedan så handlade vi också några plattor såklart. Båda varsin Champion Jack Dupree bl.a. På G:s var där en mängd musiker som han förstås hade koll på. Gitarristerna Rainer Baumann från Frumpy, Gaggy Mrocek från Kin Ping Meh och Twenty Sixty Six And Then, trummisen Ringo Funk från Jeronimo, keyboardisten Stefan Wulff från Frumpy, Inga Rumpf m.fl. Jag blev något avundsjuk på att han hittade den, medan jag fick nöja mig med min femtioelfte samlingsplatta med bara pianoboogie. 

Jag kommer inte ihåg när jag köpte Hamburg Session, men jag tyckte det liknade en prislapp från Electric Mud på omslaget, så förmodligen där någon gång senaste året. Skön skiva en söndagsmorgon. De prominenta musikerna är tajta och skickliga men musicerandet är utan stora åthävor. I'm Going Home svänger dock riktigt mycket och där kommer även en av gitarristerna igång fint. Happy Bird, Germany, 1974.

Det får bli en länk till hela skivan.

Champion Jack Dupree - Hamburg Session

Moon Blood

Många superrariteter är klart överskattade. Fraction – Moon Blood är inte en av dem. Jag har haft en hygglig nypress av skivan i 20+ år (högst troligt en inofficiell utgåva) som jag har varit nöjd med, men nu när den har gjorts i en definitivt legal sådan från Riding Easy Records så slog jag till med att köpa en clear vinyl version. Länge sedan jag lyssnade igenom den. Black Sabbath möter Doors brukar de skriva om skivan och det kan jag väl gå med på. Den har verkligen sina stunder! Det hade förstås varit roligt att äga ett original, men det kan man ju glömma.

Come Out Of Her

Dagens raritet LIX

Det ramlar in skivor av alla de slag till samlingen med jämna mellanrum. Köpstoppen är lättare att bryta än vita månader. Nya titlar och uppgraderingar av gamla, pinsamma hål ska tätas...

Förutom Ozric Tentacles har bland annat Alice Coltranes A Monastic Trio och The Carnegie Hall Concert och Traffics John Barleycorn Must Die fått speltid den senaste veckan. Förra helgen hade vi skivspelarkväll hemma hos T och då lyssnades det förstås på otaliga skivor. Jag hann inte med att plocka ihop något särskilt genomtänkt, snarare bara vad som råkade stå framme - Ozric, Coltrane, Mick Abrahams, Moloch, Alan Jack Civilization, Black Merda och Bror Gunnar Jansson. Alan Jack Civilization - Bluesy Mind glömde jag dessutom att spela. Nåja, den får åka med även vid nästa tillfälle.

Alan Jack Civilization består av Alan Jack sång, munspel, orgel och piano, Richard Fontaine bas, Jean Falissard trummor och Claude Olmos gitarr och bildades i Paris 1969. De är väl Frankrikes svar på Cuby + Blizzards på något sätt även om de bara fick ur sig tre singlar och denna enda fullängdare. Bluesy Mind släpptes på BYG i Frankrike och på Metronome i Tyskland. 

Skivan innehåller åtta mer eller mindre stöddiga bluesspår och med inslag av psykedelia och där särskilt Claude Olmos gitarrspel utmärker sig. Han kom senare att hamna i Magma. Favoritlåtarna är nog What's Wrong där de verkligen låter som Cuby + Blizzards och avslutande långa och psykedeliska Middle Earth i Doors-stil, men egentligen är hela skivan hygglig. Dessutom i ett fantastiskt skick! Bästa köpet på Burg-Herzberg-festivalen i somras. Metronome, Tyskland, 1970.

Snart dags att bege sig till Malmö och Progressive Circus.

What's Wrong

Middle Earth

Lotus Unfoldning

Vi hade planer på att åka och se Ozric Tentacles och Gong på O2 i London förra hösten, men det blev aldrig av och det blev istället Hawkwind och Arthur Brown på Royal Albert Hall. Inget vi ångrat, men det var kanske något snopet ändå att vi aldrig kom iväg på det. Men man får försöka vara nöjd med vad man lyckas med att få se och inte gräma sig alltför mycket över allt man missar. Vi hade kanske inte gått på Progressive Circus om vi hade varit på den spelningen...

Hursomhelst, nu ska vi alltså äntligen få se Ozric i Malmö tillsammans med Agusa, Bossebandet - a tribute to Bo Hansson och Green Asphalt/Egentligen Giant nästa helg. Det ska bli fantastiskt roligt och spännande. Nya skivan med Ozric Lotus Unfoldning har anlänt och den lovar verkligen en spännande musikalisk resa. Kompisen Tim Wallinder trummar på plattan (och som han gör det!), men är inte längre med i bandet.

Nya Agusa, Noir, lyssnade vi på i bilen hem från Rögle - Grizzlys Wolfsburg i Helsingborg förra helgen, eller om det var två veckor sedan, och den lät inte heller så dum och kommer väl införskaffas så småningom. En skiva till en film, Noir. Det går väl att köpa den på Babel kan jag tänka.

Läcker poster till Ozric Tentacles-spelningarna i Sverige och Danmark måste jag säga. Jag vill försöka få tag i en sådan tror jag.

Lotus Unfoldning

Dagens raritet LVIII

Jag har haft en senare press av Black Merda i drygt 20-25 år, men till slut fick det bli ett original på Chess från 1970. Ett skivinköp jag inte alls ångrar. Jag lyssnade på min gamla nypress när det begav sig, men inte alls lika ofta och mycket som jag gjort på mitt fina original på senare tid. Så fungerar en skivnörds sjuka hjärna.

Black Merda är en utomordentligt groovy platta. Detta gäng gjorde Detroits förorter förskräckta under några år kring 1970 med sitt brutala och fantastiska sväng och sina politiska texter. Många säger att det är Hendrix-inspirerat och det är säkert så, men man kan lika gärna påstå att det är Funkadelic- och Motown-minnande. Eller att de till och med hade sin egen version av Black Rock. Faktiskt! De behöver egentligen inga jämförelser överhuvudtaget. Stöddig svart rock av bästa märke helt enkelt. Instrumentala Windsong (sjukt vacker) är möjligen en kort version av Maggot Brain av Funkadelic, eller något i den stilen... På sätt och vis. Chess, US 1970.

Prophet

Windsong

Down by the water

Dagens Bror Gunnar Jansson blir Down by the water med bandet Serve You Right to Suffer 2012. Det är alltså ingen skiva utgiven i eget namn, men den är inte sämre för det. Det är monotont och hypnotiskt bluesgroove i John-Lee Hookers-anda. Pappa Kjell Jansson, renommerad jazzbassist och Bengan och Bernt Andersson borgar för kvalitet, men det låter verkligen klass om alla inblandade. 

Flera covers, men också en hel del eget. Det är njutfullt rakt igenom vill jag lova. Även om det inte framgår på denna smått stökiga livespelning på Youtube (den jag länkar till) så är det svinbra ljud på vinylskivan. Buy or die!

För övrigt var Serve You Right to Suffer en standardlåt i gamla Half Mans set list under nästan hela vår karriär.

Down by the Water

Faceless Evil, Nameless Fear

Jag fortsätter att lyssna igenom mina nyförvärvade skivor med Bror Gunnar Jansson. De senaste dagarna är det Faceless Evil, Nameless Fear som har snurrat. Hemma på vinyl, i bilen på Spotify. Det finns ingen setlist från spelningen på Skånska Mullret upplagd, men jag är ganska säker på att han spelade denna platta rätt upp och ner. Plus, minus någon låt. Det är verkligen ett hotfullt muller. Alla låtar handlar om ond bråd död och vanligen true crime-historier. Inledande They Called Him a Righteous Man handlar till exempel om Kapten Klänning. 

Inte sällan kommer jag att tänka mitt gamla favoritband Soulbreaker Company och då kanske inte först och främst musiken utan för att Bror Gunnar ibland låter som Jony Moreno. Verkligen!

Det har gått ganska segt med att lägga in skivor i discogsdatabasen. Ibland flyter det på och man får in några stycken snabbt, men lika ofta är det världens detektivarbete. Jag närmar mig dock 1000 inlagda skivor och det får jag väl vara nöjd med trots allt.

They Called Him A Righteous Man

Cancer

Something to Remember You By

Idag lägger jag in skivor i Discogs databas till Eddie "Guitar Slim" Jones – The Things That I Used To Do. En samlingsskiva från 1970 och som råkade vara in shrink. 

Profile: 1950's blues guitarist, singer and songwriter (born December 10, 1926 in Greenwood, Mississippi - died February 07, 1959 in New York City). Eddie Jones was a major influence for a lot of bluesmen like Albert Collins, Lonnie Brooks or Buddy Guy. 

Ja, ni fattar såklart. Mycket fina grejor. Hans The Things that I Used to do var den bäst säljande bluesskivan 1954 och låg på förstaplatsen på Billboard R&B i sex veckor. 

The Things that I Used to do

Something to Remember you By

They Found My Body in a Bag

Bloggandet lyser verkligen med sin frånvaro, men här kommer en liten statusuppdatering. 

Hälsan är i vanlig ordning inte bra. Ytterligare ett läkemedel har lagts till den redan långa listan. Nu är det nog nära diabetes, men det är väl bara att kämpa på antar jag. Knäna är halvrisiga och så har jag något märkligt problem med högerfoten och som jag har dragits med sedan fjällen i somras. Ryggeländet gör sig ofta påmint förstås.

Något mera positivt är att jag faktiskt har påbörjat det mycket mödosamma arbetet med att lägga in min skivsamling på Discogs. Det lär ta ett tag. Det roliga är att upptäcka vad som står i hyllorna. En del skivor har jag inte en susning om var de kommer ifrån. Det fanns en tid när jag kunde säga exakt var jag hade köpt en viss LP och för hur mycket. Nu har jag verkligen ingen aning om en del plattor. Det är det ena mysteriet efter det andra. När jag sitter och lyssnar på skivor passar jag på att lägga in en bunt. Alla går dock inte att finna i databasen. De skriver jag upp i en fil och tänker ta tag i sist. Dit är det nog säkert ett år eller så…

För två veckor sedan var jag på en liten tvådagarsfestival här i den egna kommunen. Mycket trevligt. Bäst var Bror Gunnar Jansson och han lyssnar jag på just nu medan jag skriver detta. Förra helgen blev det Falsterbo Bird Show på lördagen. Jag passade på att få ett nytt sverigekryss, nämligen svart stork! Dessutom var det kul att träffa en massa skådare som jag känner från olika sammanhang. Fick även lämnat in min handkikare till Zeiss så att den kommer iväg till Tyskland och blir reparerad. Skärpereglaget går knappt att vrida på. Ingen kunde fixa det på plats… Jag stannade hela dagen, så trevligt var det. Igår blev det träningsmatch mellan Rögle och tyska Wolfsburg i Hbg. Det såg ganska bra ut och tyskarna hade inte mycket att sätta emot. 6-2 slutade matchen. Annars gör jag inte så värst mycket på min lediga tid. Jobbet suger all must ur mig i veckorna. 

Body in a Bag 

Det Stora Oväsendet

Hippeace United - Burg-Herzberg 2024

Så var vi åter hemma från Burg-Herzberg-festivalen. En natt på hotell i Alsfeld och därefter sex nätter i tält på själva festivalen. En hel del regn, särskilt lördagen blev en riktigt blöt historia. Med regn följer lera och allmänt slitsamt festivalliv. Jag är nog alldeles för gammal för sådana här eskapader egentligen. 

Men vi överlevde och det var samtidigt trevligt och vi fick sett åtminstone en hel del band. Hade det inte varit så blött och lerigt hade det förmodligen blivit en handfull till. Bäst var förstås Nick Mason's Saucerful of Secrets. 

När det gällde Nick Mason fick vi njuta av denna set list: Astronomy Domine, Arnold Layne, See Emily Play, Obscured by Clouds, When You're In, Remember a Day, Set the Controls for the Heart of the Sun, Fearless, Childhood's End, Lucifer Sam, Echoes. Extranummer: One of These Days, A Saucerful of Secrets. 

Vi fick däremot inte höra Atom Heart Mother/If eller The Nile song. The Scarecrow verkar också ha varit en stapelvara under turnén, men den kan jag leva utan. Typiskt att de behövde kapa drygt 20 minuter... Det hade väl att göra med att det var en festivalspelning... Hursomhelst, den stora lyckan för mig var att få höra Echoes framföras live. Även Childhood's End var en höjdare för den hoppades över första gången vi såg dem i Köpenhamn. 

Näst bäst var nog El Perro. De körde sin enda skriva rätt och upp och ner och presenterade sedan en handfull nya låtar varav flera spelades för första gången. Om någon av dessa sa de att den skulle komma på den nya skivan. Den blir intressant förstås. Dorian Sorriaux från gamla Blues Pills verkade mycket spelsugen och entusiastisk även om han fick spela andrafiolen. 

Calexico var njutbara. De påstod att Feast of Wire firade 20 år och spelade mycket från den, men sanningen är väl att den kom 2003. Nåja, deras blandning av Americana och mera latinoinspirerad musik passade Burg-Herzberg som hand i handske. De spelade även en del från deras två senaste skivor och också sådant jag inte kände igen. Ett väldigt kompetent band som kan göra lite vad som helst med flera genres. 

Tamikrest som inledde festivalen på Freakstage hade jag sett en gång tidigare, nämligen 2014. Då bestod bandet av tuareger och en fransman. Nu var det helt omvänt förhållande. Det var bara Ousmane Ag Mossa kvar som true tuareg, men bandet var helt fantastiskt och det är frågan om det inte var ännu bättre i år. Bassist och trummis borgade för ett formidabelt sväng. 

Brant Bjork är Brant Bjork och låter i princip likadant hela tiden. Det stora lyftet i setet var defintivit när han gjorde en rejält förlängd och jammig Automatic Fantastic från debutplattan Jalamanta 1999. Bassisten var en riktigt personlighet och som man tittade på lika mycket som huvudpersonen. Årets tyngsta band i stonerklassen måste man nog tillskriva dem.

Agitations Free visste jag inte riktigt hur de skulle låta. Jag har bara debutskivan Malesch, men jag tyckte det höll hela vägen med mystiskt och avancerad progressive. Väldigt suggestivt och inte sällan tungt och mörkt.

Jag skulle gärna vilja ha tag i deras andra platta på spiral-Vertigo-etiketten, men den verkar svår...

Såg slutet av Space Lords och de hade jag gärna upplevt lite mer av, men de krockade med Agitation Free och de hade jag svårt att slita mig ifrån. 

Manchesterbandet Blackballed gav vi nog också hela tiden och de var kanske något enahanda, men visst var det också mycket klassisk 70-tal-hårdrock. Zeppelin, Deep Purple, Rory Gallagher... Gissar att det är ett band man kommer höra mer ifrån. Bra sångare och gitarrist. De var nog ett av festivalens mest entusiastiska band - de älskade verkligen Burg-Herzberg och verkade aldrig vilja sluta spela. De var ute för extranummer minst två gånger, frågan är om det t.o.m. inte var tre.

Kraan, tredje gången jag ser dem på samma scen, höll stilen såklart, kanske bättre än någonsin. Jazzig funkrock och världens ös. 

Sula Bassana på Freak Stage var bättre än vad jag trodde de skulle vara, liksom Wolfmother som jag nog knappt ens hört sedan jag köpte deras första skiva någon gång på 90-talet, eller om det var tidigt 2000-tal. Klassisk arenarock. Givetvis ser man lite annat och framför allt hör man från tältplatsen när man inte orkar gå ner, men man kan inte se allt. 

En del band från grannscenen Höllenschuppen (vi låg 50 m bakom den) går förstås inte att missa och visst var det en del som lät intressant därifrån. Inte sällan mycket spacerock och psykedelia, vilket verkar vara den scenens signum.

85 mil enkel resa och färja Rødby - Puttgarden på det. Det är egentligen inget för gamla gubbar. Vi sa att det var sista gången och för mig blir det nog det. 2006-2008, 2014, 2019 och 2024. Sex resor till världens coolaste festival får jag vara nöjd med när jag ska skriva mina memoarer. Men så ser man nästa års line-up...

Lite skivköpande blev det i vanlig ordning. Inget riktigt extraordinärt, men Alan Jack Civilization Bluesy Mind (1970) på tyskt Metronome/BYG (annat omslag än den franska på BYG) har jag velat ha i flera år, så den kunde jag åtminstone inte motstå. Särskilt inte som skicket var fantastiskt. Jag har velat ha just det tyska originalet för det psykedeliska omslaget. Caravan For Girls Who Grow Plump in the Night hade jag inte i samlingen så den fick också åka med hem. Dock en billig fransk utgåva på Kingdom Records och som är något år senare än originalet som kom 1973.

Några skivor till blev det, men de kan jag väl skriva om senare när jag väl orkat lyssna igenom dem.

Stories From Time and Space

En av förra årets mest lyssnade skivor var definitivt Hawkinds The Future Never Waits. Den snurrade frekvent före konserten på Royal Albert Hall, men även efteråt när vi kom hem. Albumet innehöll både några klassiska, malande Hawkwind-riff, men mycket av materialet var mera laid-back och Pink Floyd-drömmande och ibland även jazzigt. Den nya skivan Stories From Time and Space tar vid där den förra slutade. Bandet är intakt och alltså detsamma som vi såg på Royal Albert Hall vilket innebär Dave Brock, Magnus Martin, Richard Chadwick, Thighpaulsandra och Doug MacKinnon.

Det melankoliska öppningsspåret Our Lives Can’t Last Forever sätter stämningen direkt: 

As we fade into the future, our lives won’t last forever

Melodin är enkel. Ovanpå en mängd synthar och mellotroner spelar ett sorgset piano. Först i slutet får gitarrerna mera plats och det låter mycket 90-tals Pink Floyd. En låt, liksom många andra, som blir bättre för varje genomlyssning. Det är som att det tar tid att plocka ut/ta in alla lager av låtarna. En 82-årig Dave Brock har verkligen fortfarande något att ge.

The Starship (One Love One Life) tycker jag blir lite väl tjatig, men den har både gitarr- och synthsolon som är ut över det vanliga. What Are We Going To Do While We’re Here? börjar försiktigt med synthar och en snygg basslinga innan ett jazzigt parti med saxofon bygger upp inför den furiösa delen av låten. Klassiskt brutalt Hawkwind-riff på amfetamin. Intensivt och malande. Den snygga avslutningen med saxofonen får mig i Waterboys-mood. Skivans bästa spår. The Tracker är också klassisk Hawkwind. Fullt drag.

Outside of Time får en ny chans och heter nu Till I Found You. Eller man kanske kan kalla den för Outside of Time part II. Favoritspår på förra skivan med sin starka melodi. Därefter följer två instrumentala stycken, Underwater City och Night Sky som jag verkligen gillar. Fantastisk atmosfär i dem. Den förstnämnda skulle kunnat vara en instrumental bagatell på någon tidig Black Sabbath.

A Traveller of Time and Space tar upp i princip hela sidan 3. Klassisk Hawkwind som lika gärna skulle kunnat legat på en skiva från 70-talet. Avslutande instrumentala jammandet i Stargazers är också örongodis som väl bäst kan beskrivas som psykedelisk jazz. 

Två dubbelalbum inom ett år och de ska tydligen vara mer eller mindre klara med ett nytt album. Däremot planeras inga fler turnéer efter den som pågår just nu, på grund av Dave Brocks hälsa, så det blir kanske inte att man kommer att få se dem live fler gånger. Synd, för det var verkligen overkligt bra förra året.

What Are We Going To Do While We’re Here?

Ammarnäs II

T och jag gjorde vandringen upp längs  fyrhjulingsspåret till Gáisátjsområdet två gånger tillsammans och sedan blev det ett tredje tillfälle tillsammans med T2 och H, fågelskådare från NV-Skåne. Man kan verkligen göra denna exkursion flera gånger under 2-3 veckor och se olika fåglar vid varje tillfälle.

Vår målart redan andra gången var myrspov, men då ville det sig inte. Vi hade fått en ganska exakt lokalbeskrivning, men tyvärr... Det blev ändå en mycket fin dag och vi såg både det ena och det andra.

Tredje gången fick vi dock in mosnäppa ganska tidigt och strax därpå myrspovsparet. Lycka! Jag hade sett myrspov på häckplats för 30 år sedan uppe vid Karesuando, men det var verkligen på tiden att få göra det igen. 

Även mosnäppa var riktigt länge sedan (på häckplats alltså). Vi hade den just här uppe första gången vi åkte till Ammarnäs 1997, men därefter har den hållit sig undan. Det kom en fågel flygandes och som gick ned på en snölega och där fann den uppenbarligen något matnyttigt. Inget spel som avslöjade den. Ibland känns det verkligen slumpmässigt om man får se de exklusiva arterna eller inte.

Ammarnäs

Det har varit en lång frånvaro från bloggen (och att läsa andra bloggar...), men nu tänker jag ta tag i det. Jag har tillbringat knappt tre veckor i mitt kära Ammarnäs. Det gick bra: jag/vi fick in det mesta faktiskt. 

T var med första tio dagarna och då såg vi bland annat fjällabb, smalnäbbad simsnäppa, fjällpipare, båda riparterna, järpe, lavskrika, tretåig hackspett och framför allt nordsångare och berglärka. De första dagarna noterades havsörn, blåhakar och lappsparvar och även ringtrast skämmer såklart inte ut sig. En fjällgås var kvar i deltat trots den tidiga våren. De många änderna förstås. En svarthakedopping i Sorsele. När T åkt hem fick jag även sett myrspov och mosnäppa och till slut även tjäder och stenfalk. 

Jag tänker också försöka att få ordning på min kaotiska skivsamling och kanske t.o.m. påbörja att lägga in den på discogs. Detta är något jag återkommit till i ord ofta och det vet såklart mina läsare och de flesta skakar nog på huvudet... Nåväl, jag fasar och fruktar för detta träiga arbete, men min inställning är att om jag bara sätter igång, så skulle det nog kunna bli ett rejält lyft i mitt liv. Det är moroten. Jag har, som sagt, varit på gång i många år, men ändå aldrig kommit till skott.

J lade in 8000+ skivor på 3 månader (förmodligen delvis under arbetstid, vilket är omöjligt för min del), så jag borde kanske klara det på ett halvår om jag är disciplinerad. Vilket jag tyvärr inte är... Vi får se hur det går. 

Om jag åtminstone påbörjar discogsprojektet, så kanske det blir roligt. Eller totalt fanatiskt, som sådana idéer tenderar att bli för just mig (jag har väl förmodligen också någon diagnos...) Och rätt som det är så är jag klar! Det hade varit en dröm!

Det är nästan en hel månad till att vi ska bege oss till Tyskland för en dryg veckas festival. Längtar redan till Nick Mason's Saucerful of Secrets-konserten efter allt jag sett och läst på sociala medier. Echoes live vill man såklart gärna uppleva... Den har alla möjligheter att bli årets händelse och legendarisk! Det var overkligt bra förra gången och då var det den andra konserten på turnén. De hade gjort fyra gig i England, Stockholm blev premiärspelningen och Köpenhamn deras blott andra. Det var magiskt! Det är tämligen självklart att de är betydligt tightare nu som band. Dessutom har det tillkommit några klart viktiga låtar i repertoaren (Echoes den viktigaste naturligtvis). Mina förväntningar är skyhöga. Spelningen i Köpenhamn kvalar in på min topp-20-lista. Känslan är ett det nu kan bli topp-10.

Jag lämnade Ammarnäs kl. 14.30 i söndags och kom hem till människobyn exakt kl. 07.00 på måndagsmorgonen. 16,5 h i bilen och med endast några mycket korta stopp för tankning och inköp av mer kaffe och energidryck. Vansinne på hög nivå. En långkörning som liknar de jag brukade göra till Slovakien för 20 år sedan. Den stora skillnaden är förstås att jag är 20 år äldre. 142 mil är till och med en något längre sträcka än till Mokrá Lúka (126-140 mil beroende på färdväg).