Stories From Time and Space

En av förra årets mest lyssnade skivor var definitivt Hawkinds The Future Never Waits. Den snurrade frekvent före konserten på Royal Albert Hall, men även efteråt när vi kom hem. Albumet innehöll både några klassiska, malande Hawkwind-riff, men mycket av materialet var mera laid-back och Pink Floyd-drömmande och ibland även jazzigt. Den nya skivan Stories From Time and Space tar vid där den förra slutade. Bandet är intakt och alltså detsamma som vi såg på Royal Albert Hall vilket innebär Dave Brock, Magnus Martin, Richard Chadwick, Thighpaulsandra och Doug MacKinnon.

Det melankoliska öppningsspåret Our Lives Can’t Last Forever sätter stämningen direkt: 

As we fade into the future, our lives won’t last forever

Melodin är enkel. Ovanpå en mängd synthar och mellotroner spelar ett sorgset piano. Först i slutet får gitarrerna mera plats och det låter mycket 90-tals Pink Floyd. En låt, liksom många andra, som blir bättre för varje genomlyssning. Det är som att det tar tid att plocka ut/ta in alla lager av låtarna. En 82-årig Dave Brock har verkligen fortfarande något att ge.

The Starship (One Love One Life) tycker jag blir lite väl tjatig, men den har både gitarr- och synthsolon som är ut över det vanliga. What Are We Going To Do While We’re Here? börjar försiktigt med synthar och en snygg basslinga innan ett jazzigt parti med saxofon bygger upp inför den furiösa delen av låten. Klassiskt brutalt Hawkwind-riff på amfetamin. Intensivt och malande. Den snygga avslutningen med saxofonen får mig i Waterboys-mood. Skivans bästa spår. The Tracker är också klassisk Hawkwind. Fullt drag.

Outside of Time får en ny chans och heter nu Till I Found You. Eller man kanske kan kalla den för Outside of Time part II. Favoritspår på förra skivan med sin starka melodi. Därefter följer två instrumentala stycken, Underwater City och Night Sky som jag verkligen gillar. Fantastisk atmosfär i dem. Den förstnämnda skulle kunnat vara en instrumental bagatell på någon tidig Black Sabbath.

A Traveller of Time and Space tar upp i princip hela sidan 3. Klassisk Hawkwind som lika gärna skulle kunnat legat på en skiva från 70-talet. Avslutande instrumentala jammandet i Stargazers är också örongodis som väl bäst kan beskrivas som psykedelisk jazz. 

Två dubbelalbum inom ett år och de ska tydligen vara mer eller mindre klara med ett nytt album. Däremot planeras inga fler turnéer efter den som pågår just nu, på grund av Dave Brocks hälsa, så det blir kanske inte att man kommer att få se dem live fler gånger. Synd, för det var verkligen overkligt bra förra året.

What Are We Going To Do While We’re Here?