Dagens raritet XLVI

Jag köpte Amon Düül II Yeti som ett UK-original i höstas i Camden, London. Omslaget har vissa skavanker, men skivorna spelar M-. Inte ett knäpp överhuvudtaget. Jag hade förstås en senare och ovärdig pressning av Yeti sedan tidigare, så man måste verkligen vara nöjd. 

Yeti är på många sätt den ultimata kraut- och spacerockplattan. Det finns tunga och hårda riff, improvisationer, repetitiva partier, psykedelia, folk, jazz, opera, LSD och allsköns kreativitet och musicerandet är faultless. Skivan har en intensitet och hotfullhet som låter som inget annat vid den här tiden. Renate Knaup är från vettet i Archangel Thunderbird och Eye-Shaking King är ett missfoster till låt. Cerberus ger klara Comus-vibbar. Det är mycket som skruvar till den stackars hjärnan vill jag lova. Den stora prövningen kommer dock på den andra skivan med improvisationerna i Yeti, Yeti Talks To Yogi och Sandoz In The Rain. De är nog mer än vad de flesta tål, men jag älskar sådant här när jag är på rätt humör.

Att vi såg dem på Fest i logen i Småland 2015 är förstås mest en kuriositet, de var knappast det band som de var 1970. Fast det är ändå ett kärt minne.

Historien om skivomslaget måste såklart berättas:

The cover was designed by the band's organist, Falk Rogner, and features a collage depicting the Grim Reaper (German: Der Sensenmann), made from a photograph of Wolfgang Krischke. Krischke, who had worked with the band as a sound man, had died of hypothermia while under the effects of LSD. Rogner said: "When he died I thought that the photo would be a perfect tribute to his memory. He never managed to find his way into Amon Düül properly when he was alive, so maybe his image as 'Der Sensenmann' will work as a strange cover image and he could be remembered as a magical person.

Liberty, 2-LP, Gatefold, Textured, UK, 1970.

Archangel Thunderbird

Eye-Shaking King

Dagens raritet XLV

Nu har jag äntligen införlivat Graham Bond Solid Bond till samlingen. Skivan kom ut 1970, men det rör sig om gamla inspelningar med Bond, Jack Bruce, Ginger Baker, Dick Heckstall-Smith och John McLaughlin respektive Bond, Heckstall-Smith och Jon Hiseman. Den första konstellationen spelar jazz och den andra R & B. Skivsidorna ligger inte mot varandra på det sätt man önskar. Det är sid 1 mot 3 och sid 2 mot 4. Det är en styggelse och gör en smått galen. Musiken är det dock inget fel på. Om man gillar de två skivorna The Sound of '65 och There's a Bond Between Us, så bör man också ha denna dubbelskiva. Skivan finns avbildad i Pokoras 7001 Record Collector Dreams och har 1 rating disc. Warner Bros. Records, US, 1970. 

Life is short, buy more records.

It's Not Goodbye

Dagens raritet XLIV

Efter ett långt liv med Savoy Brown som ett av mina favoritband äger jag för första gången Shake Down på vinyl. Jag har haft den på CD i drygt 30 år. Mike Vernon signade Savoy Brown Blues Band till Decca istället för till sin egen label Blue Horizon och anledningen ska ha varit att han inte tyckte sångaren Brice Portius riktigt höll måttet. Så tyckte jag också redan på 80-talet. Skivan var väl bra, men det var med Chris Youlden vid mikrofonen som gällde. När skivan nu fått snurra ett antal gånger (det var evigheter sedan jag hörde den) så måste jag säga att den är mycket bättre än vad jag mindes och jag har inget större problem med Portius. I t.ex. Black Night tycker jag t.o.m. att han är riktigt njutbar. I Smell Trouble är inte mycket sämre. Det är alldeles perfekt grisigt och skitigt och Kim Simmonds gör ingen besviken (R.I.P.). I avslutande Shake 'Em On Down får de till magiskt sväng. Det blev en stereoversion av skivan och som jag får till en förstapress. Fantastiskt skick. Inte ett knäpp. Producerad av Mike Vernon. Decca, UK, 1967.

Black Night

I Smell Trouble

Shake Ém On Down

Dagens raritet XLIII

Get the Picure? är Pretty Things andra skiva och dessutom från mitt födelseår 1965. Vilket arbetstempo bandet hade vid den här tiden. De turnerande non stop och hann dessutom med att spela in två fullängdare och en hel drös 45:or under året. Imponerande! Get the Picure? är klart vassare än debuten. Nu har jag de tre första Pretty Things i original. Givetvis skulle det kännas utomordentligt tillfredställande att kunna införliva även SF Sorrow (den överlägset mest åtråvärda i deras katalog), men det är verkligen en skiva i en helt annan prisklass...

Get the Picure? är stökig, bluesig och psykedelisk garagerock som är svår att stå emot. Jag vill säga att man blir glad av att lyssna på den! Minst lika glad som när man lägger på en Rolling Stones från samma tidsperiod på skivtallriken. Jag har börjat inse att jag är en sucker för garageblues (vilket jag faktiskt var redan tidigt i skivsamlarkarriärren). Skivan är presenterad i Pokoras 4001 Record Collector Dreams och har 3 rating discs. Fontana, UK, 1965. 

Jag bjuder här på inte mindre än tre låtar:

You Don't belive me

Can't Stand The Pain

London Town

Dagens raritet XLII

Efter att Glen Cornick hade fått foten från Jethro Tull bildade han det formidabla bandet Wild Turkey. Första skivan Battle Hymn är smått fantastisk och det är rätt skämmigt att jag saknat den i alla år. Öppningsspåret Butterfly är essensen av hård progressive rock 1971! Det går att höra lite Jethro Tull och ibland tänker jag på Wishbone Ash, men mestadels har de ett säreget sound och dynamik där de varvar tunga riff med akustiska gitarrer. Jag älskar Gary Pickford-Hopkins röst, gitarrspelet från Jon Blackmore och Tweke Lewis (senare i Man), drivet från trummisen Jeff Jones (från Man) och givetvis Cornicks basspel. Det finns mer komplexa kompositioner än Butterfly, med udda takter och taktbyten, men Battle Hymn drar mer åt hård rock än progressive i de flesta lägen. Andra favoriter är Twelve Streets of Cobbled Black, One Sole Survivor och titellåten. Det finns faktiskt inte en enda dålig låt. Skivan är presenterad i Pokoras 8001 Record Collector Dreams och har 1 rating disc. Chrysalis, UK, 1971. 

Butterfly

Twelve Streets of Cobbled Black

Dagen raritet XLI

Min Blue Horizon-samling utökas med någon skiva då och då. Förutom Mike Vernons Bring it Back Home, som jag skrev om för en vecka sedan, så blev det vid samma inköpstillfälle även Silas Hogan Trouble at Home. Licensierad av Excello som flera andra i Blues Masters-serien och är en samling av hans singlar från första halvan av 1960-talet. Excello-utgåvan heter bara Trouble och kom samma år. Hygglig Louisiana- och träskblues som ofta svänger fint även om den inte är så särskilt märkvärdig. Ändå roligt att ha den i samlingen. Whispering Smith på munspel sticker ut. Blue Horizon, UK, 1971.

I'm In Love With You Baby

Dagens raritet XL

Jag fick för mig att jag behövde Bond + Brown Two Heads are Better Than One. Och det var ju helt rätt och riktigt. Skivan har redan snurrat en handfull gånger och den blir bara bättre och bättre för varje lyssning. Kreativiteten flödar och det är funkigt, bluesigt och jazzigt och musicerandet är förstås top notch. Graham Bond spelar mer piano än orgel, men som han gör det! C.F.D.T. (Colonel Frights' Dancing Terrapins) med Mick Hutchinson på gitarr är lika bra som något från Browns Piblokto. Skivan är presenterad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams och har 2 rating discs.

Two Heads are Better Than One blev den sista skivan från Graham Bond. Droger och psykiska hälsoproblem (och mentalsjukhus) tog till slut ut sin rätt och 8 maj 1974 kastade han sig framför ett tunnelbanetåg på Finsbury Park Station. Pete Brown gick bort förra året. Chapter 1, UK, 1972.  

C.F.D.T. (Colonel Frights' Dancing Terrapins)

Looking For Time

Dagens raritet XXXIX

Jag blev sjuk under jullovet och orkade inte fortsätta med min genomgång av skivor utgivna 2023. Jag kanske fortsätter med det projektet senare, men nu återgår jag först och främst till min serie med dagens raritet. 

En skiva som jag faktiskt aldrig hade lyssnat på när jag fick hem den var Mike Vernons Bring it Back Home på Blue Horizon. Jag har alltid hört att den inte ska vara något speciellt, men jag tycker tvärtom att den faktiskt är ganska bra. Den jazziga och instrumentala Brown Alligator är till exempel värd hela skivans pris.

Mike Vernon är som bekant välkänd i blueskretsar som producent och ägare till skivlabeln Blue Horizon och han har ganska säkert bidragit mer än någon annan till att spela in tidig brittisk blues och att presentera amerikanska bluesmusiker för inte minst den brittiska publiken, men även för oss andra europeér. Vem tror ni spelade in och producerade John Mayall's Beano album Bluesbreakers med Eric Clapton och uppföljaren Hard Road med Peter Green. Jodå, vår man Mike Vernon.

Han är kanske ingen stor sångare, även om han låter helt okej i några låtar i mina öron. Rory Gallagher spelar lead guitar på Come Back Baby och Paul Kossoff på avslutande My Say Blues (och som är högst njutbar - melodin är schyst, Mike Vernon får mig att tänka på Nick Pickett och Kossoff lägger många fina licks). Andra som medverkar är bland annat Paul Butler, Rick Hayward och Pete Wingfield. Väl värd att ha i samlingen trots allt. Den spanska utgåvan från 1972 är med i Pokoras 7001 Record Collector Dreams och har 4 rating discs. Det känns övervärderat, den har man ju till och med sett någon gång. Blue Horizon-utgåvan borde vara mera värdefull enligt mig. Blue Horizon, UK, 1971.

Brown Alligator

My Say Blues

The Future Never Waits

En av de skivor jag lyssnat mest på i år är definitivt The Future Never Waits med Hawkwind. När vi väl bestämt oss för att åka till London och se dem inhandlades denna omgående - annars är det inte ett band jag följer slaviskt - och det är verkligen inte ett köp som jag har ångrat. Det finns några spår med klassiskt malande Hawkwind-riffande, men det är mera drömmande och ibland jazziga spacerockiga låtar som är skivans signum.  

Vi trodde att konserten på Royal Albert Hall skulle bli Space Ritual rakt upp och ner och eventuellt några andra hits, men så blev det inte och de spelade låtar från hela deras karriär. Från The Future Never Waits blev det Rama (The Prophecy) och The Beginning. Bra val för konserten, ingen tvekan om det, men det finns bättre spår på skivan. Om jag skulle valt två låtar till setet hade det blivit Outside of Time och I’m Learning to Live Today. Den senare är egentligen inte mycket till låt utan mera av ett ljudkollage av typiska Hawkwind-ingredienser - ett malande psykedeliskt riff, distinkt trummande och spacerocksyntheffekter som vi såklart alla älskar. Den hade verkligen gjort sig bra live! Hursomhelst, hela skivan är fantastisk! 5/5. Jag menar det! Cherry Red 2-LP, 2023.

Outside of Time

I'm Learning to Live Today

The Past was a Blast...

Future Elephants? The Past was a Blast... Ena stunden undrar jag varför jag köper sådana här skivor, nästa vet jag precis varför. Habil 70-talshårdrock och med Roger Holegård vid mikrofonen och det är kanske anledning nog. Första skivan 2016 var en riktig kioskvältare, den andra Humans Passin' Thru, klart blekare. The Past was a Blast… är nog kvalitetsmässigt någonstans mitt emellan dessa. Det finns inget direkt som berör på djupet, det är okej hårdrock och inte så mycket mer än så. Det puttrar på småtrevligt och ibland är det ändå tillräckligt på något sätt. Bäst är nog spåret Walking With A Dead Man. Doomigt riffande, en hygglig refräng och ett parti med kvinnlig sång. 

Walking With A Dead Man

6

Graveyard är ett av banden som återkom frekvent i den gamla bloggen. Jag recenserade deras skivor och skrev om konserter jag bevittnade. Det känns nästan lite märkligt att det dröjde 5 år mellan deras förra skiva Peace och den nya 6. Debutplattan 2008, Hisingen Blues 2011 och Peace 2018 är alla klassiska skivor som det finns många minnen kring. De nästan definierar de senaste 15 åren av livet på något sätt.

Vad har de lyckats åstadkomma efter en ovanligt lång tidsperiod mellan två utgivningar? 6 är definitivt en mera lågmäld och mörkare skiva än Peace, men det mesta känns ändå bekant och är bra på alla sätt och vis. De kan nog inte riktigt misslyckas med sin formel för att skriva rockmusik. Är de fortfarande Sveriges bästa band? Ja, jo. Jag tror det om jag verkligen tänker efter ordentligt. 

Det börjar lovande med den lugna  God natt. I en av få hårdrocksstänkare, I Follow You, tycker jag att de låter mera Hellacopters än Graveyard. Den sätter sig inte riktigt. Jag går däremot i gång på den melankoliska Breathe In Breathe Out med sitt utdragna Doors-jam. Det är kanske till och med skivans bästa spår. I Sad Song sjunger Truls Mörck. Det brukar han göra med en låt per skiva och de känns alltid som höjdpunkter. Så även denna gång. Jag har inget negativt att säga om något spår på b-sidan. Det är melankoliska Graveyard-låtar som alla berör mer eller mindre. Möjligen är det den avslutande Rampant Fields som sticker ut mest. Deppig blues är alltid min melodi.

Det är definitivt en riktigt bra skiva, men kanske den ändå inte har det där lilla extra som gör att man blir helt golvad. Troligtvis kommer den att växa med tiden, men känslan är att den inte riktigt når deras bästa i kvalité. 

Breathe in Breathe Out

Rampant Fields

Peace... Like a River

Gov¨t Mule befann sig som många andra band i studion under look down. Peace... Like a River spelades in samtidigt som Heavy Load Blues (2021). De hade två uppsättningar av studioutrustning i två separata rum i studion. På eftermiddagarna jobbade de med Peace... Like a River och på nätterna spelade de blues.

Det blev sista skivan med Jörgen Carlsson. Jag har alltid tyckt att han inte riktigt passar in i bandet, men här gör han verkligen sin starkaste insats. Grymt basspel all over. Det ska ändå bli spännande att höra hur det kommer att låta med Kevin Scott. Av det jag hört på nätet så verkar Gov't Mule nu vara ett mera energifullt band live.

Egentligen har jag lyssnat något för lite för att ge en djuplodande recension av Peace... Like a River, men visst är det bra. Fantastiskt bra t.o.m. Om jag i detta läget ska rekommendera två låtar får det bli Shake Our Way Out där Billy Gibbons är med och sjunger och reggae/dub-låten The River Only Flows One Way. Billy Bob Thornton sjunger som en zombie. Grymt bra! Det mesta är dock riktigt njutbart och jag har inga problem med att ge skivan betyget 4/5 redan nu. Jag har väl hört den fyra gånger rakt igenom och den växer för varje lyssning.

Shake Our Way Out

The River Only Flows One Way

Revelation

Jag funderar på att göra ett försök att recensera, eller åtminstone skriva några rader, om alla skivor som jag har köpt i år och som getts ut 2023. Det är verkligen många om jag även tar med äldre plattor med nyutgåvor som kommit under året. Fler än det brukar vara inbillar jag mig. Vi får väl se om jag orkar ta mig igenom det.

Vi börjar väl med Siena Roots fantastiska platta Revelation. Det är definitivt den skiva jag spelat mest under året och det är nog också årets bästa enligt mig. Skivan har inte ett dåligt spår och Zubaida Solid har verkligen lyft bandet till nya höjder.

Först ut är den maffiga Coincidence & Fate. Giftigt gitarrspel på den och Zubaida sjunger lungorna ur sig. Professional Procrastinator och No Peace är också riktiga rökare. I den sanslöst vackra Dusty Roads gungar de på med ett riff som jag känner igen från en Colour Haze-låt. Zubaidas mörka och bluesiga röst gör sig som bäst i denna och när hon tar i från tårna i slutet är det magiskt. Winther Solstice är en annan favorit. 3/4-takt går jag alltid i gång på. I denna bjuds vi på en mycket smakfull flöjt och förstås mera av Zubaidas blues. 

B-sidan inleder med instrumental folkrock i låten Dalecarlia Stroll. Här associerar jag till Kebnekajse. Little Burden är nog den vackraste låten på Revelation. De låter hela tiden organiska och dynamiska, men kanske mest i Little Burden. Love spelar på en ensam trumma, Sam kontrabas och Johan akustisk gitarr. 

Avslutande Keeper of the Flame är mäktig i sin uppbyggnad. Den har allt. När de drar på och Zubaida med full kraft sjunger:

Heavy as a heart can be
I'm like a branch of a tree
Reaching to be free
Fatigue,
I'm so tired of trying
I will never feel elated
Only feel at ease

Ja, då är det så bra som det någonsin blir och tyvärr Elin i Blues Pills, det är Zubaida som är min nya kärlek. 5/5! Jag behöver väl inte säga att jag har skivan på både CD och vinyl? 

Keeper of the Flame