Efter att Glen Cornick hade fått foten från Jethro Tull bildade han det formidabla bandet Wild Turkey. Första skivan Battle Hymn är smått fantastisk och det är rätt skämmigt att jag saknat den i alla år. Öppningsspåret Butterfly är essensen av hård progressive rock 1971! Det går att höra lite Jethro Tull och ibland tänker jag på Wishbone Ash, men mestadels har de ett säreget sound och dynamik där de varvar tunga riff med akustiska gitarrer. Jag älskar Gary Pickford-Hopkins röst, gitarrspelet från Jon Blackmore och Tweke Lewis (senare i Man), drivet från trummisen Jeff Jones (från Man) och givetvis Cornicks basspel. Det finns mer komplexa kompositioner än Butterfly, med udda takter och taktbyten, men Battle Hymn drar mer åt hård rock än progressive i de flesta lägen. Andra favoriter är Twelve Streets of Cobbled Black, One Sole Survivor och titellåten. Det finns faktiskt inte en enda dålig låt. Skivan är presenterad i Pokoras 8001 Record Collector Dreams och har 1 rating disc. Chrysalis, UK, 1971.
Lät riktigt bra. Får lyssna mer på Wild Turkey.
SvaraRaderaEfter minst ett halvår är det äntligen någon som kommenterar ett inlägg. Hurra. Denna skiva kan du tryggt köpa. Riktigt bra! Även andra skivan är hygglig, men ändå klart svagare...
SvaraRadera