Brown Acid: The Fifth Trip

Brown Acid: The Fifth Trip känns som den överlägset svagaste av utgivningarna hittills. På A-sidan är det inte en enda låt som gör något större intryck. Blekt och intetsägande. Möjligtvis finns det intentioner i den något progressiva Abadden med Fargo, men nej, den här skivsidan kan jag leva utan... Blue Cheer 11-12 år gamla som Mammoth på barnkalas är bättre än något på a-sidan och en tämligen menlös Flasher Icky Bicky är plötsligt skivans örhänge. Och då är den inte alls bra, utan värdelös. Zebra dyker upp igen och gör en cover av Helter Skelter. Ni borde låtit bli. Avslutande Thor och deras Lick It önskar jag att jag aldrig hade hört. Vilket bottennapp till samlingsskiva.

Brown Acid: The forth trip

If you thought we were getting close to the end of the Brown Acid series with our last Trip, you were dead wrong... we're only just getting rolling. The well of privately releases hard rock heavy psych, and proto-metal 45s is deep and we are nowhere near tapped out. Most of these records were barely released and never properly distributed so they ain't easy to find, but they're out there if you're willing to dig... and wearen't afraid to get our hands dirty. Hard calluses have formed from handling the shovel and we've sifted through a lot of dirt, but we've dug up another ten tremendous records to share with all the heavy heads out there. This volume brings together eight insanely rare and skull-crushingly heavy 45s as well as two previously unreleased bangers. 

The Forth Trip börjar med ett Texasband från vettet, Kanaan, sånginsatsen är verkligen extraordinär. Stene Garden levererar blytung stonerrock och Headstones påminner om de i detta sammanhanget välkända Head over Heels från Michigan som släppte en fullängdare för Capitol 1971. Zekes gör en come back från den första volymen med sin fattigmans Led Zeppelin i Comin Back. Bäst är dock Bad Axe i låten Coachman.

Brown Acid: Third Trip

The Third Trip är något blekare än de två första volymerna. Fem genomlyssningar är vad jag orkat med. På First och Second Trip gillade jag varje låt och nästan direkt, men på The Third Trip krävs det verkligen flera lyssningar för att låtarna ska sätta sig. Heartbreak och The Wizard med Diehard respektive Blown Free på A-sidan är de som småningom gör intryck.

På B-sidan är Highway Song med Elliot Black bästa spåret. 

Med detta sagt är alla låtarna ändå klart lyssningsvärda.

Brown Acid: The Second Trip

Jag är inte helt säker på antalet genomspelningar av The Second Trip, men minst fem. I princip alla låtar är favoriter utom möjligen Rock N Roll Man med The Raving Maniac som är något tröttsam rock' n' roll. Särskilt Ash Midnight Witch och Sweet Crystal Warlords sticker ut. Glass Sun Silence Of The Morning har jag bestämt hört förut, men jag kommer inte på var. 

Gränserna mot garagerock och Pebbles och Nuggets är ibland hårfin och Volt Rush Band och deras Love To You kunde nog lika gärna varit med på någon av dessa samlingar. Basen i introt på Iron Knowledge Show Stopper är svår att inte väcka grannarna till mitt i natten hur lågt man än spelar. Brutalt. Sonny Hugg Daybreak avslutar med flaggan i topp. Kanske den bästa låten på denna samling tillsammans med Midnight Witch och Warlords i min bok. 

Brown Acid: the First Trip

Jag har köpt på mig hela Brown Acid-serien på vinyl, 19 volymer. De har stått i hyllan i ett halvår (utom The Nineteenth Trip som kom i dagarna) i väntan på ledighet och inspiration. Om Nuggets och Pebbles samlade tidig garagerock och proto-punk från 60-talet, samlar Brown Acid och RidingEasy Records/Permanent Records obskyr hårdrock, proto-metal och tidig stonerrock från framför allt 70-talet. Jag gissar att jag kommer att älska den här serien och att den kommer att kosta mig skjortan (för det som är bra triggar förstås vidare utforskning…). Hursomhelst, nu tänker jag låta dem snurra i ordningsföljd och minst 2-3 gånger per skiva för att därefter skriva några rader.

The First Trip har faktiskt snurrat hela sju (sic) gånger i följd. Det är ungefär vid det antalet lyssningar man så smått börjar äga musiken. Det börjar övertygande med Zekes Box som verkligen ger Blue Cheer en match. Skitig och distorderad bluesrock på alla cylindrar. Det är väl någon Hendrix-låt som står som mall, men resultatet blir, som sagt, mera åt Blue Cheer-hållet. Zebra och deras Wasted är dock min favorit på A-sidan. Världens ös och gitarrsolona är fantastiska. Det här får väl nästan kallas progressive rock? B-sidan inleds av samlingens lätt bästa spår, nämligen Punsch och Deathbed. Gudars skymning vilken låt! Det långa solot är Pentagram-brutalt malande på alla sätt och vis. Helt vilt vill jag lova! Bacchus ger vissa Cactus-vibbar. Sången åtminstone. Gitarrsolona, skitigare än i din vanliga komfortabla hårdrock, i Lenny Drakes Love Eyes (Cast Your Spell On Me) får också igång mig rejält. Josefus avslutar skivan. Det enda bandet som jag var bekant med sedan tidigare. Här dock med en ganska tam singel från 1979, Hard Luck. Efter sjunde lyssningen är den ändå inte så pissig… Egentligen är alla spår verkligen klart lyssningsvärda. Vilken start på detta äventyr!

Dagens raritet LXIV

Arbete & Fritids självbetitlade debutalbum från 1970 är en av hörnstenarna inom den svenska proggrörelsen. Med sin fusion av jazz, folkmusik, psykedelia och avantgarde befinner de sig någonstans mellan Fläsket Brinner, Kebnekajse och Träd Gräs och Stenar. Inte sällan låter det mörkt och melankoliskt och det passar förstås mig. Musicerandet är klanderfritt. Ove Karlsson cello och bas, Bengt Berger trummor och vibrafon, Roland Keijser sopransax, xylofon och piano, Torsten Eckerman Trumpet, Piano och Kjell Westling violin, piano, cemballo, sopransax och bas borgar för kvalitet. 

Av de vildare improvisationerna gillar jag titelspåret Arbete och Fritid och Esso Motor Hotel bäst. Vackrast är dock den stämningsfulla och avslutande Vind. Den skulle dock kunnat utvecklats till ett längre stycke med improvisationer och inte bara upprepat melodin i drygt 3 minuter och med små små variationer. Sonet, 1970. Avbildad i Pokora 7001 Record Collector Dreams med 1 rating disc.

Esso Motor Hotel

Vind

Muscle Shoals

Vi var på Babel i Malmö i torsdags och såg Dewolff. Nya skivan Muscle Shoals släpptes för en vecka sedan, så det var en otrolig timing. De hade inte spelat låtar från plattan tidigare som tremannaband, så det kändes lite exklusivt. Efter bara några dagars lyssnande så tycker jag att den är bättre än den förra, Love, Death & In Between. 

Magisk konsert på alla sätt och vis. Betydligt större publik än för drygt ett år sedan (det var i princip knökfullt) och bandet levererade om möjligt ännu bättre än förra gången. Kan man överhuvudtaget uppleva ett bättre band i den här genren 2024? Högst tveksamt!

Out on the Town

Mobolis In Mobili

Jag har gått igång lite på den tjeckoslovakiska scenen på 70-talet igen efter mitt besök i Prag. Jag fick som sagt i ett tidigare blogginlägg tag i det mesta i skivväg i framförallt Košice i under tidigt 2000-tal. Ändå har det såklart saknats några plattor och nu försöker jag plocka in dem. Ett av mina senaste nyförvärv är Energits andra och sista skiva Piknik från 1978. Ett discogsinköp från en tjeckisk handlare. Den är inte alls lika bra som debuten från 1975, men det är ändå en habil jazzrockskiva och den har nog snurrat nästan 10 gånger de senaste två veckorna. Förstlingsverket gavs ut på Supraphon, men av någon anledning bytte de skivbolag till Panton för denna release. Det är aningen mera polerat och funkigt, men det finns trots allt mycket som är lyssningsvärt och spännande. Luboš Andršt är alltid intressant. Jag tror att mitt favoritspår är Mobolis In Mobili.

Mobolis In Mobili

Kuře V Hodinkách Reunion Session

Tidigt 2000-tal hade jag bara en nypress av Flamengos Kuře V Hodinkách från 1972, men till slut, på en campinghappening utanför Hova, jag minns inte säkert år, men kanske kring 2015, så fick jag köpt ett superfint original. Det är förstås ingen särskilt dyr skiva, men den var där. 600-700 kr kanske för ett M- exemplar.

I Prag, för några veckor sedan, upptäckte jag att de hade släppt en live reunionskiva 2023. Jag försökte kommunicera med affärsinnehavaren (Supraphon) om kvaliteten. Han sa att den inte var bra, men jag var osäker på om vi säkert förstod varandra. Nya The Cure spelades högt i butiken och han verkade mer inne på dem. Jag chansade i vilket fall som. Förstås. Givetvis låter det inte som 1972, men jag tycker musicerandet är top notch och inspelningen är flawless. 

Att lyssna på skivan är lite som att bara ha plöjt gamla Burning Red Ivanhoe från 60-70-talen och sedan höra dem på Toldkammeret i Helsingør (som vi gjorde för 15-20 år sedan). Man blir helt enkel glad av att de fortfarande har alla delarna intakta även om instrumenten och förstärkarna kanske är av modernare snitt. Jag tycker skivan låter svinbra. De spelar givetvis hela Kuře V Hodinkách, men ger sig också på t.ex. Beatles I'm The Walrus. Den senare kunde de eventuellt ha låtit bli. Hursomhelst, jazzrock av bästa märke i min bok. Supraphon, Czech Republic, 2023.

Flamengo Reunion Session - Kuře v hodinkách

Ráno (Part I.)

Till slut, på pragresans sista dag, grävde jag fram en förstapress av Energits debutskiva från 1975. Jag fann det mesta från den tjeckoslovakiska scenen under seklets tidiga år i framförallt Košice i östra Slovakien. Denna skiva (i samtliga pressningar) lyste dock hela tiden med sin frånvaro. Så småningom fick jag tag i en senare utgåva och med ett alternativt omslag och jag minns faktiskt att jag skrev om den i den gamla bloggen.

Det störde mig något, som antytts, att jag inte hittade originalet som jag såg avbildat i Scented Gardens Of The Mind av Dag Erik Asbjørnsen. Bilderna där var dock i svartvitt och jag blev något förvånad av att se den i färg. Åtminstone hade jag glömt bort att det svartvita fotot i Asbjørnsen i verkligheten gick i blått. Nu inser jag att Energit enkelt kunnat köpas på discogs för någon hundralapp billigare än vad jag nu gav för den i Prag. Hursomhelst, skivan är i toppskick och jag är utomordentligt nöjd med att jag fick grävt fram den för drygt en femhundring på Music club (skivaffären med överlägset störst sortiment). Av någon anledning så älskar jag omslag med livefoton och där trummisen är i fokus och andra musiker är i bakgrunden. Jag vet inte riktigt vad det handlar om... 

Musiken är förstås jazzrock och det är av bästa märke. Luboš Andršt är tjeckoslovakens John McLaughlin och stilmässigt är det inte helt olikt Mahavishnu Orchestra och fusion från Santana, även om det hela tiden finns en tjeckoslovakisk infärgning. Jag älskar också soundet och den låter formidabelt på min Linn LP12. Det här är en skiva som jag verkligen rekommenderar alla som vill ha lite adventure listening.

Supraphon, Tjeckoslovakien, 1975. 

Ráno (Part I.)

Can't Kick the Habit

I samma paket som Arthur Crudup Roebuck Man fanns ett UK-original av Blues from the Gutter med Champion Jack Dupree. En skiva jag redan hade i en senare pressning och med ett annat omslag, men det är roligare så här förstås. 

Blues From the Gutter är en klassiker av rang. Murder ballads, alkohol och knark. Det är i högsta grad blues från rännstenen textmässigt och både happiness brought on by the needle och I'm sick as I can be vill jag lova. I Can't Kick the Habit sjunger Champion Jack Dupree: It don't pay nobody to live their life so fast, this dope is killing me. Brutalt.

Två mördarballader avslutar skivan, Frankie & Johnny och Stack-O-Lee, båda krediterade Dupree. Som alla ändå vet är det dock traditionella titlar från 1800-talet. Bäst är nog ändå Evil Woman. Jag gillar det instrumentala partiet med solon av saxofonisten Pete Brown och gitarristen Ennis Lowery (Larry Dale) och Duprees sköna hamrande på pianot. Texten är givetvis löjlig. Som med många andra bluesartister med stor produktion så spelades örhängena in hur många gånger som helst. De flesta spåren från Blues From the Gutter har jag i andra versioner på senare skivor och en del av dem finns eventuellt i andra tappningar på 78" från 40-talet eller tidiga singlar från 50-talet. Samma låtar har ibland olika titlar... UK, mono, London Records, 1959. 

Can't Kick the Habit

Evil Woman

Burying Ground

Hemma igen efter fem dagar i Prag. Alltid trevligt, men egentligen alldeles för mycket turister för min smak. Förutom allt det där som man ska göra när man är i Prag så gick jag förstås några skivrundor. Både second hand och nya skivor var klart dyrare än här hemma - några fynd gick det inte att göra - men en handfull plattor fick ändå följa med hem. Överhuvudtaget har priserna i Prags centrum blivit som i vilken storstad som helst. Jag såg en kammarkonsert med Royal Czech Orchestra i spegelkapellet i Klementiun och Kevin Hays Trio ft. Ben Street & Billy Hart på Jazzdock. Båda konserterna fantastiska och något jag kommer att minnas länge. 

Jag undrar som vanligt när jag ska hinna lyssna på alla skivor jag inhandlar. Köpstopp fungerar som bekant dåligt. Dock bara ett skivpaket som väntade vid hemkomst och nu har Arthur "Big Boy" Crudup Roebuck Man fått snurra på tallriken två gånger. Inspelad i Regent "A" Studios, London 26 februari 1970. Crudup kompas av McGuinness Flint och de gör honom verkligen rättvisa. I Long Curly Mane och i titellåten spelar de härligt skitigt och jag blir nästan lite sugen på att skaffa den första McGuinness Flint, även om det kanske inte är en bluesplatta (men jag har som sagt gott om skivor att lyssna på...). Avslutande Burying Ground är en variant på hans egen Death Valley Blues. Väldigt njutbar bluesskiva! United Artist Records, UK, 1970. 

Burying Ground & Long Curly Mane

Loser

Denna söndagsförmiddag har jag lyssnat igenom Jerry Garcias solodebut, ibland kallad The Wheel-album, och uppföljaren, även den självbetitlad, men vanligen kallad Compliments. Har tänkt skaffa dem i evigheter, men det har inte blivit av förrän nu. Gillar båda riktigt mycket. Den första är klassisk Grateful Dead i stil med Workingman's Dead och American Beauty och innehåller dessutom ett rejält psykedeliskt parti Late For Supper/Supergawd/Eep Hour som nästan för tankarna till Pink Floyds Saucerful of Secrets eller Atom Heart Mother. Compliments är istället en cover-platta. Det låter kanske inte så upplyftande, men den är njutfull att lyssna på inte minst för att den låter så himla bra. Här kommer nog min nya skivspelare till sin rätt verkar det som. Det skulle nog förvisso kunna hända, om man vaknar upp på en annan sida, att det låter för polerat och städat...

Många av spåren på debuten var eller blev standardlåtar i Grateful Deads liveset, vilket säger allt om kvaliteten. Förutom Billy Kreutzmann på trummor spelar Garcia alla instrumenten själv. Det blir en hel del steelgitarr vill jag lova. Eftersom jag är galen så är det Late For Supper/Supergawd/Eep Hour som är det mest intressanta stycket. Av de övriga är jag svag för Loser. Warner Bros Records. 1972. US.

På Compliments måste jag lyfta fram det otroliga svänget i Little Miltons That's What Love Will Make You Do och Dr. Johns What Goes Around. Round Records. 1974. US.

Loser

Late For Supper/Supergawd/Eep Hour

That's What Love Will Make You Do

Dagens raritet LXIII

En skiva som jag har velat ha i samlingen i decennier är Art Supernatural Fairy Tale. Både för att den är inspelad under Summer of love (utgiven november 67), för att de efter denna skiva blev Spooky Tooth (ett av mina favoritband) och för att konvolutet är ett av de klassiska psykedeliaomslagen gjort av designerduon Hapshash and the Coloured Coat. 

1967, UK. Pokora 1001 Record Collector Dreams och med 3 rating discs. Skivan kom udda nog bara ut i monoutgåva. Både skiva och omslag i fantastiskt skick.

Musikaliskt är det en blandad historia och den kanske inte riktigt är den trip som omslaget hintar om. Det skulle krävas betydligt längre låtar för det. Särskilt gillar jag de något tyngre spåren där de drar något år Spooky Tooth som Room With a View och titellåten, men även den mera psykedeliska Love is Real är fin. What's That Sound är Stephen Stills och Buffalo Springfields For What It's Worth. African song bjuder åtmistone på ett vilt bongotrummande men närmare än så blir det inget riktigt freak out.

Room With a View

Supernatural Fairy Tale

Love is Real

Dagens raritet LXII

Jag skrev om första albumet med Black Merda (1970) för någon månad sedan. Nu är det dags för uppföljaren Mer-Da – Long Burn The Fire från 1972. Den har nog inte lika hög status som debuten, men jag tycker nästan att den är bättre. 

Long Burn The Fire börjar förvisso riktigt svagt med balladen For You och tredje låten My Mistake är om möjligt lika tam, men i övrigt är det en monsterplatta med stenad black rock. Jag gillar verkligen soundet på skivan, det är Hendrix-flummigt, förvisso, men kompgitarren är vanligen helt odistorderad och ligger högt i mixen vilket ger ett speciellt sound. Det är heavy psych och stenhård rock, men också soul. Favoritlåtar: The Folks From Mother's Mixer, Long Burn The Fire, Sometimes I wish, I Got a Woman och We Made Up. Lejonparten av godbitarna från B-sidan för omväxlings skull. Janus, US, 1972.

The Folks From Mother's Mixer

Long Burn The Fire

I Got a Woman

Dagens raritet LXI

Min Flower Travellin' Band Satori har förmodligen inte spelats på minst 10 år. Det skulle kunna vara ännu längre sedan. Det är sjukt att jag hela tiden köper nya skivor när det finns hur mycket som helst att lyssna på i den befintliga samlingen. Hursomhelst, till slut fick jag lust att spela Satori och då var det ju trots allt tacknämligt att den stod i hyllan! Två gånger fick den snurra.

Jag har tyvärr inget original från 1971, men åtminstone utgåvan i enkelkonvolut från 1974. Ett promoexemplar till och med. Den finns inte i discogsdatabasen. Förutom några mindre bruna fläckar i det vita på omslaget så är den som ny. Inte ett knäpp på vinylen överhuvudtaget. Både OBI och insert. Man får nöjd med det lilla här i livet. Jag kommer inte helt säkert ihåg när jag köpte den, men det måste vara 25 år sedan. Eller 20 åtminstone. Däremot tror jag att det var av M på en skivmässa.

Som alla känner till så är detta en japansk heavy psych-klassiker av rang. Låtarna heter Satori I-V, så det är någon sorts konceptplatta antar jag. Satori I skrämmer slag på en direkt när den efter en hög enerverande ton (vad är det?) och några få lätta cymbalslag avgrundsskriks in av Joe Yamanaka. Hideki Ishima drar sedan igång det första blytunga riffet av oändligt många och trummisen Joji Wada och bassisten Jhun Kozuki gör från början klart att de inte tänker ta några fångar. Det här är i princip så hårt det någonsin blir från 1971. Redan efter den första delen är man helt matt av stöddigt gitarrspel och Joes falsettskrik.

I Satori II är gitarrspelet mera orientaliskt. Detta till ett riff (som bara märks några få gånger) som givetvis är Bo Diddleys. Solona skär genom märg och ben. Joes sång är definitivt långt över gränsen för galenskap. Wada håller sig till pukorna och bluesmalandet gör låten smått hypnotisk.

Satori III börjar med ett sataniskt riff på basen. När Ishima kommer in så går det inte att tänka bort Black Sabbath (de gjorde låten Black Sabbath på sin debut Anywhere 1970), men de får den här domedagsmusiken till sin helt egna med de orientaliska eller kanske japanska skalorna. Detta är demented heavy när det är som bäst. Efter drygt 5 minuter drar de igång ett sjukt jam som svänger fram och tillbaka. Slutet är furiös galenskap och mayhem. Joe håller låg profil under dessa dryga 10 minuter. Eventuellt är han inte med alls.

I Satori IV är Joe tillbaka med både sång och munspel. Det är blues och Mountain-tungt. Eller ett snäpp tyngre än så. Gitarrsolona är inte från denna värld. Vi får även en rejäl dos av koklocka och det är mycket bra. I Satori V är de orientaliska och diskordanta tongångarna åter rådande. Det är sataniskt och evil och Joe wailar sig igenom hela delen ordlöst. Helt vettlös förstås. Man kan bara älska hans totala kompromisslöshet. 

Vilken jäkla platta! Jag kan såklart ha hört den på något annat sätt än på min vinylskiva, jag tror att jag har den på en bränd CD också, och det är möjligt att jag spelat den i den gamla bilen någon gång, men om det ska gå 10-15 år mellan lyssningarna av vinylen så var detta förmodligen den sista gången. Det är sjukt när man tänker på det så.  Atlantic 1974. Japan. Promo. OBI. Invitation To Sukkavati-insert. Skivan fick en ny inner sleeve (3 layers of anti-static high-density polyethylene) och skyddsomslag så att nästa ägare, efter mitt frånfälle, inte tror att jag har varit vårdslös med rariteterna. 

Satori III

Wolf City

En skiva som snurrade väldigt frekvent tidigare under hösten var Amon Düül II Wolf City. Även denna kom med hem från Burg-Herzberg. Idag har den ånyo luftats.

Wolf City är minst lika bra som de tidigare plattorna, Phallus Dei, Yeti, Tanz der Lemminge och Carnival in Babylon även om det inte är lika utflippat och låtarna är kortare. Längst är öppningspåret Surrounded By The Stars på knappt 8 minuter. Både denna och nästa, Green-Bubble-Raincoated-Man får mig att tänka på Jefferson Airplane och Grace Slick. Renate Knaup–Krotenschwanz sjunger väl egentligen helt uppåt väggarna emellanåt, men denna falsksång bidrar till atmosfär och mystik. Slutet på Green-Bubble-Raincoated-Man är verkligen heavy.

Gitarriffandet i Jailhouse Frog är också helvetiskt tungt. Bubblandet, grodkväkandet och kabarémusiken i mitten av låten är intressant... Ja, eller vad ska man säga? Saxonfon- och gitarrpartiet som följer borde de ha dragit ut på lite längre. Skivan är väldigt kort. 34 minuter tror jag. 10 minuter längre hade inte skadat. 

Titellåten Wolf City är bara ett enda riff i 3.20. Lothar Meid tar sången och Renate och några till upprepar Wolf City genom nästan hela låten. Otroligt suggestivt i min värld. De är som ett tyskt Hawkwind här. Wie Der Wind Am Ende Einer Strasse är skivans enda instrumentala spår. Denna är en riktig höjdare med tablas (Pandit Shankar), tampura, sitar och violin. Repetitivt och sinnesutvidgande.

Deutch Nepal låter sig inte direkt beskrivas. Ett übertungt riff och mellotronmattor och tysk monolog som verkligen är helt bisarr. Denna kunde de gärna förlängt några minuter. Avslutande Sleepwalker Timeless Bridge har också tablas och citar, men nu är det progressive rock och med ett riktigt rått och blödande gitarrsolo, men låten är ändå easy on the ear med Daniel Fichelscher vid mikrofonen.

United Artists Records, Tyskland, 1972.

Surrounded By The Stars

Wolf City

Deutch Nepal

Sweet Child

Skivorna som snurrat mest de senaste veckorna är definitivt Pentangles Sweet Child. Hemma på min nya skivspelare (har blivit med en Linn LP12) och i bilen på väg till och hem från jobbet.

Första LPn är en liveinspelning från Royal Festival Hall 29 juni 1968. De öppnar med den formidabla Market Song där gitarrsolot (Bert Jansch eller John Renbourn?) är särskilt noterbart. Den traditionella No More My Lord är kanske min favorit. Älskar Jacqui McShees röst. I Furry Lewis-covern Turn Your Money Green visar de att de kan spela blues och i Haitian Fight Song av Charles Mingus får Danny Thompson briljera med sitt fantastiska basspel. Efter Bert Jansch-låten A Woman Like You som verkligen är brittisk folk när det är som bäst blir det ytterligare en Mingus-låt, Goodbye Pork Pie Hat. Otroligt fint gitarrspel på denna. Three Dances är klassiska stycken. Särskilt det tredje, The Earl of Salisbury, skapar fin medeltidsstämning.

Duetten mellan McShee och Renbourn i Watch The Stars är nog bland det vackraste på skivan. Fantastisk melodi. I So Early in the Spring sjunger McShee a capella och även den ger gåshud. Jansch och Renbourn jammar fint i No Exit. Akustisk jazz som låter så här älskar jag verkligen. Avslutande Bruton Town är ytterligare en traditionell folksång med en tung text. Fantastiskt musicerande i denna.

Ja, Pentangle har inga problem att växla mellan folk, blues och jazz. På studioplattan är det färre arrangemang av traditionella folklåtar och mer självskrivet. Jag gillar den i princip lika mycket som liveplattan och särskilt förtjust är jag i de två jazziga instrumentala jammen som avslutar sidorna, In Time och Hole in my Coal. De fick mig till och med att plocka fram gitarren. Jag har inte rört ett stränginstrument på 5 år, så nu gör det ont i fingrarna. Skivan fick åka med hem från Burg-Herzberg i somras. En sjuttiotalspress, men skicket är fantastiskt, så det kan jag väl leva med. Originalet kom 1968.

No More My Lord 

Bruton Town 

Hole in my Coal  

Dagens raritet LX

Denna lördagskväll borde jag kanske spelat något med November eller Saga efter att ha nåtts av den tragiska nyheten att Christer Stålbrandt gått hädan. Det är deppigt. Jag fick sett November två gånger när de gjorde en revival 2006-2007 och sedan också Saga 2013. Särskilt November måste jag förstås räkna in som ett av mina favoritband överhuvudtaget och de har verkligen funnits där i 40+ år. R.I.P.

Jag valde dock att njuta av mitt original av Scorpions förstlingsverk Lonesome Crow. Jag har velat ha den på grön Brain i decennier och för några månader sedan gjorde jag slag i saken och köpte den för dyra pengar. Det här är en vattendelare. Det finns de som tycker att den är skräp och de som tycker att det är den enda bra plattan med bandet. Jag tillhör de sistnämnda. Eller, nåja... det går väl att lyssna på några till av de tidiga, men Lonesome Crow är ett progressivt mästerverk och som inte alls låter som det som komma skall. Det är den enda skivan med Michael Schenker och han är helt fenomenal här. Klaus Meine har många skrattat åt genom åren, men hans sånginsatser är verkligen one of a kind. Det är mer en gitarrplatta än en sångplatta, det bör nämnas. Wolfgang Dzionys trumspel är magiskt. Ja, allt musicerande är av mycket hög klass. Själva musiken låter sig knappast beskrivas, men det är ett hopkok av hård bluesrock, tidig hårdrock, progressive, jazz och psykedelia. Det finns inte en dålig minut på detta album, jag återkommer ständigt och jag tröttnar aldrig på den. Långa melankoliska låtar och det händer något precis hela tiden. Stämningen är svåröverträffad.

Lonesome Crow är också en gammal favorit på skivspelarkvällarna i K och kördes särskilt frekvent för 20 år sedan. Om den låter bättre som ett original låter jag vara osagt, men det känns utomordentligt fint att ha den i samlingen. Omslaget har lite ring wear (som inte alls ser lika allvarligt ut i verkligheten - fotografiet förstärker verkligen den detaljen...) och ett litet hål i högra hörnet men skivan spelar M-. Inte ett knäpp överhuvudtaget. Brain, Tyskland, 1972. Och för de som eventuellt inte känner till det så måste det förstås nämnas att det är den första skivan med den gröna Brain-etiketten.

Den här skivan måste höras i sin helhet. Minst en gång i månaden resten av livet!

Lonesome Crow

Hamburg Session

Som S uttryckte det, jag kommer alltid tillbaka till bluesen när jag varit ute på andra resor. När G och jag var i London och såg Hawkwind för ett år sedan så handlade vi också några plattor såklart. Båda varsin Champion Jack Dupree bl.a. På G:s var där en mängd musiker som han förstås hade koll på. Gitarristerna Rainer Baumann från Frumpy, Gaggy Mrocek från Kin Ping Meh och Twenty Sixty Six And Then, trummisen Ringo Funk från Jeronimo, keyboardisten Stefan Wulff från Frumpy, Inga Rumpf m.fl. Jag blev något avundsjuk på att han hittade den, medan jag fick nöja mig med min femtioelfte samlingsplatta med bara pianoboogie. 

Jag kommer inte ihåg när jag köpte Hamburg Session, men jag tyckte det liknade en prislapp från Electric Mud på omslaget, så förmodligen där någon gång senaste året. Skön skiva en söndagsmorgon. De prominenta musikerna är tajta och skickliga men musicerandet är utan stora åthävor. I'm Going Home svänger dock riktigt mycket och där kommer även en av gitarristerna igång fint. Happy Bird, Germany, 1974.

Det får bli en länk till hela skivan.

Champion Jack Dupree - Hamburg Session

Moon Blood

Många superrariteter är klart överskattade. Fraction – Moon Blood är inte en av dem. Jag har haft en hygglig nypress av skivan i 20+ år (högst troligt en inofficiell utgåva) som jag har varit nöjd med, men nu när den har gjorts i en definitivt legal sådan från Riding Easy Records så slog jag till med att köpa en clear vinyl version. Länge sedan jag lyssnade igenom den. Black Sabbath möter Doors brukar de skriva om skivan och det kan jag väl gå med på. Den har verkligen sina stunder! Det hade förstås varit roligt att äga ett original, men det kan man ju glömma.

Come Out Of Her

Dagens raritet LIX

Det ramlar in skivor av alla de slag till samlingen med jämna mellanrum. Köpstoppen är lättare att bryta än vita månader. Nya titlar och uppgraderingar av gamla, pinsamma hål ska tätas...

Förutom Ozric Tentacles har bland annat Alice Coltranes A Monastic Trio och The Carnegie Hall Concert och Traffics John Barleycorn Must Die fått speltid den senaste veckan. Förra helgen hade vi skivspelarkväll hemma hos T och då lyssnades det förstås på otaliga skivor. Jag hann inte med att plocka ihop något särskilt genomtänkt, snarare bara vad som råkade stå framme - Ozric, Coltrane, Mick Abrahams, Moloch, Alan Jack Civilization, Black Merda och Bror Gunnar Jansson. Alan Jack Civilization - Bluesy Mind glömde jag dessutom att spela. Nåja, den får åka med även vid nästa tillfälle.

Alan Jack Civilization består av Alan Jack sång, munspel, orgel och piano, Richard Fontaine bas, Jean Falissard trummor och Claude Olmos gitarr och bildades i Paris 1969. De är väl Frankrikes svar på Cuby + Blizzards på något sätt även om de bara fick ur sig tre singlar och denna enda fullängdare. Bluesy Mind släpptes på BYG i Frankrike och på Metronome i Tyskland. 

Skivan innehåller åtta mer eller mindre stöddiga bluesspår och med inslag av psykedelia och där särskilt Claude Olmos gitarrspel utmärker sig. Han kom senare att hamna i Magma. Favoritlåtarna är nog What's Wrong där de verkligen låter som Cuby + Blizzards och avslutande långa och psykedeliska Middle Earth i Doors-stil, men egentligen är hela skivan hygglig. Dessutom i ett fantastiskt skick! Bästa köpet på Burg-Herzberg-festivalen i somras. Metronome, Tyskland, 1970.

Snart dags att bege sig till Malmö och Progressive Circus.

What's Wrong

Middle Earth

Lotus Unfoldning

Vi hade planer på att åka och se Ozric Tentacles och Gong på O2 i London förra hösten, men det blev aldrig av och det blev istället Hawkwind och Arthur Brown på Royal Albert Hall. Inget vi ångrat, men det var kanske något snopet ändå att vi aldrig kom iväg på det. Men man får försöka vara nöjd med vad man lyckas med att få se och inte gräma sig alltför mycket över allt man missar. Vi hade kanske inte gått på Progressive Circus om vi hade varit på den spelningen...

Hursomhelst, nu ska vi alltså äntligen få se Ozric i Malmö tillsammans med Agusa, Bossebandet - a tribute to Bo Hansson och Green Asphalt/Egentligen Giant nästa helg. Det ska bli fantastiskt roligt och spännande. Nya skivan med Ozric Lotus Unfoldning har anlänt och den lovar verkligen en spännande musikalisk resa. Kompisen Tim Wallinder trummar på plattan (och som han gör det!), men är inte längre med i bandet.

Nya Agusa, Noir, lyssnade vi på i bilen hem från Rögle - Grizzlys Wolfsburg i Helsingborg förra helgen, eller om det var två veckor sedan, och den lät inte heller så dum och kommer väl införskaffas så småningom. En skiva till en film, Noir. Det går väl att köpa den på Babel kan jag tänka.

Läcker poster till Ozric Tentacles-spelningarna i Sverige och Danmark måste jag säga. Jag vill försöka få tag i en sådan tror jag.

Lotus Unfoldning

Dagens raritet LVIII

Jag har haft en senare press av Black Merda i drygt 20-25 år, men till slut fick det bli ett original på Chess från 1970. Ett skivinköp jag inte alls ångrar. Jag lyssnade på min gamla nypress när det begav sig, men inte alls lika ofta och mycket som jag gjort på mitt fina original på senare tid. Så fungerar en skivnörds sjuka hjärna.

Black Merda är en utomordentligt groovy platta. Detta gäng gjorde Detroits förorter förskräckta under några år kring 1970 med sitt brutala och fantastiska sväng och sina politiska texter. Många säger att det är Hendrix-inspirerat och det är säkert så, men man kan lika gärna påstå att det är Funkadelic- och Motown-minnande. Eller att de till och med hade sin egen version av Black Rock. Faktiskt! De behöver egentligen inga jämförelser överhuvudtaget. Stöddig svart rock av bästa märke helt enkelt. Instrumentala Windsong (sjukt vacker) är möjligen en kort version av Maggot Brain av Funkadelic, eller något i den stilen... På sätt och vis. Chess, US 1970.

Prophet

Windsong

Down by the water

Dagens Bror Gunnar Jansson blir Down by the water med bandet Serve You Right to Suffer 2012. Det är alltså ingen skiva utgiven i eget namn, men den är inte sämre för det. Det är monotont och hypnotiskt bluesgroove i John-Lee Hookers-anda. Pappa Kjell Jansson, renommerad jazzbassist och Bengan och Bernt Andersson borgar för kvalitet, men det låter verkligen klass om alla inblandade. 

Flera covers, men också en hel del eget. Det är njutfullt rakt igenom vill jag lova. Även om det inte framgår på denna smått stökiga livespelning på Youtube (den jag länkar till) så är det svinbra ljud på vinylskivan. Buy or die!

För övrigt var Serve You Right to Suffer en standardlåt i gamla Half Mans set list under nästan hela vår karriär.

Down by the Water

Faceless Evil, Nameless Fear

Jag fortsätter att lyssna igenom mina nyförvärvade skivor med Bror Gunnar Jansson. De senaste dagarna är det Faceless Evil, Nameless Fear som har snurrat. Hemma på vinyl, i bilen på Spotify. Det finns ingen setlist från spelningen på Skånska Mullret upplagd, men jag är ganska säker på att han spelade denna platta rätt upp och ner. Plus, minus någon låt. Det är verkligen ett hotfullt muller. Alla låtar handlar om ond bråd död och vanligen true crime-historier. Inledande They Called Him a Righteous Man handlar till exempel om Kapten Klänning. 

Inte sällan kommer jag att tänka mitt gamla favoritband Soulbreaker Company och då kanske inte först och främst musiken utan för att Bror Gunnar ibland låter som Jony Moreno. Verkligen!

Det har gått ganska segt med att lägga in skivor i discogsdatabasen. Ibland flyter det på och man får in några stycken snabbt, men lika ofta är det världens detektivarbete. Jag närmar mig dock 1000 inlagda skivor och det får jag väl vara nöjd med trots allt.

They Called Him A Righteous Man

Cancer

Something to Remember You By

Idag lägger jag in skivor i Discogs databas till Eddie "Guitar Slim" Jones – The Things That I Used To Do. En samlingsskiva från 1970 och som råkade vara in shrink. 

Profile: 1950's blues guitarist, singer and songwriter (born December 10, 1926 in Greenwood, Mississippi - died February 07, 1959 in New York City). Eddie Jones was a major influence for a lot of bluesmen like Albert Collins, Lonnie Brooks or Buddy Guy. 

Ja, ni fattar såklart. Mycket fina grejor. Hans The Things that I Used to do var den bäst säljande bluesskivan 1954 och låg på förstaplatsen på Billboard R&B i sex veckor. 

The Things that I Used to do

Something to Remember you By

They Found My Body in a Bag

Bloggandet lyser verkligen med sin frånvaro, men här kommer en liten statusuppdatering. 

Hälsan är i vanlig ordning inte bra. Ytterligare ett läkemedel har lagts till den redan långa listan. Nu är det nog nära diabetes, men det är väl bara att kämpa på antar jag. Knäna är halvrisiga och så har jag något märkligt problem med högerfoten och som jag har dragits med sedan fjällen i somras. Ryggeländet gör sig ofta påmint förstås.

Något mera positivt är att jag faktiskt har påbörjat det mycket mödosamma arbetet med att lägga in min skivsamling på Discogs. Det lär ta ett tag. Det roliga är att upptäcka vad som står i hyllorna. En del skivor har jag inte en susning om var de kommer ifrån. Det fanns en tid när jag kunde säga exakt var jag hade köpt en viss LP och för hur mycket. Nu har jag verkligen ingen aning om en del plattor. Det är det ena mysteriet efter det andra. När jag sitter och lyssnar på skivor passar jag på att lägga in en bunt. Alla går dock inte att finna i databasen. De skriver jag upp i en fil och tänker ta tag i sist. Dit är det nog säkert ett år eller så…

För två veckor sedan var jag på en liten tvådagarsfestival här i den egna kommunen. Mycket trevligt. Bäst var Bror Gunnar Jansson och han lyssnar jag på just nu medan jag skriver detta. Förra helgen blev det Falsterbo Bird Show på lördagen. Jag passade på att få ett nytt sverigekryss, nämligen svart stork! Dessutom var det kul att träffa en massa skådare som jag känner från olika sammanhang. Fick även lämnat in min handkikare till Zeiss så att den kommer iväg till Tyskland och blir reparerad. Skärpereglaget går knappt att vrida på. Ingen kunde fixa det på plats… Jag stannade hela dagen, så trevligt var det. Igår blev det träningsmatch mellan Rögle och tyska Wolfsburg i Hbg. Det såg ganska bra ut och tyskarna hade inte mycket att sätta emot. 6-2 slutade matchen. Annars gör jag inte så värst mycket på min lediga tid. Jobbet suger all must ur mig i veckorna. 

Body in a Bag 

Det Stora Oväsendet

Hippeace United - Burg-Herzberg 2024

Så var vi åter hemma från Burg-Herzberg-festivalen. En natt på hotell i Alsfeld och därefter sex nätter i tält på själva festivalen. En hel del regn, särskilt lördagen blev en riktigt blöt historia. Med regn följer lera och allmänt slitsamt festivalliv. Jag är nog alldeles för gammal för sådana här eskapader egentligen. 

Men vi överlevde och det var samtidigt trevligt och vi fick sett åtminstone en hel del band. Hade det inte varit så blött och lerigt hade det förmodligen blivit en handfull till. Bäst var förstås Nick Mason's Saucerful of Secrets. 

När det gällde Nick Mason fick vi njuta av denna set list: Astronomy Domine, Arnold Layne, See Emily Play, Obscured by Clouds, When You're In, Remember a Day, Set the Controls for the Heart of the Sun, Fearless, Childhood's End, Lucifer Sam, Echoes. Extranummer: One of These Days, A Saucerful of Secrets. 

Vi fick däremot inte höra Atom Heart Mother/If eller The Nile song. The Scarecrow verkar också ha varit en stapelvara under turnén, men den kan jag leva utan. Typiskt att de behövde kapa drygt 20 minuter... Det hade väl att göra med att det var en festivalspelning... Hursomhelst, den stora lyckan för mig var att få höra Echoes framföras live. Även Childhood's End var en höjdare för den hoppades över första gången vi såg dem i Köpenhamn. 

Näst bäst var nog El Perro. De körde sin enda skriva rätt och upp och ner och presenterade sedan en handfull nya låtar varav flera spelades för första gången. Om någon av dessa sa de att den skulle komma på den nya skivan. Den blir intressant förstås. Dorian Sorriaux från gamla Blues Pills verkade mycket spelsugen och entusiastisk även om han fick spela andrafiolen. 

Calexico var njutbara. De påstod att Feast of Wire firade 20 år och spelade mycket från den, men sanningen är väl att den kom 2003. Nåja, deras blandning av Americana och mera latinoinspirerad musik passade Burg-Herzberg som hand i handske. De spelade även en del från deras två senaste skivor och också sådant jag inte kände igen. Ett väldigt kompetent band som kan göra lite vad som helst med flera genres. 

Tamikrest som inledde festivalen på Freakstage hade jag sett en gång tidigare, nämligen 2014. Då bestod bandet av tuareger och en fransman. Nu var det helt omvänt förhållande. Det var bara Ousmane Ag Mossa kvar som true tuareg, men bandet var helt fantastiskt och det är frågan om det inte var ännu bättre i år. Bassist och trummis borgade för ett formidabelt sväng. 

Brant Bjork är Brant Bjork och låter i princip likadant hela tiden. Det stora lyftet i setet var defintivit när han gjorde en rejält förlängd och jammig Automatic Fantastic från debutplattan Jalamanta 1999. Bassisten var en riktigt personlighet och som man tittade på lika mycket som huvudpersonen. Årets tyngsta band i stonerklassen måste man nog tillskriva dem.

Agitations Free visste jag inte riktigt hur de skulle låta. Jag har bara debutskivan Malesch, men jag tyckte det höll hela vägen med mystiskt och avancerad progressive. Väldigt suggestivt och inte sällan tungt och mörkt.

Jag skulle gärna vilja ha tag i deras andra platta på spiral-Vertigo-etiketten, men den verkar svår...

Såg slutet av Space Lords och de hade jag gärna upplevt lite mer av, men de krockade med Agitation Free och de hade jag svårt att slita mig ifrån. 

Manchesterbandet Blackballed gav vi nog också hela tiden och de var kanske något enahanda, men visst var det också mycket klassisk 70-tal-hårdrock. Zeppelin, Deep Purple, Rory Gallagher... Gissar att det är ett band man kommer höra mer ifrån. Bra sångare och gitarrist. De var nog ett av festivalens mest entusiastiska band - de älskade verkligen Burg-Herzberg och verkade aldrig vilja sluta spela. De var ute för extranummer minst två gånger, frågan är om det t.o.m. inte var tre.

Kraan, tredje gången jag ser dem på samma scen, höll stilen såklart, kanske bättre än någonsin. Jazzig funkrock och världens ös. 

Sula Bassana på Freak Stage var bättre än vad jag trodde de skulle vara, liksom Wolfmother som jag nog knappt ens hört sedan jag köpte deras första skiva någon gång på 90-talet, eller om det var tidigt 2000-tal. Klassisk arenarock. Givetvis ser man lite annat och framför allt hör man från tältplatsen när man inte orkar gå ner, men man kan inte se allt. 

En del band från grannscenen Höllenschuppen (vi låg 50 m bakom den) går förstås inte att missa och visst var det en del som lät intressant därifrån. Inte sällan mycket spacerock och psykedelia, vilket verkar vara den scenens signum.

85 mil enkel resa och färja Rødby - Puttgarden på det. Det är egentligen inget för gamla gubbar. Vi sa att det var sista gången och för mig blir det nog det. 2006-2008, 2014, 2019 och 2024. Sex resor till världens coolaste festival får jag vara nöjd med när jag ska skriva mina memoarer. Men så ser man nästa års line-up...

Lite skivköpande blev det i vanlig ordning. Inget riktigt extraordinärt, men Alan Jack Civilization Bluesy Mind (1970) på tyskt Metronome/BYG (annat omslag än den franska på BYG) har jag velat ha i flera år, så den kunde jag åtminstone inte motstå. Särskilt inte som skicket var fantastiskt. Jag har velat ha just det tyska originalet för det psykedeliska omslaget. Caravan For Girls Who Grow Plump in the Night hade jag inte i samlingen så den fick också åka med hem. Dock en billig fransk utgåva på Kingdom Records och som är något år senare än originalet som kom 1973.

Några skivor till blev det, men de kan jag väl skriva om senare när jag väl orkat lyssna igenom dem.