Dagens raritet X

Almendra - s/t, RCA 6001, Argentina, 1970. Mono. Avbildad i Pokoras reviderade 1001 Record Collector Dreams med 3 rating discs. I den gamla boken hade den två. Fantastisk skiva som det mesta med Luis Alberto Spinetta och Edelmiro Molinari. Den är något bluesigare och tyngre jämfört med debuten som andades mera 60-tal. 

A-sidan inleds med den psykedeliska Toma El Tren Hacia El Sur och man kommer genast i sydamerikastämning. Efter en stund ändrar låten karaktär och det blir stenhård blues med giftiga gitarrsolon (påminner om något spår på Pescado Rabioso II...). Den korta Jingle är vacker, men ändå en bagatell. Molinaris No Tengo Idea är boogierock från Buenos Aires. Något träig får jag nog säga. Del Guercios Camino Difícil är däremot en mycket fin låt och kanske favoritspåret på a-sidan. I Rutas Argentinas blir det mer av stabbig blues/boogie. Vete De Mí, Cuervo Negro är en annan kort låt. Det är synd för den skulle kunnat bli något. Aire De Amor är en något jazzig låt som man både kan ha och leva utan. Molinaris Mestizo avslutar sidan med en riktigt skön bluesig historia.

B-sidan inleds med den 14:35 min långa Agnus Dei skriven av Spinetta. Det är ett väldigt gitarrgnidande, först på akustisk gitarr och därefter värsta Hendrix. Sådant får man ju sällan nog av. Fungerar garanterat när man vill att gästerna ska gå hem. Den är inte lika bra som Molinaris Color Humano på debuten, men det är det ju inget som är. De två kortare låtarna Agnus Dei och Para Ir är vackra, men ändå mera av utfyllnadspår. 

C-sidan inleds med den stöddiga Parvas. Stonerrock i Argentina 1970. Cometa Azul är så bra som det kan bli - en smältdegel av jazz, blues och psykedelia. Florecen Los Nardos är stenhård, mestadels maler de på ett simpelt riff och solar som galningar. Avslutande Carmen är lugn och fin och man får andas ut lite på slutet efter den tyngsta skivsidan.

D-sidan inleds med den instrumentala Obertura. Jag vet inte alls vad jag ska likna den vid. Amor De Aire är en akustisk blues med slide. Verde Llano är åter instrumental. En jazzig bagatell och ett utfyllnadsspår. Leves Instrucciones har akustisk gitarr, piano och känslosam sång. Los Elefantes inleds lugnt med akustisk gitarr, men i refrängerna drar bandet på med trummor och bas och det blir ganska heavy. I slutet kommer även en elgitarr in och spelar diskordanta ackord/solon. Sidans längsta och bästa spår. Un Pájaro Te Sostiene har också ett stöddigt riff i de hårda partierna, men leder inte direkt någonstans. Skivsidan avslutas med En Las Cúpulas, en psykedelisk blues med Spinettas plågade sång och elgitarr i fokus.

Här finns material till en perfekt enkel skiva, men man vill trots allt inte vara utan de mera intetsägande låtarna. De bidrar med balans och variation. Jag har skivan även som CD till bilen...

Guercios Camino Difícil

Agnus Dei

Cometa Azul

Florecen Los Nardos