Ardea alba II

Det blev en liten tur till sjön idag. Vid badplatsen hände inte mer än att jag såg en forsärla. Körde vidare till norra delen och där dök det plötsligt upp en ägretthäger i vassen. Jag satte mig beredd ute på bryggan ifall den skulle känna sig obekväm med min närvaro och lyfta. Det gjorde den. Jag brände av några bilder och ögonigenkänningen fungerade på ett par bilder. Nu tycker jag kanske att den blev lite väl vit, men man ska nog kunna ta bättre bilder på flygande fåglar med nya kameran. Klicka på bilden för större format.

Dagens raritet XI

Steel Mill - Green Eyed God, Penny Farthing BLPS 19105, Tyskland, 1972. Avbildad i Pokoras 1001 Record Collector Dreams. I den reviderade boken har den 4 rating discs, i den gamla hade den 2.

Green Eyed God spelades in 1971, släpptes i Tyskland 1972, i Italien 1973 och i UK först 1975. Den brittiska utgåvan är såklart ändå den mest värdefulla. 

Steel Mill låter inte riktigt som några andra, men genren är heavy progressive. Bluesigt, ibland jazzigt i grunden och med saxofon och flöjt. Atmosfären är mörk och ockult. Som en mix av Black Sabbath och Jethro Tull kanske man kan dra till med. Öppningsspåret Blood Runs Deep sätter tonen med ett doomigt riff på gitarr och saxofon. En väldigt varierad låt med flera intrikata taktbyten. Detsamma gäller Mijo And The Laying Of The Witch som är det längsta spåret på a-sidan. Här finns ett parti som osar Sabbath. Treadmill avslutar sidan med det tyngsta på skivan.

Titellåten öppnar b-sidan. Det börjar lugnt och mystiskt, men så småningom går den över i ett mörkt riff. Gitarrsolandet sker till stenhård boogie. Det är både primitivt och slarvigt och progressivt. Green Eyed God är 9 minuter lång och det händer något hela tiden.

Jag har alltid varit svag för den vackra Turn the Page Over. Skivans lugnaste låt. Gillar melodierna och stämsången, det enkla gitarrsolot och pianot. Beatlesatmosfär. Black Jewel Of The Forest är härligt mörk och mystisk och återigen väldigt varierad med flera olika partier och taktbyten. Den korta Har Fleur avslutar med lite ljusare och hoppfullare tongångar. En sann höjdarplatta och i skick som ny.

Blood Runs Deep

Turn the Page Over

Oenanthe oenanthe

Det blev en tur ut i hemmamarkerna idag. Kungsfiskare, en ägretthäger i en annan sjö än igår (men kan förstås ändå vara samma individ), gröngöling på två lokaler, en sparvhök, fem storlommar, sträckande gulärlor, en brun kärrhök, steglitser, rastande stenskvättor och törnskator. Min blygsamma kommunårslista är nu 125 arter. Kungsfiskaren blev ny för året idag.

Dagens raritet X

Almendra - s/t, RCA 6001, Argentina, 1970. Mono. Avbildad i Pokoras reviderade 1001 Record Collector Dreams med 3 rating discs. I den gamla boken hade den två. Fantastisk skiva som det mesta med Luis Alberto Spinetta och Edelmiro Molinari. Den är något bluesigare och tyngre jämfört med debuten som andades mera 60-tal. 

A-sidan inleds med den psykedeliska Toma El Tren Hacia El Sur och man kommer genast i sydamerikastämning. Efter en stund ändrar låten karaktär och det blir stenhård blues med giftiga gitarrsolon (påminner om något spår på Pescado Rabioso II...). Den korta Jingle är vacker, men ändå en bagatell. Molinaris No Tengo Idea är boogierock från Buenos Aires. Något träig får jag nog säga. Del Guercios Camino Difícil är däremot en mycket fin låt och kanske favoritspåret på a-sidan. I Rutas Argentinas blir det mer av stabbig blues/boogie. Vete De Mí, Cuervo Negro är en annan kort låt. Det är synd för den skulle kunnat bli något. Aire De Amor är en något jazzig låt som man både kan ha och leva utan. Molinaris Mestizo avslutar sidan med en riktigt skön bluesig historia.

B-sidan inleds med den 14:35 min långa Agnus Dei skriven av Spinetta. Det är ett väldigt gitarrgnidande, först på akustisk gitarr och därefter värsta Hendrix. Sådant får man ju sällan nog av. Fungerar garanterat när man vill att gästerna ska gå hem. Den är inte lika bra som Molinaris Color Humano på debuten, men det är det ju inget som är. De två kortare låtarna Agnus Dei och Para Ir är vackra, men ändå mera av utfyllnadspår. 

C-sidan inleds med den stöddiga Parvas. Stonerrock i Argentina 1970. Cometa Azul är så bra som det kan bli - en smältdegel av jazz, blues och psykedelia. Florecen Los Nardos är stenhård, mestadels maler de på ett simpelt riff och solar som galningar. Avslutande Carmen är lugn och fin och man får andas ut lite på slutet efter den tyngsta skivsidan.

D-sidan inleds med den instrumentala Obertura. Jag vet inte alls vad jag ska likna den vid. Amor De Aire är en akustisk blues med slide. Verde Llano är åter instrumental. En jazzig bagatell och ett utfyllnadsspår. Leves Instrucciones har akustisk gitarr, piano och känslosam sång. Los Elefantes inleds lugnt med akustisk gitarr, men i refrängerna drar bandet på med trummor och bas och det blir ganska heavy. I slutet kommer även en elgitarr in och spelar diskordanta ackord/solon. Sidans längsta och bästa spår. Un Pájaro Te Sostiene har också ett stöddigt riff i de hårda partierna, men leder inte direkt någonstans. Skivsidan avslutas med En Las Cúpulas, en psykedelisk blues med Spinettas plågade sång och elgitarr i fokus.

Här finns material till en perfekt enkel skiva, men man vill trots allt inte vara utan de mera intetsägande låtarna. De bidrar med balans och variation. Jag har skivan även som CD till bilen...

Guercios Camino Difícil

Agnus Dei

Cometa Azul

Florecen Los Nardos

Ardea alba

En intensiv första vecka med eleverna. Att byta arbetsplats är väldigt ansträngande. Att försöka lära sig 125 nya namn på elever och kollegor är svårt. Lära sig alla rutiner. Det känns ändå ganska okej. Jag tror det kan bli bra. Elever och kollegor är trevliga och miljön är trivsam.

Begravning igår. Det är alltid sorgligt. Smörgåstårta och gotländska småkakor i församlingshemmet. Vi satt kvar länge och pratade. Några kusiner jag inte träffat på väldigt länge. Vi hade en släktträff för 20 år sedan...

Det har setts en ägretthäger i sjön hela veckan, men först i dag åkte jag dit och kommunårskryssade den.

Cordulegaster boltonii

Idag hann jag med både det ena och det andra. Först tog jag en promenad till sjön och sedan tillbaka längs ån där jag bland annat såg en kungstrollslända. De sjunger nog på sista versen snart. 

Vid Landisbanan fick jag fotograferat en höstmosaikslända som väl åtminstone blev ganska bra. Tycker jag.

Därefter blev det lunch hos mamma. Där hade en kungstrollslända flugit in på hennes veranda och var fast mellan krukor och glasfönstret. Jag hjälpte den ut, men passade på att ta några handhållna foton innan den åter fick sin frihet. Blågröna mosaiksländor brukar flyga in på uteplatser eller in i hus, men kungstrollslända var något nytt...

Sedan har vi haft skolstart. Udda att börja på en söndag, men det beror på att många bor på internatet och idag var det helt enkelt inflyttningsdag. Jag var där i tre timmar. Spännande med nya elever. De verkade trevliga.

På vägen hem stannade jag på en gammal favoritlokal där de nu gett sig ut i mossen med en skogsmaskin och gallrat. Inget får stå i fred. Helt förstört tycker jag. Den enda sländan jag såg var pudrad smaragdflickslända... Vattnade på kyrkogården och stannade sedan även till vid en bra lokal för rastande småfåglar. Det blev ett 20-tal steglitser, 20-tal buskskvättor, 2 stenskvättor, 5 gulärlor, 10-tal sädesärlor, 5 trädpiplärkor, 1 törnskata och 1 skogsduva.

På fredag ska jag på begravning av min äldsta moster (hon dog när jag var i Colombia). I helgen var det en annan släktings tur. Hon och hennes man är de som umgåtts mest med mina föräldrar genom alla år. Det känns tungt. Båda var med när min pappa begravdes.  Nu har fem personer som deltog på begravningen lämnat jordelivet. Det går fort nu.

Snipp, snapp, snut, så var helgen slut.

Dagen raritet IX

Humble Pie – s/t, A&M Records AMLS 986, UK, 1970. Textured cover. Avbildad i Pokoras 7001 Record Collector Dreams och med 3 rating discs. Det känns som minst 1 disc för mycket. Ett anständigt exemplar går att hitta för under tusenlappen. Ett toppex kostar drygt 1000 kr. Efter en tvätt spelade min som ny. Omslaget är väl VG/VG+.

Det är samma sättning som på de två tidigare utgivningarna Town and Country och As Safe as Yesterday Is, dvs Steve Marriott, Peter Frampton, Greg Ridley och Jerry Shirley. 

Hursomhelst, Humble Pie-skivan hade inte varit framme på länge, så den fick sig tre hela genomspelningar. Det är en väldigt diversifierad skiva med heavy rock, ballader och country. Live With Me är klassisk rock när den är som bäst - i.e. Steve Marriotts sång och samspelet mellan orgel och gitarrer ut över det vanliga. Hela atmosfären i låten är magisk. Det är något med året 1970... Deras version av Willy Dixons I'm Ready går inte heller att motstå. Alla i bandet sjunger och här tar de en vers var. Svårslaget gung och ös vill jag lova! Den Stones-doftande countrylåten Theme from Skint (See You Later Liquidator) passar bra innan den bredbenta riffstänkaren Red Light Mamma, Red Hot! Greg Ridleys Sucking on the Sweet Vine avslutar skivan. En lugn fin låt med akustisk gitarr som jag säkert inte brytt mig alls om tidigare, men som jag gillade nu.

Live With Me

Dagens raritet VIII

Floating Bridge - s/t, Liberty – LBS 83271, UK, 1969. Avbildad i Pokoras 8001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc. Den här har funnits i samlingen i minst 30 år, men det var riktigt länge sedan den spelades. Suverän bluesrock och garagepsych från detta Seattle-gäng. Jag kan inte minnas att jag var så förtjust i hela skivan förr, mer att jag gillade några få spår. Fantastiska gitarrer från Joe Johansen och Rich Dangel, vilt trumspel av Michael Marinelli och som grädde på moset en cool sångare i Pat Gossan.

Instrumentala versioner av Hey Jude, Eight Miles High och Paint it Black, resten är egna kompositioner. Dock är några halvstölder av bl.a. Hendrix. De två sista spåren, Hello Mr. Jaybird och Don't Mean A Thing, finns bara på de europeiska utgåvorna. US-utgåvan har istället Gonna' Lay Down 'N Die (Slow Blues) som sista spår.

Crackshot

Don't Mean A Thing

Dagens Raritet VII

Parish Hall - s/t, Liberty LBS 83 374, UK, 1970. Avbildad i Pokoras 8001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc. I 6001 Record Collector Dreams finns den franska utgåvan (annat omslag) och även den har 1 disc. Vet inte om den engelska skulle vara mera värdefull än den amerikanska. De kostar väl ungefär detsamma vad jag förstår, men den amerikanska finns inte med i någon volym. Det känns lite slumpmässigt.

J hittade Parish Hall på en skivmässa någon gång kring mitten av 80-talet. Jag gillade den stenhårt och var väldigt avundsjuk. Jag letade efter plattan på mässor och i listor i flera år innan jag hittade ett exemplar. Det är lite skillnad mot i dag när tillfredställelsen oftast finns några knapptryckningar bort. Parish Hall var en powertrio från The Bay Area och som gjorde denna enda skiva. Hård bluesrock/hårdrock och med ett uns psykedelia av bästa märke. Gary Wagners gitarrbändande i tunga öppningsspåret My Eyes are Getting Heavy är fortfarande imponerande och nog bäst på skivan. I Ain't Feeling Too Bad är det Allman Brothers-feeling och Skid Row Runner och Lucanna är giftiga riffstänkare. How Can You Win var en favorit redan från början och den gjorde vi en cover på med Tectonic Break till Small Stone Records Sucking the 70's 2002. 20 år sedan! Om 20 år är man död.

My Eyes Are Getting Heavy

Saucerottia saucerottei

En dag efter att mina skådarkompisar åkt hem fick jag lånat en kamera. En likadan som jag blivit bestulen på, dvs en Canon EOS 7d Mk II och ett 100-400-mm-objektiv. Inte ett IS II USM, utan den äldre modellen. Vi åkte tillbaka till Doña Dora på vägen mot Anchcayá och jag fotograferade som en galning. Där var inte lika bra aktivitet som tre veckor tidigare, Crimson-rumped Tocanet hade t.ex. lämnat boträdet, det dök inte upp några flockar och det var väldigt dimmigt de första timmarna. Jag fick dock tagit en del bilder och det kändes kul att fotografera igen.

På kvällen, vid lodgen, sattes det upp rena ataljén för kolibrier, dvs en jämnt färgad bakgrund, blommor med sockervatten och 4-5 externa blixtar. Amerikanerna som jag hängde med skulle använda sig av multiflashteknik. Som bekant är det svårt att frysa vingarna på kolibrier med vanliga tider. Jag fick prövat på denna, för mig innovativa teknik, och visst blev det en del bra bilder. 

Arterna här är Steely-vented Humminbird och White-necked Jacobin, men jag har några till. Dessa blev nog ändå bland de bästa. Som jag förstod det är detta något som ofta erbjuds fågelfotografer vid kolibrifeeders numera. Onekligen kul och fåglarna verkade inte ta någon skada.

Klicka på bilderna för att få dem förstorade.

Dagens raritet VI

Head Over Heels - s/t, Capitol Records – ST-797, US, 1971. Avbildad i Pokoras 8001 Record Collector Dreams och med 2 rating discs. Enda plattan från denna powertrio. Skitig och bluesig hårdrock utan några krusiduller. De öser på ganska kompromislöst och några av låtarna är uppenbarligen inspelade live. Skivan är definitivt värd att låna ett öra, men det är långt ifrån ett mästerverk och emellanåt är den ganska stabbig. B-sidan starkare än a-sidan. Question och Circles är mina favoriter. Lite Grand Funk-vibbar i några spår. Skivan spelar M-, omslaget med ring wear.

Question

Circles

Dagens raritet V

Michal Prokop and Framus Five - Mesto Er, Supraphon 113 1069, Tjeckoslovakien, 1971. Avbildad i Pokoras 3001 Record Collector Dreams med 1 rating disc. En av mina favoritplattor från den tjeckoslovakiska scenen. Helt omöjlig mix av progressiv rock och storbandsjazz. Sångaren Michal Prokop är fantastisk och gitarristen Lubos Andrst är en av de bästa, men frågan är om det inte är trummisen Petr Klárfeld som får en att tappa hakan flest gånger. Särskilt i det sidlånga eposet Mesto Er. Atmosfären i denna storslagna och osannolika komposition är svårslagen i min bok. Jag väljer dock att länka till Tys kámen. Gitarrsoundet i den är grymt och Prokop ger allt och lite till.

Alltid när jag hör på denna magiska skiva förflyttar jag mig till Slovakien. Jag hade skivan på CD i flera år innan jag till slut hittade en acceptabel vinyl och den spelades ofta då i bil eller på CD-spelare. Eller om det kanske t.o.m. var på kassett och på kassettbandspelare. Jag tror det faktiskt.

Tys kámen

Dagens raritet IV

Nico - The Marble Index, Elektra - EKS-74029, US, 1968. Avbildad i Pokoras 8001 Record Collector Dreams med 2 rating discs fast då ett UK-exemplar. Det verkar som att US och UK betingar ungefär samma värde. De dyraste som sålts enligt popsike.com är amerikanska WLP.

Jag kan tänka mig vilken chock folk fick som plockade hem den här avantgardistiska skivan och förväntade sig en ny Chelsea Girl. Med Nicos mörka stämma till en ostämd tramporgel och några enstaka andra ljudeffekter från John Cale mässar det kusligt och trasigt på. Minimalistiskt och avantgardistiskt, men ändå varmt och vackert. Skräckfilmsmusik.

Jag har Chelsea Girl på CD och den har spelats en hel del genom åren. Jag har dessutom några skivor från 80-talet och som köptes i samband med en mycket kort gothperiod. Hursomhelst, både Chelsea Girl och Desertshore borde nog plockas in på vinyl så småningom. De är alla klassiker som bör finnas i hyllorna. 

Frozen Warnings

Evening Of Light

Dagens raritet III

Next Morning s/t, Calla SC-2002, US, 1971. Avbildad i Pokora 6001 Record Collector Dreams med 2 rating discs. 

En skiva som man kanske tänkt skulle sticka i väg prismässigt, men än har det inte skett. Den kostar en knapp tusenlapp och det har den alltid gjort... Uppenbarligen pressades det en hel del skivor och många av dem hamnade uppenbarligen i Europa. Min är fortfarande i shrink. 

Den har egentligen det mesta. Ett gäng från Trinidad som flyttade till New York, spelade in i Electric Lady studios, gav järnet i åtta psykedeliska spår, orgeln i främsta rummet, en vass gitarrist och ett stöddigt komp. Särskilt det självbetitlade öppningsspåret är en höjdare som bara osar Hendrix och har flera explosiva gitarrsolon. 

Den gavs också ut i Frankrike samma år på Roulette och den verkar betinga ett liknande pris.

The Next Morning

Dagens raritet II

Ancient Grease från Wales och deras enda platta Woman and Children First får bli dagens raritet. Mercury 633 8033, UK, 1971. Avbildad i Pokora 5001 Record Collector Dreams med 2 rating discs. Det är UK-versionen som betingar högst värde, men enligt Galactic Ramble och discogs gavs den ut där först 1971. I USA, Kanada och i Nederländerna är utgivningsåret 1970. Pokora har skrivit 1970 för UK-skivan, men det är uppenbarligen felaktigt. Skivan från Nederländerna har foldout-cover, så det är ju den utgåvan som är den optimala. De amerikanska och kanadensiska har ett helt annat omslag. Jag har även en US-press... UK-skivor kan gå för över 5000 kr i bra skick. Dyrast på popsike.com är dock en kanadensisk in shrink som gick för $810. Låter absurt. Jag tror nästan att min amerikanska var in shrink när jag köpte den för 150 spänn.

Musikaliskt är det en blandning av något stabbig heavy bluesrock och psych och med några lugnare låtar som drar mera åt det progressiva hållet. Odd Song är nog den som går bäst hem hos mig, även om jag gillar attityden och gitarrmanglandet i de mera stöddiga bluesrifflåtarna som Freedom Train, Don't Want, Eagle Song, Mother Grease the Cat, Prelude to a Blind Man och avslutande titellåten. Det är mycket wah-wah och Geezer Butler-bas för pengarna vill jag lova. I några spår rytande orgel som grädde på moset. Riffen har man hört förut. Två genomlyssningar och jag vill säga att jag tyckte den var bättre än vad jag mindes den vara. Den får nog snurra lite oftare...

Odd Song

Woman and Children First

Dagens raritet I

Jag har tänkt ge mig på ett nytt projekt på bloggen. Dagens raritet tänker jag kalla den. Det blir inte fåglar utan LP-skivor. Foton på den aktuella skivan (inte lånade från nätet), information om raritetsgrad och annat och några personliga rader om musiken. Jag tänker begränsa mig till 1960- och 1970-talen. Kort och gott.

Först ut blir Frees debutplatta Tons of Sobs. En av mina absoluta favoritskivor. Avbildad i Pokora 5001 Record Collector Dreams med 2 rating discs. Det där med raritetsgrad är svårt. Då den är utgiven på Island bör även förstapressen varit ganska stor. Det är dock sällan man ser en sådan i anständigt skick. Min är så fin som den kan bli. I skick som min har den sålts för 10 000 kr på Ebay. Island Records ‎– ILPS-9089. UK, 1969. 

Hursomhelst. Over the Green Hills Pt. 1 och Pt. 2 är bland de vackraste och vemodigaste låtar jag vet. THE soundtrack of my life.

Over the green hills and into the sun
That's where I feel I ought to be goin'
Blue sky above me and green earth below
Don't even matter which way I go Yeah!
Ah ah ah ah
Ah ah ah ah

The trees hold their arms out to catch what life gives
But the people try to snatch all there is
They can have all I own. I don't need anything
I'll just follow the river, and see what it brings
Ah ah ah ah ah
Ah ah ah ah ah ah

Vill man ha Over the Green Hills i en sammanhängande version finns den utgiven så i samlingsboxen Songs of Yesterday. Här inleder Pt. 1 skivan innan den tonas ner och övergår i Worry. Worry är hårdare än något på första Led Zeppelin. De spelar med en frenesi, inte minst Simon Kirkes explosiva trumfills och passion och känsla som borde vara omöjligt för ett gäng tonåringar. Andy Fraser var bara 16 år vid inspelningen. Paul Rodgers sjunger som en Gud och Paul Kossoffs gitarr skär genom märg och ben. Vilken låt! Gunget och kaxigheten i Walk In My Shadow är obetalbart och det bara fortsätter så i princip i varje låt. Det finns inte ett dåligt spår. Efter Sweet Tooth tonas Over the Green Hills Pt. 2 upp och mina favoritrader får avsluta skivan.

Ah ah ah ah ah
Ah ah ah ah ah
I need to be free where the air is clean
And the sparkling river is cool on my skin

When the sun shines I'll follow it's glow
And I won't stop moving till it's sinking low
Ah ah ah ah ah

Man sitter mållös efter att ha hört igenom Tons of Sobs. Varje gång. Jag har den förstås på CD också och det händer att den får sig några genomspelningar i bilen också. Rimligen finns denna skiva på min topp-10-lista ever.

Worry

Jetlag

Hemma från längsta resan. 6,5 vecka i Sydamerika - Colombia, Brasilien och Peru. Den mesta tiden spenderades i Colombia. Sex dagar i Brasilien och Peru i Amazonas.

Resan hem var utomordentligt slitsam. Först Calí - Bogotá och en övernattning där. Därefter Bogotá - Toronto, Toronto - London och slutligen London - Köpenhamn. Även denna gång blev min resväska kvar i London. Jag får väl hoppas att få den om 2-3 veckor hemlevererad till dörren.

Den njutbaraste delresan blev mellan Toronto och London då en brittiska och jag hade ett tomt säte mellan oss. Det gav ju lite bättre möjligheter att sträcka ut sig och jag lyckades nog faktiskt sova 3-4 timmar. Mellan Bogotá och Toronto sov jag inget alls. Inte heller mellan London och Köpenhamn.

Sedan senaste inlägget har jag varit i Amazonas i Brasilien och Peru. Det blev en häftig resa på alla sätt och vis, inte minst nostalgimässigt, eftersom vi var där för 10,5 år sedan, men jag blev magsjuk ytterligare en gång och jag hade det riktigt jobbigt med hälsan, de bitande insekterna och utrustningen. 

Det gick knappt att känna igen sig. Vattenståndet var mycket lägre och vi kunde inte göra samma utflykter som vi gjorde 2011. Jag hade hoppats på mer fågel, men det blev snarare tvärtom. Även insektsmässigt var det fattigare. Floddelfinerna var dock fler. Vi såg både grå och rosa delfiner i stora mängder. Vi badade i floden flera gånger och hade då delfinerna runt oss.

Just nu känns det som att jag har rest färdigt. Mitt hälsotillstånd klarar uppenbarligen inte riktigt av alla dessa strapatser. Nåja, det hela får väl sjunka in antar jag.

Jag lånade en kamera med tillhörande 100-400 mm-objektiv i två dagar och återbesökte Doña Dora på stillahavssluttningen av västra Anderna och när jag till slut fick min resväska, där min gamla 7d fanns, kunde jag låna ett 300 mm-objektiv för Amazonas och jag gjorde så småningom även ett återbesök till km 18 och fick återfotograferat en del av det jag förlorade där. Jag har med andra ord en hel del foton med mig hem trots allt. Just nu har jag dock inga möjligheter att få bilderna överförda till min dator...

De sista veckorna i Calí blev det mest små utflykter och diverse kulturella utsvävningar. Det slet inte lika hårt på hälsan och var väl allmänt trevligt. 

Bilderna i detta blogginlägg från vår utflyktsdag till Silvia och marknaden där.