Lyrurus tetrix

Jag har inte alls uppdaterat bloggen om vad som händer på fågelfronten denna vår. Vi håller såklart på med våra skogshönsinventeringar i vanlig ordning. Resultat är, på ett ungefär, lika bedrövligt som de senaste åren för både orre och tjäder. Jag gissar tyvärr att det är dödsryckningarna som vi ser hos framför allt tjädern nu. Jag har detta år lyckats se en tjädertupp (den enda observationen av en tupp överhuvudtaget) och haft ett misstänkt uppflog av en höna. I övrigt har vi bara konstaterat en dryg handfull lokaler med äldre spillning. Det är alltså riktigt svårt att ens hitta några skitar. Orrarna marginellt bättre. Den bästa lokalen från i fjol har halverats, men det har dykt upp 1-2 tuppar extra på några myrar nu i maj, så summan av tuppar  är ungefär densamma som föregående år. 

Idag gjorde vi en lite riktad insats på tre av de mest potentiella myrområdena. J och jag på S-myr, B på Sm-mossen och KA på L-mossen och F-mossen. KA och jag hittade äldre spillning, men annars fanns det inget att glädjas åt. Dock spelade 3 orrar på min lokal. Där hade det tidigare konstaterats bara en säker tupp, även om det funnits misstankar om två. 

Sedan har vi, liksom 2020, en hemlig uggla på bo och som vi behöver ha koll på. Idag konstaterade vi att ungarna är kläckta. Magiskt! Länge såg honan ganska slö och flegmatisk ut, men efter en stund började hon stycka en gnagare som hon uppenbarligen haft i lager. De små måste i ett tidigt stadium ha finfördelat kött. Om någon vecka kommer de att svälja vad som helst helt och helst hela tiden. Hanen syntes inte till.

Den sista resan

Vi har så beslutat oss för att åka till Burg-Herzberg Festival till sommaren. För mig blir det sjätte gången. Det känns som ovanligt många bra band och vi har länge pratat om att göra en sista resa dit ner. Jag har varit där 2006, 2007, 2008, 2014 och och 2019. De andra har varit där ytterligare några gånger. Det ska bli vansinnigt roligt, även om man fruktar själva resan. 

Och kolla på banden: Tamikrest (sett dem där tidigare, 2014), Brant Bjork (också sett tidigare, kanske det var 2007), Agitation Free, Calexico, Sula Bassana, Israel Nash, Kraan (sett där två gånger tidigare!), Wolfmother, Nick Mason's Saucerful of Secrets, Gaupa och El Perro (Parker Griggs från Radio Moscow och Dorian Sorriaux från Blues Pills). 

Det finns dessutom alltid något som man inte har en susning om vad det är just nu och som blir skitbra. Givetvis var det Nick Mason's Saucerful of Secrets som blev tungan på vågen, men jag skulle nog kunnat tänka mig att åka även utan dem, för det är riktigt fina band. 

Nick Mason's Saucerful of Secrets - Echoes

Calavera

Jag har snöat in på Calexico från Tucson, Arizona. Ett band jag helt missat. Deras blandning av americana, tejano, mariachi och annan latinmusik är alldeles fantastisk. Edge Of The Sun från 2015 har gått varm i bilen till jobbet (sällan hem för då lyssnar jag på Studio Ett) och nu har jag den också på vinyl. Jag borde dock köpt deluxeutgåvan för bonuslåtarna, som alla är riktigt bra. Jag skulle till och med säga att Calavera är favoritspåret och den finns inte med på min utgåva. Vilket otroligt groove! Jag dansar inte, men jag önskar att jag gjorde. Dock är hela skivan suverän, så jag är väl inte alltför deppig ändå. City Slang, US, 2022, Blue translucent vinyl, limiterad, 1200 ex.

Bullets & Rocks

Woodshed Waltz

Calavera

Waiting For a Coconut to Drop

Jag har köpt någon Brant Bjork-skiva då och då genom åren. Varje gång jag fått för mig att kolla upp om han gjort något nytt så har det kommit ett par tre skivor. Hans utgivningstakt är verkligen för hög för att man ska hänga med... Hursomhelst, Jalamanta, debuten från 1999, tror jag inte ens att jag hade hört för några månader sedan. Jag körde den några gånger i bilen och insåg att jag måste ha den på vinyl.

Jalamanta hade nog mått bra av att ha varit en enkelskiva istället, men samtidigt är hans sound alltid skönt och groovy så även de mera anonyma låtarna är ganska njutbara. Heavy Psych Sounds, Italien 2019. Remastered, 2-LP, Yellow vinyl, limiterad, 500 ex.  

Automatic Fantastic

Defender Of The Oleander

Waiting For a Coconut to Drop

Don't Deny It

Southern Steel Get on Through är en privatpress från 1974. Bandet var från Miami, Florida och gjorde bara denna enda fullängdare, samt en singel (båda låtarna finns på LPn). Get on Through återutgavs för första gången i slutet av förra året av RidingEasy Records. Limiterad till 300 ex (jag har nummer 18/300) och skivan i Caramel Swirl. 

Det är mestadels ganska snäll southern rock, med bra gitarrer och sång och stämsång och några riktigt bra låtar. Det är inte lika proffsigt som de stora sydstatsbanden, men det bidrar bara till charmen. Låtarna som drar åt country är bättre en de något stabbiga boogie-spåren. I sista låten, Don't Deny It (7:17) växlar de upp med gitarrerna i slutet i bästa Free Bird-andan. Klart värd att ha i samlingen!

24 Hours A Day

Don't Deny It

Hair of the Dog

El Perro - Hair of El Perro. Vilken jäkla platta! Jag hänger som vanligt dåligt med, för denna kom redan 2022. Parker Griggs och Lonnie Blanton från Radio Moscow och några andra snubbar som jag inte känner igen namnen på gör värsta Hendrix-möter-Santana- och Funkadelic-skivan. Fast tyngre då. Den har snurrat ett tiotal gånger hemma och dessutom har jag kört den en handfull gånger på väg till jobbet i bilen. Det finns inte ett dåligt spår! Helt enormt sväng!

Sedan skivan kom har Parker Griggs bytt ut hela bandet och idag ingår bland annat den gamle Blues Pills-gitarristen Dorian Sorriaux och Prisma Circus-bassisten Joaquin Escudero i bandet. Rekommenderas! Alive Naturalsound Records, US, 2022.

The Mould

Black Days

Dagens raritet LVII

Skivan som jag har hört mest på den senaste tiden är Agitation Free Malesch. Jag har haft en Amber Soundroom-utgåva sedan början av seklet, men nu har jag även ett fint original på Vertigo Swirl. Bandet bildades redan 1967, men det dröjde till 1972 innan de fick ut förstlingsverket. Innan inspelningen hade Agitation Free rest runt i bland annat Egypten och Marocko och spelat. Med sig därifrån hade de ljudupptagningar av böneutrop, livliga basarer m.m. och dessa samplas in i låtarna här och var och även själva musiken har en del arabiska influenser. Det här är verkligen inte för alla, men jag håller den mycket högt. 

Öppningsspåret You Play for Us Today med sin hypnotiska bas sätter tonen. Fantastisk låt och med riktigt vasst gitarrspel. Sahara City transformeras efter en stund till Syd Barrets Astronomy Domine. Åtminstone tänker jag på den på grund av gitarrsoundet. I Ala Tul är det orgel, percussion och i det närmaste ett bassolo som dominerar. Pulse ger återigen Pink Floyd-vibbar. En sequencer spelar en mer och mer atonal melodi och på det läggs Barrett-gitarr och friformstrummor. Oerhört suggestiv och underbart kaotisk. I Khan El Khalili (som är en stor basar i Kairo) börjar jag alltid nynna på Fearless på Meddle. Titellåten är längsta spåret på skivan. Ett långt och helt suveränt jam. Till en början tänker jag att det är ett psykedeliskt mästerverk, men i slutet av låten är det mer progressive än psychedelic. Nåja, ibland går dessa genres in i varandra. Det är synd att avslutande Rücksturz är så kort. Den är förvisso fantastisk oavsett, men den fina gitarrmelodin skulle förtjäna att spelas någon gång till efter en utsvävning. Skivan finns avbildad i Pokoras 4001 Record Collector Dreams och där har den bara fått en rating disc. I boken The Vertigo Swirl Label (2016) har den fått **** av ****** vilket indikerar 500-800 €.

Sahara City

Pulse

Rücksturz

Dagens raritet LVI

Humble Pies andra skiva Town and Country är en något lugnare historia jämfört med den ösiga rock 'n' rollen från As Safe as Yesterday Is. Det låter inte lika brittiskt längre utan de utforskar snarare americana och southern rock. Sedan har den Silver Tongue som är ett riktigt monster till låt! Ingen sjunger som Steve Mariott och bäst är han just i den här typen av låtar. Otroligt maffigt sound och jag älskar verkligen varenda ton. Inte minst basspelet från Greg Ridley som är Geezer-tungt och gitarrsolona som är gåshudsframkallande all over. Silver Tongue kan jag höra om och om igen. Som tur är skulle det komma mer i den här kalibern från och med nästa skiva. Även den avslutande Home and Away är en favorit. Först en popbagatell från Frampton som kanske lätt skulle kunna glömmas bort, men solona i slutet lyfter den enormt. Immediate, UK, 1969. 

Silver Tongue

Dagens raritet LV

Nu har jag nog fått ett nytt favoritalbum med Embryo. Närmare bestämt Steig Aus från 1973, deras första på Brainetiketten. Jag har alltid tjatat om Rocksession från 1974 som den ultimata psykedeliska jazzrockplattan, men frågan är om inte denna får mig på än bättre humör. Den är kanske inte riktigt lika psykedelisk och flummig utan mera av en ren fusionskiva och något oftare framförd i ett betydligt högre tempo (vilket inte brukar vara min grej), men det är ett sådant sanslöst drag att det är svårt att stå emot. I Radio Marrakesch/Orient-Express spelar alla som om det var sista gången i livet och inte minst gitarrspelet är helt vilt och sådant går förstås alltid hem. I den drömmande och suggestiva Dreaming Girls låter de som på Rocksession med xylofon och violin. En fantastiskt vacker skapelse. Inget instrument kan skapa samma melankoliska stämning som en violin spelad på rätt sätt. Det är som om där hela tiden finns några extra toner och som skär genom märg och ben. 

B-sidan är ett spår, Call, i 5 delar. Här finns allt och lite till. Ekvilibristisk jazzrock, psykedelia och all annan tänkbar sinnesutvidgande musik. Det är i stora delar så intensivt att man bli helt matt. Vilket jäkla basspel och orgelhamrande alltså... Om jag ska välja ut 10 krautrock-album och inte ta med de enklare hårdrocksakterna (vilket en del puritaner givetvis inte gör) så är denna definitivt där tillsammans med några skivor med Out of Focus, Amon Düül II, Guru Guru, Yatha Siddhra, Kraans första, Agitation Free, Exmagma och nämnda Rocksession. 

Radio Marrakesch/Orient-Express

El Comienzo De Un Largo Camino

En annan argentinare som jag gillar är B.B. Muñoz Tiempo de Reflexion från 1976. Även denna har jag haft ett tag i samlingen och den var, liksom Pappo's Blues Volúmen 4, länge olyssningsbar på grund av smuts i skivspåren. Först nu fick jag för mig att rengöra den. Efter ett envetet tvättande och skrubbande blev den acceptabel om än inte helt välljudande. B.B. Muñoz lämnade Argentina i början av 1970-talet och släppte denna skiva i Spanien 1976. Det är ingen riktigt höjdare, det kan jag trots allt inte påstå, det finns några träiga spår, men den har tillräckligt många awesome folk- och bluesspår och som helt klart har sina förtjänster. Det är några låtar med funkig blues som fångar mig. Särskilt öppningsspåret Amigo Mío går hem, liksom El Comienzo De Un Largo Camino som definitivt är ett monster till låt. Muñoz, har till skillnad från Pappo, den där rösten som jag går igång på och han får ofta till oerhört vackra fraseringar i sina sångmelodier. Det finns ytterligare några låtar som är klart lyssningsvärda, inte minst titellåten. Jag skulle dock behöva ett lite bättre låtande exemplar för att vara helt nöjd, så det lär väl bli en jakt på ett sådant... Hispavox, Spanien, 1976.

Det får bli en länk till hela skivan.

Tiempo de Reflexion

Dagens raritet LIV

Det finns inget som primitivt producerade, skitiga psykedeliska argentinska bluesplattor från det tidiga 1970-talet. Det skulle verkligen vara något att koncentrera köpandet till istället för mitt helt planlösa och ofokuserade samlande. Som tur är har jag trots allt fått tag i åtminstone några guldskivor genom åren. Pappo's Blues Volúmen 4 köpte jag för några år sedan. Den var i princip ospelbar och behövde verkligen sig en djuprengöring. Detta var innan jag hade införskaffat en riktig skivtvätt så den ställdes åt sidan. Nu är plattan ren och fin, näst intill helt knasterfri, men den låter förstås fortfarande som en mycket enkel replokalsinspelning.

Det finns nog inte någon som sjunger lika slappt och slött och likgiltigt som Pappo, men det skapar mest en härlig stämning. I princip alla låtarna är ett primitivt malande på ett och samma boogieriff. Vad annars? Jag vill verkligen inte att det ska låta på något annat sätt! Utöver denna har jag tyvärr bara de två första skivorna och de är båda något vassare. Nästan högst upp på önskelistan står Vol. 3. Oavsett, Volúmen 4 är fortfarande en riktigt giftig skiva och favorittragglandet är nog Gato de la Calle Negra. Music Hall, Argentina, 1973. Ett demonstrationsexemplar. 

Gato de la Calle Negra

Abelardo el Pollo

Dagens raritet LIII

Jag har flera gånger lagt upp min favoritplatta med Embryo, Rocksession, på den gamla bloggen och nu även på den nya. Varje gång har jag skrivit att jag verkligen borde skaffa mig fler Embryo-skivor. Hursomhelst, det har jag äntligen gjort. Först ut blir Embryo Featuring Charlie Mariano – We Keep On från 1973. Det är verkligen en intensiv upplevelse. Christian Buchard spelar mellotron, vibrafon, slagverk, trummor, keyboard, mellofon, bas, gitarr och sjunger. Charlie Mariano får också stort utrymme med sopransaxofon, altsaxofon, tvärflöjt, nadaswaram och bambuflöjt. Första spåret No Place To Go är ett monster. Ett våldsamt jam där nästan alla medlemmarna får utrymme att visa sina färdigheter. Charlie Mariano blåser lungorna ur sig på sina olika saxofoner och gitarrsolona från Roman Bunka är något ut över det vanliga. 

Det är mycket nordafrikanska rytmer och stämningar och kreativiteten flödar. Är jag på rätt humör så älskar jag verkligen sådan här friformsjazz. Sedan missar jag aldrig ett tillfälle att berätta om att jag har sett detta hippiekollektiv av virtuoser två gånger på Burg-Herzberg-fastivalen i Tyskland. Skivan kom som sagt 1973, men jag har en spansk pressning från 1974. BASF.

No Place to Go

Dagens raritet LII

Jag brukar klaga på att jag lyssnar för lite på mina skivor, men just nu har jag en period med ganska intensivt skivlyssnade och inte minst på Canterbury progressive. Det är dock inte mina Soft Machine- och Caravan-skivor som har luftats, utan istället Robert Wyatt och Hatfield and the North som snurrat en hel del. Även Matching Mole har fått sig en genomspelning, men den skulle verkligen behöva uppgraderas till ett mer välljudande exemplar.

Robert Wyatts Rock Bottom från 1974 är en utomordentligt speciell skiva. Plattan spelades in ett knappt år efter att Wyatt föll ut från fjärde våningen på en fest, blev förlamad och hamnade i rullstol. Det blev därmed ett slut på trumspelandet och istället kom han att fokusera på piano, orgel, handtrummor och sin säregna och speciella sång. Rock Bottom är, fullt begripligt, enerverande, väldigt melankolisk och sorglig och mörk. Det är krävande musik, men efter några genomlyssningar skulle jag ändå vilja säga att skivan är oerhört suggestiv, spännande och genomgripande vacker. Det är faktiskt så att skivan allmänt betraktas som ett mästerverk. Richard Sinclar, Hugh Hopper och Mike Oldfield gästar. Det är som sagt en LP som växer efter varje lyssning och jag rekommenderar att ha tålamod. Virgin, UK, 1974.   

Alifib