Dagens raritet XXXIII

Trapeze - Medusa, Threshold THS 41970, 1970, USA. Pokora 8001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc. 

Medusa är en hårdrocksklassiker som kan mäta sig med de bästa, i.e. Deep Purple, Led Zeppelin, Black Sabbath och Uriah Heep. En powertrio som ger allt i form av passion och inlevelse. För mig är det särskilt de lugnare låtarna Jury och framförallt Seafull som berör. Ett måste i skivsamlingen. Gleen Hughes är en vattendelare i Deep Purple, men här brukar han tålas av alla

Jury

Seagull

Nero su bianco

The Freedom – Nero su bianco eller Black on White. Musik till en film. Det här hade verkligen varit en tung raritet om jag haft ett original. Endast 300 exemplar lär vara släppta och dessutom enbart i Italien. En helt omöjlig skiva med andra ord. Som tur är så är den inte så märkvärdig. Öppningsspåret To Be Free är helt fantastiskt. Den orgeln alltså! Tänk om allt låtit så här... Jag har en sydkoreansk pressning i mono på Merry Go Round. Limiterad till 1000 exemplar och handnumrerad. Nr 54/1000.

Bandet släppte några skivor till: Freedom (självbetitlad 1970), Freedom (också självbetitlad 1970 - den saknar jag), Through The Years (1971) och Freedom Is More Than A Word (1972 - saknar även denna).

Nero su bianco är ändå värd att äga för den fantastiska låten To Be Free. Trots allt.

To Be Free

Change me

Jag hörde Arcadium Breathe Awhile från 1969 för första gången för drygt 10 år sedan. Jag föll inte alls för den då, men har länge tänkt att jag måste ha missat något. Nu har jag plockat hem den ultimata nyutgåvan från Sundazed, including long-lost acetat mix, booklet with photos/band history, repro promo poster, 7" with picture sleeve...

Hur jag kunde undgå att höra att detta är ett mindre mästerverk för 10 år sedan vet jag inte, men ibland är man helt enkelt inte mottaglig för en viss sorts musik. Breathe Awhile är orgelbaserad, mörk och mystisk psykedelia och progressive. En fot i 60-talets psych och garagerock och en i den nya progressiva rocken. Sången kan nog vara svårsmält för en del, men jag har inga större problem med den. Även om man kan höra t.ex. Doors i något parti och Procol Harum i något annat, så skulle jag vilja säga att de har en väldigt egen stil. De som vill ha giftiga gitarrsolon går inte heller lottlösa. Skivan har det mesta. 

Originalet och acetatets mixningar skiljer sig ganska mycket. Till och med jag hör det. Jag har nog mest lyssnat på acetatets mix, men jag vet inte vilken jag gillar bäst. Det kanske ger sig så småningom. 

Ska jag jaga ett original av denna? Dyr skiva... Det finns ett franskt original som kanske är prisvärt. Skivan är dock känd för att låta ganska dålig. Den här återutgåvan är verkligen ingen hi-fi-upplevelse, men ändå någorlunda njutbar för mina trötta öron.

Change me

It Takes A Woman

Dagens raritet XXXII

Raritetsmässägt borde även den andra och självbetitlade plattan med Burnin Red Ivanhoe platsa i någon Pokora-bok, men den lyser med sin frånvaro. Skivan släpptes 1970 på Sonet i Danmark, mellan M144 och W.W.W.  Även om skivan inte räknas som mästerverket i deras utgivningskatalog så är den definitivt en av de bästa skivorna från 1970 från Norden och den kvalar lätt in som en av de viktigaste inom progressive/jazzrock i allmänhet. Bandet spelade in plattan i London (där den gavs ut på Warner Bros. Records...), vilket gjorde Burnin Red Ivanhoe till ett av de första danska banden som lyckades ge ut något i proggrockens hemland.

Låtarna på skivan uppvisar en lättsam canterburisk lekfulhet kombinerad med en tydlig kryddning av blues. Första sidans Across The Windowsill gör mig glad och det är inte utan att man associerar till Van Morrison. Underbar låt och med ett fantastiskt gitarrsolo. I Canaltrip, som inte är mycket till låt, excellerar en mjuk och fin saxofon. Rotating Irons är mer av en trög bluesrocklåt dominerad av gitarr och backad av orgel och bra munspel. För mig låter det lite som en variant av Season Of The Witch, men det kan jag mycket väl ha fel om. Flummig och fin är den i vilket fall som. En höjdare faktiskt. 

Andra sidan börjar med den helt instrumentala jazzrocklåten Gong Gong, The Elephant Song med omväxlande solon från trombon, saxofon och munspel. Jazzrock i den här genren när det är som bäst. Alldeles lagom utflippat. Near The Sea är en något psykedelisk ballad med bra flöjtspel och den avslutande Secret Oyster Service, som sannolikt är en sorts hyllning till deras kollegor i just Secret Oyster Service, är en utmärkt jazzrocklåt med dubbla saxofoner och som närmar sig friformjazz. Denna är en av höjdpunkterna på skivan. Faktiskt. Sanningen är att man kan spela igenom hela plattan och tycka att allt är lyssningsvärt.

Across the Windowsill

Rotating Irons

Dagens raritet XXXI

Burnin Red Ivanhoe - W.W.W., Sonet – SLPS 1522, Danmark, 1970. Avbildad i Pokoras 6001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc. Dock som en tysk på Telefunken. Jag tror inte att de skiljer sig något nämnvärt i pris mellan dessa utgåvor. Snarare är det så att den danska är något dyrare. Detsamma gäller den engelska utgåvan på Dandelion. Hursomhelst, jag har den förstås helst som dansk utgåva. Skivomslaget är lika enkelt intetsägande som M144, men uppslagsbilden är desto härligare med ett IR-foto av bandet (klicka på bilden för att få den större...).

Jag har verkligen snöat in helt på Burnin Red Ivanhoe. De är bandet jag lyssnat mest på den senaste tiden. På W.W.W. (profetisk titel...) är det lika delar Pink Floyd, Soft Machine, Embryo och Out of Focus som blandas till en angenäm dryck och som slutligen spetsas med dansk dynamit. Saxofon och flöjt är de viktigaste melodi- och soloinstrumenten även om vi också bjuds på en hel del fina gitarrsolon från Ole Fick. 

Titelspåret låter verkligen som tidiga och experimentella Pink Floyd. Det är en sex minuter lång resa i ett psykedelisk ljudlandskap och med synnerligen drömmande stämningar. Man behöver inga droger när det görs sådan musik. Ett litet mästerverk! Trummandet i öppningsspåret Second Floor, Coydon ger också Pink Floyd-vibbar, medan alla repetitiva blåsmelodier och sånginsatser i de flesta andra spår för tankarna till Out of Focus. Man måste ju alltid jämföra med något annat som man är bekant med, men det är ju verkligen inte alls nödvändigt egentligen. Burnin Red Ivanhoe spelar sin egen version av tidig progressive och jazzrock. Och de gör det med den äran! De är lätt ett av Skandinaviens mest intressanta band från perioden. 

Nu har jag de tre första Burnin Red Ivanhoe samt Povl Dissing & Burnin Red Ivanhoe 6 Elefantskovcikadeviser. Det är jag utomordentligt nöjd med som en start, men man ska förmodligen forska vidare mot även senare releaser... Dock måste man försöka vara nöjd med det man har fått ihop och inte deppa över allt man inte har...

Burnin Red Ivanhoe: W.W.W. Suite

1972

Det har blivit några nya skivor i år. Den senaste som ramlade in är Black Crowes EP (12") 1972. Bandet tar oss 50 år tillbaka i tiden till sina rötter och gör följande covers: Rolling Stones Rocks Off, T-Rex The Slider, Rod Stewarts You Wear It Well, Little Feats Easy To Slip, David Bowie Moonage Daydream och Temptations Papa Was A Rollin’ Stone. Den sistnämnda är väl det minst tippade valet, men frågan är om inte den är bäst. Hela skivan låter dock verkligen bra, de visar låtarna respekt, men får dem samtidigt vitala. Skivan är väl rimligen en aptitretare inför en egen ny skiva 2023?

Medverkar på skivan gör Chris Robinson sång, munspel, Rich Robinson gitarr, sång, Mackenzie Adams bakgrundssång, Sven Pipien bas, Brian Griffin trummor, Isaiah Mitchell gitarr, Joel Robinow keyboard, sång.

Moonage Daydream

Papa Was A Rollin’ Stone

Dagens raritet XXX

Sacred Mushroom - s/t, Parallax P-4001, 1969, USA. Pokora 1001 Record Collector Dreams och med 3 rating discs. Fantastisk skiva och med ett ikoniskt omslag. Det finns de skivsamlare som ger uttryck för en viss besvikelse då plattan mestadels är en bluesskiva och inte alls så psykedelisk som omslaget skvallrar om och som de förväntar sig att den ska vara. Visst är det huvudsakligen en bluesplatta, men den psykedeliska approachen är där från början till slut. Det mesta är självskrivet och det är väl egentligen bara två covers: Kinks I'm not like eveybody Else och Otis Rush Mean Old World. Sången är bra och gitarrspelet är rakt igenom suveränt. Sacred Mushroom kom från Cincinatti och det blev tyvärr bara en skiva.

Det känns helt underbart att nu kunna ge bort min Akarma-utgåva till någon behövande. Mitt original är i immaculate condition - jag är verkligen nöjd med både omslag (ytterst lite ring-wear) och skiva. Inte ett knäpp på vinylen. Dock distorderar den något en bit in på varje sida. Det är ingen riktig hi-fi-upplevelse tyvärr. Kinks-covern är väl kanske det mest psykedeliska spåret, men jag tycker nog att det är som mest utflippat i de sista låtarna, med långa jam och twin guitars. 

Jag tycker hela skivan är bra, men jag bjuder här på Catatonic Lover, I'm Not Like Everybody Else och Lifeline. Enjoy!

Catatonic Lover

I'm Not Like Everybody Else

Lifeline

Dagens raritet XXIX

Chain - Towards the blues, Infinity SINL 934 295, 1971, Australien. Avbildad i Pokoras 6001 Record Collector Dreams och med 1 rating disc. 

Den här skivan har jag länge velat ha i samlingen på grund av låten Black and Blue. Den fanns nämligen på repertoaren redan på Half Mans tid på 1990-talet. Vi har fortsatt spela den med Skånska Mord och den finns faktiskt även inspelad, även om vi aldrig släppt den. Ann-Sofie Hoyles från Spiders är med och körar på inspelningen. Hursomhelst, det var en skiva J hade tidigt och det var därifrån vi hämtade den. Vår version är ganska rejält omgjord i jämförelse med originalet. Vad jag inte vetat tidigare är att Black and Blue faktiskt var en stor hit i Australien när den släpptes. 

Chain är/var Australiens stora bluesband. Skivan är riktigt bra, särskilt fint gungar de på från Boogie och framåt. Jag har deras första platta, Chain Live från 1970 och borde nog även införskaffa de två andra sjuttiotalsplattorna, Live Again från 1972 och Two of a Kind från 1973. Svåra plattor förstås, men inte omöjliga.

Boogie

Black and Blue

Dagens raritet XXVIII

Jaklin - s/t, STABLE SLE 8003, UK, 1969. Featured in Pokora 3001 Record Collector Dreams och med 3 rating discs. 

Den första CD-utgåvan ska ha kommit 2004 enligt discogs, men jag tror bestämt jag hade denna på CD redan på 1990-talet. Hursomhelst, en riktig favorit när det kommer till brittisk blues och för 2-3 år sedan köpte jag mig ett original. Jag tycker jag fick den för ett anständigt pris även om den inte var billig. Den verkar gärna sticka upp mot 5000-7000 kr. 

Skivan har det mesta. Mörk och deppig blues, lagom skitigt och tungt spelat och en desperat och jagad röst, ett och annat gitarrsolo som ger gåshud och en sinnessjuk trummis. Dessutom är några av låtarna fantastiska. Song for Katherine, I Can't Go On och Catfish Blues berättar precis vad det handlar om.

En del laminatsläpp på skivomslaget, men skivan spelar perfekt. En tung raritet i min samling.

Song for Katherine

I Can't Go On

Catfish Blues

Dagens raritet XXVII

Embryo - Rocksession, Green Brain 1036, Tyskland 1973. Avbildad i den nya Pokora-boken, 9001 Record Collector Dreams och med 3 rating discs. Jag borde verkligen ha fler Embryo-plattor. Jag känner på mig att jag har sagt det förut... Hursomhelst, av de jag har är denna min favorit och den spelas tämligen ofta. Minst en gång om året vågar jag nog säga. A-sidans båda spår är flummig jazzrock av absolut bästa märke. Vilka virtuoser! B-sidan är lugnare, men ändå suggestiv och fin. Fusion och psykedelia i lika mängder. Warm Canto är fantastiskt vacker. Xylophon och fiol skapar oefterhärmlig stämning. 

Jag är nöjd med att ha sett Embryo två gånger i Burg-Herzberg i Tyskland. Givetvis inte från deras mest intressanta period, men 2007 och 2019 om jag inte minns fel. Första gången med xylophonmastern Christian Burchard i livet, andra gången var det dottern Marja Burchard som ledde bandet. Båda tillfällena var det magiska spelningar. Bland de bästa ever.  

Entrances

Warm Canto

Dagens raritet XXVI

Pugsley Munion - Just Like Mee, J & S SLP-1001, 1970, US. Presenterad i Pokoras 8001 Record Collector Dreams där den fått 2 rating discs. 

Bluesig och psykedelisk powertrio från Fitchburg, Massachusetts som ger allt och lite till på sin enda release. Ingen anmärkningsvärd skiva egentligen, men Just Like Mee växer efter ett antal lyssningar och gitarrspelet är tillräckligt giftigt för att jag ska gå igång på den. Synd att de inte gjorde en skiva till.

Trouble

I Don't Know Who To Blame

I Walk On Gilded Splinters

Humble Pie - Performance: Rockin' The Fillmore (1971). Jag var i ungefär 18-årsåldern när jag införskaffade Humble Pie (1970) och Smokin' (1972), men även om dessa blev veritabla favoriter så sökte jag mig inte vidare och köpte fler skivor. Det har nog varit typiskt mig genom hela skivsamlarkarriären. Det är ett samlande utan särskild riktning och jag blir aldrig klar med något band eller artist. Jag har As Safe As Yeterday Is på CD och Street Rats plockades in för kanske 10 år sedan... 

Rockin' The Fillmore har förstås spelats på skivspelarkvällar i Klippan (det är där det sker...) och varje gång har jag tänkt att den måste in... Hursomhelst, det dröjde till i år innan denna klassiker hittade till samlingen. Jag köpte den för någon månad sedan (det är en billig skiva...), men blev riktigt irriterad på att vinylen inte spelade särskilt bra och jag tänkte ge den en tvätt - men det är ett ju också ett projekt och dessutom nästan lika tråkigt som att diska eller tvätta kläder - så det dröjde till idag. 

Nåväl, skivorna är nu tvättade och har avnjutits två gånger (allt knaster borta). Sju låtar, 80 minuter musik. Det blir inte flummigare än så här. Steve Mariott i sitt esse och sista framträdandet av Peter Frampton. Bäst är de i Dr. Johns I Walk On Gilded Splinters (24:30 min) och i I Don't Need no Doctor. Där skulle man ha varit (inte realistisk förstås...)! Essensen av arenamusik tidigt 70-tal. Musiker och publik på samma våglängd. Alla är lika stenade... 

I Walk On Gilded Splinters

Dagens raritet XXV

Los Flippers - Pronto Vivermos Un Mundo Mucho Mejor, Sello Delfin 001, 1973, Colombia. Avbildad i Pokoras Record Collector Dreams 2001 och med 4 rating discs. Efter att vi bara hade lyssnat på salsa och annan latinomusik i flera veckor 2011/2012 i Colombia och Brasilien var vi hemma hos N i Bogotá. På en samlings-CD dök plötsligt titellåten på den här skivan upp och vi insåg då hur svältfödda vi var på rockmusik. Den snurrade många gånger de sista kvällarna där. Vi var synnerligen lyriska.

Väl hemma köpte jag den på CD, men jag har hela tiden velat ha en originalvinyl. Nu dök det upp ett exemplar som verkade vara i ett någorlunda anständigt skick och jag slog till. Skivan spelar riktigt bra, lite fint knaster mellan låtarna och omslaget är aningen kantstött, men jag kan verkligen leva med skicket. Ett av årets bästa nyförvärv!

Los Flippers släppte två skivor innan Pronto Vivermos Un Mundo Mucho Mejor. De ska vara mera åt garage- och psykedelia-hållet. Pronto Vivermos Un Mundo Mucho Mejor drar mera åt hårdrock och hård funkrock och med en touch av psykedelia. Bandet hade blivit en trio, men de tog med sig ett helt gäng blåsare in i studion. Titellåten är fortfarande det bästa spåret, men hela skivan levererar smokin' rock' roll och heavy psych, precis så som vi vill ha den. Och labeln är topp!

Oye

Pronto Vivermos Un Mundo Mucho Mejor

4-2

Visst saknar ni mina Rögle-uppdateringar? I kväll blev det en 4-2 seger hemma mot Färjestad och i tisdags fick Malmö däng med 3-2 på bortaplan. Tredje raka i SHL och fyra raka vinster om man räknar med CHL. Äntligen verkar det som att lagat har vaknat. Det har varit en riktigt tung höst...

Dagens raritet XXIV

Så sorgligt att läsa att Christine Perfect/McVie lämnat jordelivet. 79 år. Det är förvisso en aktningsvärd ålder, men ändå... Jag har på något märkligt sätt tänkt att vi är jämngamla, på något vis, på ett ungefär, hon har ju alltid funnits där, men innerst inne förstås vetat att vi inte alls var det. Jag kom i kontakt med henne genom de två första Chicken Shack-plattorna och inte minst hennes cover av I'd Rather Go Blind, därefter hennes första soloskiva. Den senare är hennes mästerverk i min bok! Jag hade länge en senare pressning på Sire (40 år?), men för ca 15-20 år sedan köpte jag ett original på Blue Horizon (denna underbara samlaretikett!) och den skivan är verkligen en av min käraste ägodelar. I skick som ny, inget att klaga på överhuvudtaget, vare sig på omslag eller vinyl. Dessutom är det en platta som jag spelar relativt ofta till skillnad från från många andra rariteter i samlingen. 

Det finns många minnen till Christine vill jag lova. Jag väljer detta: inför vår första fullängdare gjorde jag om hennes When the Train Comes Back (från Chicken Shacks Forty Blue Fingers, Freshly Packed And Ready To Serve) från 4/4-takt till 3/4-takt och låten hamnade slutligen, i hård konkurrens, på The Complete Field Guide For Cynics. 

Bye, bye baby, bye, bye baby, bye bye...

R.I.P. Chistine

Wait and See

When the Trian Comes Back