Skivsamlandet går lätt överstyr. Det spelar ingen roll att jag redan har alldeles för många skivor och hur många som helst som sällan eller aldrig får någon tid på skivtallriken, jag vill ändå bara ha fler hela tiden. Är det en sjukdom eller bara en väldigt dyr hobby? Självmedicinering? Jag får dåligt samvete över att jag spelar så få av skivorna. Det handlar dock inte bara om tidsbrist, för jag har ibland inte någon större lust. Jag kan välja att läsa om skivor i mina böcker, kolla Discogs och ebay eller andra sidor på nätet och samtidigt lyssna på P1 i timmar. Någon gång har jag försökt med att tvinga mig själv att spela minst en skiva per kväll. En kort period för några år sedan körde jag med tre skivor per kväll.
När jag hade sett Dewolff i höstas fick jag ett ryck och köpte det mesta med dem. Drygt 15 skivor. I den högen finns fortfarande någon olyssnad platta och flera av dem har nog bara spelats en gång. Alltså, vad är det för dumheter och vansinne? Är det för att jag vill att de ska stå i hyllan den dagen jag får lust att spela dem? Detta gränsar till hoarding...
Att hamna i reissueträsket (som jag nyligen gjort) är inte heller bra för mitt skivlyssnande. Då köper jag bara fler skivor än jag lyssnar på. Nu är dessutom reissues inte särskilt billiga längre...
Det går förvisso inte att köpa allting i original, då priserna för sådant jag vill ha är alldeles för höga, men om tillskottet bara skulle bli 2-3 halvobskyra och medeldyra skivor per månad så lyssnar jag oftast på dessa lite mera andäktigt. Måttfullhet är bättre för lyssnandet, så är det. Nypressarna har jag aldrig lika dåligt samvete mot. Kanske jag ska pröva med ett skivkonto? Sätta av till exempel 3000 kr i månaden till skivor och sedan vara disciplinerad och inte röra några andra pengar. Är de slut så är de slut. Om det är någon riktig artefakt som ska in i samlingen, så får man spara på kontot tills pengarna finns. Det borde kunna funka.
Samtidigt vet jag att det finns de som är mycket sjukare än vad jag är. Det räcker med att hänga på någon skivmässa eller att titta på Youtube på alla som visar upp sina skivor där, för att inse att skivsamlare är a bunch of weirdos. Hur tänker ni om ert skivsamlande? Någon som funderar på att ge upp stolleriet? Eller ska man vara nöjd med att man är galen?
Var nöjd med att du är galen. Skivsamlande är väldigt mångfasetterat. Det är kul att se samlingen växa och det är roligt att höra ny musik, men baksidan är att det kan kännas svårt att hinna med att uppskatta skivorna man har. Det blir roligare att jaga efter nya skivor, än att lyssna på de som är inköpta.
SvaraRaderaJag är nog en blandning av musik- och skivsamlare. Jag köper återutgåvor och jag bryr mig inte jättemycket om att hitta förstapressar, utan tycker det är kul med pressningar från olika länder. Samtidigt uppskattar jag ändå de skivor som är original från bandets hemland lite mer.
Sedan har jag artister där jag vill samla på alla deras studioskivor fastän en del av skivorna inte är så bra.
Så det spretar åt alla håll.
Jag håller med, skivsamlandet är alldeles för roligt för att sluta med!
SvaraRaderaJag samlar också baserat på olika saker t ex en viss musiker, producent eller grupp. Men även på en viss genre såklart. Gärna spännande privatpressade rariteter där musiken ofta är mer rak på något sätt. Har lärt mig mycket från Acid Archives och Vernon Joynsons böcker.
Ett tag samlade jag på allt utgivet på skivbolaget Mainstream inspirerad av Janis Joplin men det gav jag upp eftersom ganska mycket var riktigt dåligt t ex Tiffany shade eller Ellie pop. Men det finns även guldkorn som Growing concern utgivna av dem.
Vad gäller original eller återutgivning så försöker jag hålla mig till original om det är en raritet men om det är någon vanlig skiva så spelar det ingen roll. T ex en Rolling Stones skiva skulle jag inte försöka få tag på en originalutgåva utav.
Just det här med att det spretar åt alla håll, som ni är inne på, gör mig smått tokig emellanåt. Jag blir aldrig klar med ett visst samlande och det finns alltid något jag saknar för att det skulle kännas lite bättre. Tvära kast blir det också. Jag kan vara inne på att jag ska ta tag i någon bluesartist, i nästa stund snöar jag in på tysk jazzfusion. Fast det är nog rätt och riktigt att man ska vara nöjd med att både att vara galen och att ha fått ihop åtminstone en liten samling av vettiga skivor.
SvaraRaderaAtt vilja ha original av rariteter men att det kan funka med senare pressningar av dussinplattor känner jag nog igen lite grann. Jag bryr mig inte så mycket om att jag har en massa efterpressar av Bob Dylan, Jethro Tull eller t.o.m. Pink Floyd, de är åtminstone från 70- eller 80-tal. En band som bara gjorde en obskyr skiva 1968 är roligare att ha som original jämfört med en trist nyutgåva med blå vinyl från 2018.
Jag skrev en liten kommentar här:
SvaraRaderahttp://antiprocrastinationblog.blogspot.com/2024/03/en-samling-losryckta-tankar-om-samlande.html
Får se om jag kommer till skott med att gräva fram lite guldkorn ur samlingen också, jag vet att jag gjorde en lista över tänkbara skivor att diskutera för ett halvår sedan eller så.