Dagens raritet XLVIII

Även Amon Düül II Dance of the Lemmings fick följa med hem från London i höstas. En UK-utgåva av Tanz der Lemminge. Både skivor och omslag i toppskick och den är presenterad i Pokoras 5001 Record Collector Dreams och har 1 rating disc.

Tanz der Lemminge är av en del ansedd som Amon Düül IIs Magnum Opus. Jag vet inte vad jag tycker. Jag har umgåtts men den en hel del i några månader. Ena gången tycker jag den är fantastisk och nästa att den är enerverande och att ingenting direkt leder någonstans. Oavsett vilket så är den mestadels en lugnare och mera tillbakalutad affär jämfört med föregångaren Yeti. Dave Anderson hade återvänt till England och gått med i Hawkwind och Renate Knaup finns bara med på ett spår och är krediterad som Henriette Kroetenschwanz, men Amon Düül II är verkligen inte ett band som står och faller av enskilda medlemmar. Det är t.o.m. två olika konstellationer på skivan.

Syntelman's March Of The Roaring Seventies på A-sidan är skriven av Chris Karrer och består av lika delar folkrock med akustisk gitarr och fiol och något jazzigare avsnitt. Däremellan sångpartier som är sådär och jag vet uppriktigt sagt inte riktigt vad Karrer sjunger om. Det är egentligen först i de sista minuternas ganska vilda jammande som det lyfter ordentligt. John Weinzierl står för B-sidans Restless Skylight-Transistor-Child och den är roligare med sina orientaliska tongångar och citar, men en bit in är det mest ett staplande av hårda gitarriff ovanpå varandra och det händer inte så särskilt mycket. Riffen är dock giftiga, det tar jag verkligen inte ifrån Weinzierl. Ett parti heter A Short Stop at the Transylvanian Brain Surgery och sådana låttitlar förpliktigar förstås.  

Den tredje sviten på skivan, Chamsin, som är ett soundtrack till en film, får delas på två skivsidor. The Marilyn Monroe-Memorial-Church på sidan C är den bästa på skivan även om det är en riktigt svårsmält och krävande historia. Jag tänker på Pink Floyd i sina mest introverta och experimentella stunder på A Saucerful of Secrets och Ummagumma. Stycket är krediterat Karrer, Weinzierl, Meid och Rogner och det borgar för en mer sammanhållande komposition. Tänker jag.  

Sidan D utgörs av Chewinggum Telegram, Stumbling Over Melted Moonlight och Toxicological Whispering. Instrumental, monoton och repetitiv hårdrock med psykedeliskt gitarrgnidande. Avslutande Toxicological Whispering är den bästa av dessa och är verkligen riktig krautrock i stil med Can och med ett hypnotiskt oktavbasriff i 8 minuter. Här är det väl Pink Floyds More som ligger närmast. Me like. United Artists Records, 2-LP, Fold-out, UK, 1971.

The Marilyn Monroe-Memorial-Church

Toxicological Whispering