Skivan är dock inte helt felfri. Face The Crowd, öppningsspåret, är lätt tristaste låten. Jag tycker att gitarriffet är riktigt tröttsamt faktiskt. Därefter finns det dock inte mycket mer negativt att säga. Windy City får alltid mig att tänka på Allman Brothers av någon anledning. Jag vet inte vilken låt det skulle vara, utan det är nog mera känslan. När både Rod Prince och Todd Potter börjar spela den snygga gitarrmelodin i slutet och sedan bygger på med sång, handklapp och percussion är det så vackert att man kan börja lipa. Love People. Alltså, den sångmelodin! Det är så snyggt!!! Coming har ett bassound (och ett bassolo) som man kan döda för och gitarrduellerna slår det mesta. Låten vill inte ta slut vilket man är mycket tacksam för. Fast att det är mycket gitarrer och riffigt så blir det aldrig riktigt hårdrock av det hela. Vilket bara är positivt.
Todd's Tune är en låt som transformeras totalt halvvägs in och därifrån är det gåshud. Ett genialiskt arrangemang och man kan höra låten om och om igen. Dock är den nog ännu bättre på Bubble Puppy A Gathering of Promises. Det är ändå lätt att förstå att de spelade in den igen för det är ett monster till låt. No More Tenderness påminner något om Windy City i stil. Stämningen i låten ändras hela tiden. Det är melankolin som fångar mig återigen. Are You With Me Baby är nog ändå min favorit på skivan. Älskar det släpiga liret och sångharmonierna. Sjukt snygg och vacker. Båda gitarrsolona är magiska och när de till slut drar på i slutet så är man på väg att gå upp i limningen. Avslutande Only A Loner är en riktig stänkare och med det tyngsta riffet på skivan. ABC Records, US, 1971.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar