The Note You Never Wrote

Idag skulle pappa fyllt 84 år. Paul McCartney fyllde 80. Jag fick för mig att spela skivan Wings at The Speed of Sound från 1976. Det måste väl varit 40 år sedan förra gången. Den var ju hur bra som helst! När jag kommer hem från semestern ska alla Wings få speltid, det är en sak som är säker.

Fick även spelat igenom Benefit med Jethro Tull igen. Två gånger blev det idag. Den har verkligen några av de absoluta bästa Tull-låtarna. Öppningen med With You There To Help Me och Nothing To Say är magiska och det finns en mörkare ton jämfört med Stand Up. To Cry You A Song är en låt vi pratat om att spela många gånger. Vi kanske ska öva den som svin till den 16 februari då vi ska spela förband till Graveyard på The Tivoli... Det hade varit coolt att ha med den... Bäst är dock avslutande Sossity; You're A Woman. Jag klagar ibland på att Ian Anderson bara har en sångmelodi och som han använder på alla låtar. Men på Benefit så finns det några som sticker ut från den vanliga mallen, inte minst Sossity; You're A Woman. Fantastiskt vacker.

Vi får inte ner mitt blodtryck. Nu har jag tre olika blodtryckssänkande mediciner och sedan ytterligare tre andra tabletter. Onekligen en del att släpa på under en resa...

Nu ska jag sova. Upp kl. 6. Packat och klart. Min resväska 19 kg, 4 kg mindre än vad jag får ta med mig i incheckat bagage. Kanske tar med en bok till och ytterligare några plagg.

Wings - The Note You Never Wrote

Jethro Tull - Sossity; You're A Woman

This is the End

Känslosam sista vecka på jobbet. Vi avslutade med en fantastisk dag på Camp Ivarsgård med 10-kamp. Vilka helt galna aktiviteter! Härlig stämning, god mat och fika och fyra nya avtackningar, inklusive min egen. De sista veckorna har jag burit på en stor sorg och inte alls varit mig själv. Att sluta ett arbete efter sju år (plus att jag jobbade två år på skolan som komvuxlärare på 90-talet) - det blir sammantaget en stor del av mitt vuxna arbetsliv - det sätter sina spår. Det har varit den bästa skolan, samtidigt som det varit jobbiga år med avvecklingshot och ständiga konflikter med politiker och förvaltning och till slut domen att gymnasiet faktiskt läggs ned. 

Nu väntar en lång semester i Colombia och Brasilien. Sällan haft så mycket resfeber. Sjuk har jag också varit. Influensa och feber kom som ett brev på på posten direkt efter bal och student. 

Idag ska jag packa och städa lägenheten.

Caprimulgus europaeus

Hemma kvart över tolv. Lyssnade efter nattfåglar. Det blev nattskärra på tre lokaler. Någon gök. Morkullor förstås. Buskskvätta. Hörde jag kanske en kattuggla? Skrämde upp en tjäderhöna i myrkanten. Det var inte så mycket mer än så. 

Hemma hos R och G på eftermiddagen. G och jag gick sedan på några av av våra gamla trollsländelokaler. Det var molnigt och vi såg inte så mycket. En kungsfiskare pilade ned längs ån. En del blå och blåbandade jungfrusländor, några röda flicksländor. Mest babblade vi. Det var utomordentligt trevligt!

Stand Up

Nu låter Jethro Tull mera som ett fullfjädrat band. Öppningsspåret A New Day Yesterday sätter verkligen tonen. En låt som vi spelat live ett antal gånger med Skånska Mord. Vi har väl aldrig riktigt fått till denna monumentala och stöddiga sång, det får erkännas. En topp-10-låt och som sagt ett helt givet givet öppningsspår. Älskar den!

Nothing is easy, though time gets you worrying, my friend, it's o.k.

Just take your life easy and stop all that hurrying, be happy my way.

Jeffrey Goes To Leicester Square. Låten passar in som andra spår med sina österländska klanger. En bagatell på något vis. Man vill inte vara utan den, men någon riktig höjdare är den kanske ändå inte. Bourée, en omarbetning av Bourrée in E minor av Bach. Hur vacker är inte denna! Den skulle kunna vara ett soundtrack till mitt miserabla liv. Den är nog där uppe bland de 10-20 bästa Jethro Tull-låtarna ever. Back To The Family. Schysst låt som passar perfekt in i flödet på Stand Up. Det korta gitarrsolot när låten tonas ut kunde de utvecklat något. Look Into The Sun. Mera lugna tongångar. Fin låt. 

Nothing Is Easy. När Jetho Tull är som coolast är de just coolast. Ytterligare en monsterlåt. Fat Man. Briljant låt med österländska klanger. We Used To Know. Den här gjorde Rolling Stones och Eagles låtar av. Tacksam ackordföljd att spela solo till. Wah-wah-solot från Martin Bourée sitter som en smäck. Och visst är den bra med alla tre banden... Reasons For Waiting. En mörk låt som nästan skvallrar om vad som komma skall på Benefit. Älskar den. Från sångmelodi till alla små finurligheter.  For A Thousand Mothers. Liksom på This Was, tar sista låten slut innan den har börjat

Svensk Chrysalis-utgåva med pop-up band i innerkonvolutet i toppskick! Den får duga och inget att klaga på alls faktiskt.

Skivan får 5/5

A Ney Day Yesterday

This was

Jag har gått med i The Gerald Bostock Institute (Tull/Anderson up the Ranks). Så här presenteras projektet i sin helhet av galningen T: projektet där vi ska rangordna alla Jethro Tull’s studio album som de var när de först släpptes. Vi skall också gå igenom Ian Anderson’s soloplattor och ställa dessa mot Tull-albumen. Vi utgår alltid från vinylutgåvorna när sådana finns. Vi kommer att lägga upp info om varje album så som låtlistan såg ut när det begav sig och såsom de ska bedömas.

Det finns mycket extra material som är av högkvalitativ art så dessa kommer vi att sätta ihop som fiktiva Tull album som representerar en viss tid när de kunde släppts som egna album (info om dessa dyker upp löpande på sidan). Detta material kan ni få utbränt på CD, eller så går det att få låtarna i FLAC filer om så önskas. Dessa fiktiva album skall också sättas upp mot de utgivna albumen för att se hur de skulle stått sig i den konkurrensen.

Många band har en del extra material som man förstår varför det valdes bort. Med Jethro Tull är jag ibland smått chockad över vilket starkt material man har sållat bort. Kom ihåg att JT aldrig släppt ett dubbelalbum vad gäller studioversioner, vilket man vid ett flertal tillfällen lätt kunde ha gjort. Låt oss se hur vi rankar fram dessa album från det album vi tycker minst om tills vi kommer till toppen.

Jag har i ärlighetens namn inte riktigt förstått hur det ska gå till, men jag har börjat med att skriva några rader om debuten This Was. Jag tänker att jag passar på att publicera dem här på min egen sida parallellt efterhand som jag skriver dem:

My Sunday Feeling. Vilken låt att öppna med på ett debutalbum! Det blir knappast bättre! Sjukt cool låt! Blues möter jazz i en helt ny stil, dvs Jethro Tull. För visst är Jethro Tull en helt egen genre? Some Day the Sun Won't Shine. En ganska skön blues, men den är väl i ärlighetens namn inte så märkvärdig ändå? Beggar's Farm. En Abrahams/Anderson komposition. Den här gillar jag. Ett mörkt riff och allt är grymt coolt lirat. Låten har en helt underbar atmosfär. Move on Alone. Skön blues, men en av få låtar som man skulle kunna spela upp på en fest och där ingen skulle gissa att det är Jethro Tull. Serenade to a Cuckoo. En jazzbagatell, men jag älskar den!  

Dharma for One. Mera bluesjazz. Den börjar fantastiskt. Riffet är svårslaget, men ganska snart blir det ett trumsolo... Inte mycket till låt. It's Breaking me Up. Skivans standardblues. Sådär. Cat's Squirrel. Trad. arr Abrahams. Det är väl rätt skön gitarr på den här, men som låt är den tämligen blek. A Song for Jeffrey. En av mina Jethro Tull-favoriter överhuvudtaget och förr i tiden drog jag ofta på den här när det var fest. Svårslaget groove! Den är liksom ostoppbar! Round hinner inte börja förrän den är slut. Den skulle kunnat bli så bra. Fan!

Helhet: atmosfären är underbar, jag älskar den brittiska bluesscenen vid den här tiden och Jethro Tulls debutalbum hör väl faktiskt dit. Jag ger den 4/5 i betyg. För mig är det ett klassiskt album, men kanske ändå inte lika bra som t.ex. Fleetwood Mac eller Ten Years After från samma år. Kanske den känns något splittrad/ofärdig?

Jag har en Sonet-utgåva i fint skick. Det får man vara nöjd med.

Brain Damage

Vilken vecka! Det har verkligen varit helt fulltecknade dagar och ett ständigt ätande, inte minst godsaker, glass och annat onyttigt. Grill- och skivspelarkväll här i byn i söndags, mamma och jag frossade på Stationen i måndags, systersonen fyllde 12 i tisdags med hämtmat (tapas) från byns nya spanska restaurang (samma dag var det tårta på skolan då vi vann SKR:s demokratipris för andra året i följd...), efter ett tandläkarbesök som kostade 2200 kr i onsdags var det dags för årets bal och trerätters meny, igår hade vi avslutning med åk 2 - spelade kubb och åt glass - och idag har det varit studentfirande och nytt överdrivet matfrossande. Det har varit väldigt trevligt på alla sätt och vis, men jag har nog gått upp minst 2 kg i vikt...

Efter att ha tagit farväl av den näst sista årskursen på skolan och avtackning av två lärare (och mer glass och jordgubbar), så börjar det verkligen kännas att denna epok är över. Det var många tårar idag hos både elever och lärare. Sju år har jag varit här/där. Där/här. Att bo 150 meter från arbetsplatsen har sina för- och nackdelar. Fyra dagar kvar, sedan lämnar jag också. Det är som det är.

När jag skulle handla på Coop idag upptäckte jag att de börjat sälja vinylskivor. De hade ett 50-tal kända titlar och jag kunde förstås inte låta bli att ta med mig en remastrad Dark Side of the Moon. 239 kr. M hade sin skivbörs här några år, men det måste vara närmare 30 år sedan jag köpte en ny skiva här i människobyn. Jag tror inte den låter bättre än originalet, men den snurrar nu för andra gången denna sköna kväll.

Annars har det mest semesterplanerats. Allt i sista stund som vanligt, men nu har vi nog allting på plats. Var iväg till Väla i tisdags och köpte nya regnkläder. Glömde dock att köpa gummistövlar (de gamla trotjänarna höll i över tio år), så jag har fått beställa ett par på nätet. Hoppas de hinner fram nästa vecka. 

Brain Damage/Eclipse

What a Time to Be Alive

När jag fick hem Truls Mörck What a time to be alive spelade jag den en gång. Tyckte den var tråkig. Idag har den fått snurra två gånger. Plattan har några riktigt bra låtar. Jag behövde bara vara på rätt humör för att spela den helt enkelt. Titellåten What a Time är nog det bästa spåret. En lugn psykedelisk och suggestiv låt som får mig att drömma iväg. Truls har verkligen en egen stil som lätt går att identifiera i både Graveyard och Den Stora Vilan, men det är såklart i solomaterialet som han är sig själv mest. Den enda uptempolåten, Picking up Numbers, är nog inte riktigt min stil även om den ger vissa Hawkwind-vibbar.

Ship Wreck är lika vacker som What a Time. Väldigt psykedelisk med fin baklängesgitarr och en massa spännande effekter. Slutet på låten, eller kodat, är magiskt med både Pink Floyd-doftande sequencer (Dark side...) och flöjt. B-sidan fortsätter lika lugnt och drömmande. Det är vackert och det är lättlyssnat, men det blir nästan för smörigt. Bäst på sidan är nog avslutande What can I do for you. Skivan släpptes eventuellt redan förra året, men vinylen kom i januari. Fetish, 2022.

What a Time

Looking Out of You

Nästa Hazy Malaze som jag fått hem till skivsamlingen är deras andra platta Blackout Love från 2005. Den är klart bättre än Connections. Funkig, soulig och bluesig. I både Everything och Bust It Down är genren i det närmaste The Meters-funk. Min stora favoritlåt är dock Looking Out of You och som jag redan spelat minst 30 gånger. Det var den som fick mig att ta beslutet att ta in skivorna. Hörde den på Youtube och blev helt fast. Den stenhårda boogie-stänkaren Dirty Summer och den souliga Got My Wings är andra favoriter. Egentligen är det bara den smöriga reggae-låten Need Somebody som går bort. Fargo, 2005.

Nu återstår att hitta den första skivan. De som ligger ute just nu på discogs är för dyra. Den kommer säkert att dyka upp något billigare så småningom... 

Looking Out of You

Good Love

Nya Black Keys Droput Boggie är väl inte riktigt som i fornstora dagar, den lunkar mest på och även om den är bra så känns det som att det fattas något. Troligtvis är det dock en skiva som kommer att växa med fler lyssningar. Låtarna och svärtan i melodierna känns igen. Stark öppning med Wild Child. Dan Auerbach sjunger bara bättre och bättre. I Good Love har de den goda smaken att låta Billy Gibbons medverka på gitarr. Hans omisskännliga gitarr lyfter definitivt låten, boogie i.e.! Låtarna är generellt sett korta och ibland lite väl avhuggna. 

Good Love

Denryocopus martius V

Hård arbetsvecka - Lisebergskväll med skolan på onsdagskvällen och hemma vid 23-tiden, en tidig fredagsmorgon med guidande av centralortens åk 4-elever och sedan på kvällen ett 90-årskalas i B (M 60 år, sonen J 30 år). Vad jag älskar att vara där! Det kändes nästan som förr, särskilt då C uppträdde och körde Trampa På, alla tiders bästa låt någonsin. R spelade världens längsta munspelssolo i samma låt och hela stämningen var totalt förryckt och påminde på alla sätt och vis om hur det brukade vara sent 90-tal/tidigt 2000-tal - dvs magiskt. Vilken kväll! Underbart att få träffa alla gamla vänner, många jag inte sett på 4-5 år. 

Spillkråkorna i skrattmåskolonin är utflugna. Jag hade koll på dem fram till i tisdags, men sedan föll regnet några dagar och när jag återvände på fredagen (efter gökottan med åk 4) så var bohålet tomt...

Kollade skarvkolonin. Inga fåglar kvar. Pappa och jag rodde ut på ön tre gånger, 2006, 2012 och 2018. Vi noterade 90 bon, 58 bon respektive 38 bon. Skarvarna fick en lucka på 30 år med markhäckning och säkert med god framgång, men med havsörnarnas ankomst kunde det bara gå på ett sätt. Havstrut häckar fortfarande och även ett par strandskata. De senare hade minst en unge. Detta kunde jag konstatera med hjälp av tubkikare från norra stranden av sjön. Hur ska den överleva havstrutarna?

Kollade en kungsfiskarhäckning (hemligt, hemligt), liksom en fiskgjusehäckning. Den senare finns inte längre vid sjön, troligtvis på grund av havsörnen, men istället något nedströms ån. 

Inte mindre en tre sjungande brandkronade kungsfåglar noterades under dagen. I övrigt var det ganska artfattigt...

Black Keys - Wild Child