Brown Acid: The Fifth Trip

Brown Acid: The Fifth Trip känns som den överlägset svagaste av utgivningarna hittills. På A-sidan är det inte en enda låt som gör något större intryck. Blekt och intetsägande. Möjligtvis finns det intentioner i den något progressiva Abadden med Fargo, men nej, den här skivsidan kan jag leva utan... Blue Cheer 11-12 år gamla som Mammoth på barnkalas är bättre än något på a-sidan och en tämligen menlös Flasher Icky Bicky är plötsligt skivans örhänge. Och då är den inte alls bra, utan värdelös. Zebra dyker upp igen och gör en cover av Helter Skelter. Ni borde låtit bli. Avslutande Thor och deras Lick It önskar jag att jag aldrig hade hört. Vilket bottennapp till samlingsskiva.

Brown Acid: The forth trip

If you thought we were getting close to the end of the Brown Acid series with our last Trip, you were dead wrong... we're only just getting rolling. The well of privately releases hard rock heavy psych, and proto-metal 45s is deep and we are nowhere near tapped out. Most of these records were barely released and never properly distributed so they ain't easy to find, but they're out there if you're willing to dig... and wearen't afraid to get our hands dirty. Hard calluses have formed from handling the shovel and we've sifted through a lot of dirt, but we've dug up another ten tremendous records to share with all the heavy heads out there. This volume brings together eight insanely rare and skull-crushingly heavy 45s as well as two previously unreleased bangers. 

The Forth Trip börjar med ett Texasband från vettet, Kanaan, sånginsatsen är verkligen extraordinär. Stene Garden levererar blytung stonerrock och Headstones påminner om de i detta sammanhanget välkända Head over Heels från Michigan som släppte en fullängdare för Capitol 1971. Zekes gör en come back från den första volymen med sin fattigmans Led Zeppelin i Comin Back. Bäst är dock Bad Axe i låten Coachman.

Brown Acid: Third Trip

The Third Trip är något blekare än de två första volymerna. Fem genomlyssningar är vad jag orkat med. På First och Second Trip gillade jag varje låt och nästan direkt, men på The Third Trip krävs det verkligen flera lyssningar för att låtarna ska sätta sig. Heartbreak och The Wizard med Diehard respektive Blown Free på A-sidan är de som småningom gör intryck.

På B-sidan är Highway Song med Elliot Black bästa spåret. 

Med detta sagt är alla låtarna ändå klart lyssningsvärda.

Brown Acid: The Second Trip

Jag är inte helt säker på antalet genomspelningar av The Second Trip, men minst fem. I princip alla låtar är favoriter utom möjligen Rock N Roll Man med The Raving Maniac som är något tröttsam rock' n' roll. Särskilt Ash Midnight Witch och Sweet Crystal Warlords sticker ut. Glass Sun Silence Of The Morning har jag bestämt hört förut, men jag kommer inte på var. 

Gränserna mot garagerock och Pebbles och Nuggets är ibland hårfin och Volt Rush Band och deras Love To You kunde nog lika gärna varit med på någon av dessa samlingar. Basen i introt på Iron Knowledge Show Stopper är svår att inte väcka grannarna till mitt i natten hur lågt man än spelar. Brutalt. Sonny Hugg Daybreak avslutar med flaggan i topp. Kanske den bästa låten på denna samling tillsammans med Midnight Witch och Warlords i min bok. 

Brown Acid: the First Trip

Jag har köpt på mig hela Brown Acid-serien på vinyl, 19 volymer. De har stått i hyllan i ett halvår (utom The Nineteenth Trip som kom i dagarna) i väntan på ledighet och inspiration. Om Nuggets och Pebbles samlade tidig garagerock och proto-punk från 60-talet, samlar Brown Acid och RidingEasy Records/Permanent Records obskyr hårdrock, proto-metal och tidig stonerrock från framför allt 70-talet. Jag gissar att jag kommer att älska den här serien och att den kommer att kosta mig skjortan (för det som är bra triggar förstås vidare utforskning…). Hursomhelst, nu tänker jag låta dem snurra i ordningsföljd och minst 2-3 gånger per skiva för att därefter skriva några rader.

The First Trip har faktiskt snurrat hela sju (sic) gånger i följd. Det är ungefär vid det antalet lyssningar man så smått börjar äga musiken. Det börjar övertygande med Zekes Box som verkligen ger Blue Cheer en match. Skitig och distorderad bluesrock på alla cylindrar. Det är väl någon Hendrix-låt som står som mall, men resultatet blir, som sagt, mera åt Blue Cheer-hållet. Zebra och deras Wasted är dock min favorit på A-sidan. Världens ös och gitarrsolona är fantastiska. Det här får väl nästan kallas progressive rock? B-sidan inleds av samlingens lätt bästa spår, nämligen Punsch och Deathbed. Gudars skymning vilken låt! Det långa solot är Pentagram-brutalt malande på alla sätt och vis. Helt vilt vill jag lova! Bacchus ger vissa Cactus-vibbar. Sången åtminstone. Gitarrsolona, skitigare än i din vanliga komfortabla hårdrock, i Lenny Drakes Love Eyes (Cast Your Spell On Me) får också igång mig rejält. Josefus avslutar skivan. Det enda bandet som jag var bekant med sedan tidigare. Här dock med en ganska tam singel från 1979, Hard Luck. Efter sjunde lyssningen är den ändå inte så pissig… Egentligen är alla spår verkligen klart lyssningsvärda. Vilken start på detta äventyr!

Dagens raritet LXIV

Arbete & Fritids självbetitlade debutalbum från 1970 är en av hörnstenarna inom den svenska proggrörelsen. Med sin fusion av jazz, folkmusik, psykedelia och avantgarde befinner de sig någonstans mellan Fläsket Brinner, Kebnekajse och Träd Gräs och Stenar. Inte sällan låter det mörkt och melankoliskt och det passar förstås mig. Musicerandet är klanderfritt. Ove Karlsson cello och bas, Bengt Berger trummor och vibrafon, Roland Keijser sopransax, xylofon och piano, Torsten Eckerman Trumpet, Piano och Kjell Westling violin, piano, cemballo, sopransax och bas borgar för kvalitet. 

Av de vildare improvisationerna gillar jag titelspåret Arbete och Fritid och Esso Motor Hotel bäst. Vackrast är dock den stämningsfulla och avslutande Vind. Den skulle dock kunnat utvecklats till ett längre stycke med improvisationer och inte bara upprepat melodin i drygt 3 minuter och med små små variationer. Sonet, 1970. Avbildad i Pokora 7001 Record Collector Dreams med 1 rating disc.

Esso Motor Hotel

Vind

Muscle Shoals

Vi var på Babel i Malmö i torsdags och såg Dewolff. Nya skivan Muscle Shoals släpptes för en vecka sedan, så det var en otrolig timing. De hade inte spelat låtar från plattan tidigare som tremannaband, så det kändes lite exklusivt. Efter bara några dagars lyssnande så tycker jag att den är bättre än den förra, Love, Death & In Between. 

Magisk konsert på alla sätt och vis. Betydligt större publik än för drygt ett år sedan (det var i princip knökfullt) och bandet levererade om möjligt ännu bättre än förra gången. Kan man överhuvudtaget uppleva ett bättre band i den här genren 2024? Högst tveksamt!

Out on the Town

Mobolis In Mobili

Jag har gått igång lite på den tjeckoslovakiska scenen på 70-talet igen efter mitt besök i Prag. Jag fick som sagt i ett tidigare blogginlägg tag i det mesta i skivväg i framförallt Košice i under tidigt 2000-tal. Ändå har det såklart saknats några plattor och nu försöker jag plocka in dem. Ett av mina senaste nyförvärv är Energits andra och sista skiva Piknik från 1978. Ett discogsinköp från en tjeckisk handlare. Den är inte alls lika bra som debuten från 1975, men det är ändå en habil jazzrockskiva och den har nog snurrat nästan 10 gånger de senaste två veckorna. Förstlingsverket gavs ut på Supraphon, men av någon anledning bytte de skivbolag till Panton för denna release. Det är aningen mera polerat och funkigt, men det finns trots allt mycket som är lyssningsvärt och spännande. Luboš Andršt är alltid intressant. Jag tror att mitt favoritspår är Mobolis In Mobili.

Mobolis In Mobili

Kuře V Hodinkách Reunion Session

Tidigt 2000-tal hade jag bara en nypress av Flamengos Kuře V Hodinkách från 1972, men till slut, på en campinghappening utanför Hova, jag minns inte säkert år, men kanske kring 2015, så fick jag köpt ett superfint original. Det är förstås ingen särskilt dyr skiva, men den var där. 600-700 kr kanske för ett M- exemplar.

I Prag, för några veckor sedan, upptäckte jag att de hade släppt en live reunionskiva 2023. Jag försökte kommunicera med affärsinnehavaren (Supraphon) om kvaliteten. Han sa att den inte var bra, men jag var osäker på om vi säkert förstod varandra. Nya The Cure spelades högt i butiken och han verkade mer inne på dem. Jag chansade i vilket fall som. Förstås. Givetvis låter det inte som 1972, men jag tycker musicerandet är top notch och inspelningen är flawless. 

Att lyssna på skivan är lite som att bara ha plöjt gamla Burning Red Ivanhoe från 60-70-talen och sedan höra dem på Toldkammeret i Helsingør (som vi gjorde för 15-20 år sedan). Man blir helt enkel glad av att de fortfarande har alla delarna intakta även om instrumenten och förstärkarna kanske är av modernare snitt. Jag tycker skivan låter svinbra. De spelar givetvis hela Kuře V Hodinkách, men ger sig också på t.ex. Beatles I'm The Walrus. Den senare kunde de eventuellt ha låtit bli. Hursomhelst, jazzrock av bästa märke i min bok. Supraphon, Czech Republic, 2023.

Flamengo Reunion Session - Kuře v hodinkách

Ráno (Part I.)

Till slut, på pragresans sista dag, grävde jag fram en förstapress av Energits debutskiva från 1975. Jag fann det mesta från den tjeckoslovakiska scenen under seklets tidiga år i framförallt Košice i östra Slovakien. Denna skiva (i samtliga pressningar) lyste dock hela tiden med sin frånvaro. Så småningom fick jag tag i en senare utgåva och med ett alternativt omslag och jag minns faktiskt att jag skrev om den i den gamla bloggen.

Det störde mig något, som antytts, att jag inte hittade originalet som jag såg avbildat i Scented Gardens Of The Mind av Dag Erik Asbjørnsen. Bilderna där var dock i svartvitt och jag blev något förvånad av att se den i färg. Åtminstone hade jag glömt bort att det svartvita fotot i Asbjørnsen i verkligheten gick i blått. Nu inser jag att Energit enkelt kunnat köpas på discogs för någon hundralapp billigare än vad jag nu gav för den i Prag. Hursomhelst, skivan är i toppskick och jag är utomordentligt nöjd med att jag fick grävt fram den för drygt en femhundring på Music club (skivaffären med överlägset störst sortiment). Av någon anledning så älskar jag omslag med livefoton och där trummisen är i fokus och andra musiker är i bakgrunden. Jag vet inte riktigt vad det handlar om... 

Musiken är förstås jazzrock och det är av bästa märke. Luboš Andršt är tjeckoslovakens John McLaughlin och stilmässigt är det inte helt olikt Mahavishnu Orchestra och fusion från Santana, även om det hela tiden finns en tjeckoslovakisk infärgning. Jag älskar också soundet och den låter formidabelt på min Linn LP12. Det här är en skiva som jag verkligen rekommenderar alla som vill ha lite adventure listening.

Supraphon, Tjeckoslovakien, 1975. 

Ráno (Part I.)

Can't Kick the Habit

I samma paket som Arthur Crudup Roebuck Man fanns ett UK-original av Blues from the Gutter med Champion Jack Dupree. En skiva jag redan hade i en senare pressning och med ett annat omslag, men det är roligare så här förstås. 

Blues From the Gutter är en klassiker av rang. Murder ballads, alkohol och knark. Det är i högsta grad blues från rännstenen textmässigt och både happiness brought on by the needle och I'm sick as I can be vill jag lova. I Can't Kick the Habit sjunger Champion Jack Dupree: It don't pay nobody to live their life so fast, this dope is killing me. Brutalt.

Två mördarballader avslutar skivan, Frankie & Johnny och Stack-O-Lee, båda krediterade Dupree. Som alla ändå vet är det dock traditionella titlar från 1800-talet. Bäst är nog ändå Evil Woman. Jag gillar det instrumentala partiet med solon av saxofonisten Pete Brown och gitarristen Ennis Lowery (Larry Dale) och Duprees sköna hamrande på pianot. Texten är givetvis löjlig. Som med många andra bluesartister med stor produktion så spelades örhängena in hur många gånger som helst. De flesta spåren från Blues From the Gutter har jag i andra versioner på senare skivor och en del av dem finns eventuellt i andra tappningar på 78" från 40-talet eller tidiga singlar från 50-talet. Samma låtar har ibland olika titlar... UK, mono, London Records, 1959. 

Can't Kick the Habit

Evil Woman

Burying Ground

Hemma igen efter fem dagar i Prag. Alltid trevligt, men egentligen alldeles för mycket turister för min smak. Förutom allt det där som man ska göra när man är i Prag så gick jag förstås några skivrundor. Både second hand och nya skivor var klart dyrare än här hemma - några fynd gick det inte att göra - men en handfull plattor fick ändå följa med hem. Överhuvudtaget har priserna i Prags centrum blivit som i vilken storstad som helst. Jag såg en kammarkonsert med Royal Czech Orchestra i spegelkapellet i Klementiun och Kevin Hays Trio ft. Ben Street & Billy Hart på Jazzdock. Båda konserterna fantastiska och något jag kommer att minnas länge. 

Jag undrar som vanligt när jag ska hinna lyssna på alla skivor jag inhandlar. Köpstopp fungerar som bekant dåligt. Dock bara ett skivpaket som väntade vid hemkomst och nu har Arthur "Big Boy" Crudup Roebuck Man fått snurra på tallriken två gånger. Inspelad i Regent "A" Studios, London 26 februari 1970. Crudup kompas av McGuinness Flint och de gör honom verkligen rättvisa. I Long Curly Mane och i titellåten spelar de härligt skitigt och jag blir nästan lite sugen på att skaffa den första McGuinness Flint, även om det kanske inte är en bluesplatta (men jag har som sagt gott om skivor att lyssna på...). Avslutande Burying Ground är en variant på hans egen Death Valley Blues. Väldigt njutbar bluesskiva! United Artist Records, UK, 1970. 

Burying Ground & Long Curly Mane

Loser

Denna söndagsförmiddag har jag lyssnat igenom Jerry Garcias solodebut, ibland kallad The Wheel-album, och uppföljaren, även den självbetitlad, men vanligen kallad Compliments. Har tänkt skaffa dem i evigheter, men det har inte blivit av förrän nu. Gillar båda riktigt mycket. Den första är klassisk Grateful Dead i stil med Workingman's Dead och American Beauty och innehåller dessutom ett rejält psykedeliskt parti Late For Supper/Supergawd/Eep Hour som nästan för tankarna till Pink Floyds Saucerful of Secrets eller Atom Heart Mother. Compliments är istället en cover-platta. Det låter kanske inte så upplyftande, men den är njutfull att lyssna på inte minst för att den låter så himla bra. Här kommer nog min nya skivspelare till sin rätt verkar det som. Det skulle nog förvisso kunna hända, om man vaknar upp på en annan sida, att det låter för polerat och städat...

Många av spåren på debuten var eller blev standardlåtar i Grateful Deads liveset, vilket säger allt om kvaliteten. Förutom Billy Kreutzmann på trummor spelar Garcia alla instrumenten själv. Det blir en hel del steelgitarr vill jag lova. Eftersom jag är galen så är det Late For Supper/Supergawd/Eep Hour som är det mest intressanta stycket. Av de övriga är jag svag för Loser. Warner Bros Records. 1972. US.

På Compliments måste jag lyfta fram det otroliga svänget i Little Miltons That's What Love Will Make You Do och Dr. Johns What Goes Around. Round Records. 1974. US.

Loser

Late For Supper/Supergawd/Eep Hour

That's What Love Will Make You Do