380618-190427

Min pappa orkade inte mer. Nu har han förhoppningsvis ro och frid i sitt röriga huvud. Fy fan vilken helg.

Fagus sylvatica

Efter Västmanlands- och Värmlandstrippen fick jag inte igång bilen och jag har inte kommit ut förrän idag (efter batteribyte). Lövsångare och svarthätta sjunger överallt. En grönsångare. Svartvit flugsnappare och rödstjärt på några ställen. Skedänder och bläsänder. Kikade efter trollsländor, men inga ännu. Bokskogen är helt utslagen. Imorgon ska det förhoppningsvis regna. Kort besök hos föräldrarna där även pappas kusin med man var och hälsade på. Pappa och jag kollade brunnen tillsammans. Han kom inte ihåg hur många rör det skulle vara, men tyckte att nivån verkade vara som vanligt...

When an Old Cricketer Leaves the Crease

Roy Harper på Palladium i lördags var fantastiskt! En mer vital 77-åring får man leta efter. Rolig, galen, spelar gitarr och sjunger fortfarande suveränt och hans band var av absolut toppklass. Jag tror inte att detta blir hans sista turné trots att den kallats för det och han avslutade med att säga att the last tour can last a long time... En 80-års turné om 2,5 år känns inte omöjligt. McGoohan's Blues, Another Day, Highway Blues och When an Old Cricketer Leaves the Crease var höjdpunkterna för mig - den sistnämnda bedövande vacker - men även de tre nya låtarna var bra. Hade han spelat The same old rock och Hang Man också hade det varit fulländat. Jimmy Page satt på balkongen fem meter från oss. Han såg glad ut.

Vi laddade upp på puben The Cock tillsammans med andra fans/stormcockers. Det finns de som följer med och ser i princip alla konserter. En snubbe vid vårt bord hade sett honom över hundra gånger... Vid samma bord satt även Skånska Mord-fanet som vi träffar på alla konserter i London :-)

Försenat flyg igår. Hemma kl. 12 på natten. Segt på jobbet idag...

When an Old Cricketer Leaves the Crease

Turiyasangitananda

Jag råkade höra lite från Alice Coltranes - The Ecstatic Music Of Alice Coltrane Turiyasangitananda på radio i slutet av sommaren och blev helt golvad. Lyssnade därefter på Youtube i flera veckor innan jag tog hem den på vinyl. Monoton, meditativ, hypnotisk gospeltrancejazz. 

Musiken är inspelad mellan 1982 och 1995 och var tidigare bara utgiven på kassetter som såldes i affärer för hälsokost, tillsammans med new age-böcker och på hennes eget ashram utanför Los Angeles. Det här är min nya favoritmusik att varva ner till. Tända några ljus, lägga sig på soffan och på med The Ecstatic Music. Jag måste hört skivorna minst 30 gånger vid det här laget. Luaka Bop, 2-LP, 2017.

Hashish

Ända sedan jag fick tag i Fifth Pipe Dream Volume 1 för cirka 15 år sedan har jag velat införliva Tripsichord i samlingen. Någon gång tidigt i våras fick jag budat hem ett exemplar från Tradera. Skivan i bra skick. Några små knäpp i två låtar, men inget allvarligt. Cut-corner förstås. 

Labeln finns i fyra varianter på discogs, men ingen av dem ser exakt ut som min. Det är sådant som gör att man drar sig för att lägga in samlingen där.

Skivan spelades in av Tripsichord Music Box 1969, men gavs ut av Janus först 1971. Då hade bandet lagts ner för länge sedan. Det finns tre kända promoexemplar med San Francisco Sound-labeln och med annat omslag. Skivan låter inte särskilt bra och misstänks ha gjorts med någon av promo-plattorna som master. Hursomhelst. Tripsichord är en skiva fullt i klass med det bästa från de mera kända kollegorna Jefferson Airplane, Quicksilver Messenger Service och Grateful Dead från San Francisco-scenen. Drömmande psykedelia och bluesrock, starka låtar och ett helt fantastiskt gitarrspel av Frank Straight. Jag gillar hela skivan, men Fly Baby står i en klass för sig. 

Fifth Pipe Dream Volume 1 (1968) kom först i ett svartvitt omslag i 300 ex innan den gjordes i färg. Den är såklart snyggare i färg, men det är lite roligt att ha den svartvita. 

It's A Beautiful Day, Tripsichord Music Box, Indian Puddin' & Pipe och Black Swan delar på utrymmet, men tydligen ska låtarna som krediteras Indian Puddin' & Pipe spelats in av West Coast Natural Gas och Aquarian Dream med It's A Beautiful Day av West Coast Natural Gas och Tripsichord Music Box. Snurrigt. 

Av de tre låtarna med Tripsichord Music Box är det den 8,5 minuter långa Family Song som är bäst. Grymt jam. De två andra är mer garagepsykedelia med fuzzgitarr. Av de övriga är Hashish med Indian Puddin' & Pipe (West Coast Natural Gas) den som sticker ut mest.

Tripsichord - Fly Baby

Tripsichord Music Box - Family Song

Indian Puddin' & Pipe - Hashish

Seed of Memory

Att jag inte införskaffat Terry Reids Seed of Memory förrän nu är smått obegripligt, för den seglar genast upp i toppen bland de bästa skivorna som någonsin gjorts. Producerad av Graham Nash innehåller den både country, funkrock och softa jazzspår som påminner om b-sidan på River. Det är så mycket känsla nedlagt i den här musiken att tiden står stilla när jag lyssnar på den. Ingen sjunger som Terry Reid! Plattan är mycket rikt instrumenterad - fiol, cello, flöjt, horn, akustiska gitarrer, pedal steel - och inte minst David Lindley gör ett fantastiskt jobb. Jag tror faktiskt att jag håller den högre än River. Titelspåret är världens bästa låt! Det fick bli ett US-original och det är jag nöjd med. 1976. ABC Records.

So Let The Winds Of Change

That Rearrange The Country

Let It Also Sow A Seed Of Memory

Seed of Memory

30

Ledigheten är över. Min flytt blev uppskjuten några veckor så det blev inte mycket gjort överhuvudtaget. Spelat en massa skivor, sett på hockey och gått några få skogspromenader. En tur till kusten där det förstås fanns gravänder, större strandpipare, strandskator och storspovar. Först på eftermiddagen igår gjorde jag ett ryck i skräprummet... Ångest.

30 år sedan Olof Palme blev mördad. Jag satt i en taxi utanför Vinkällaren/Contan i Ä-holm när radiosändningarna bröts och det avslöjades vem som hade skjutits på Sveavägen. Det kändes helt overkligt. Sådant kunde inte hända i Sverige. Jag minns att någon fick gå tillbaka in på stället för att hämta några som ännu inte hade kommit ut till den väntande taxin. Informationen hade nått in till krogen och det fanns gäster som skålade och sjöng för att Palme var död. Vår störste och mest karismatiske politiker var hatad av många. Jag tror inte jag var med inne och såg och hörde detta själv, utan att det bara var något som berättades för mig, är dock inte helt säker (det är förresten inte så många år sedan en partiledare i Sveriges riksdag sjöng hatiska nidvisor om Palme...). Jag kan emellertid fortfarande se helt klart framför mig hur jag satt där i framsätet i taxin och lyssnade på radiosändningarna. Vissa händelser glömmer man aldrig.

Första tranorna och skogsduvorna idag.

Need

Biglietto Per L'Inferno. 1974. Ticket to hell. Det här är en riktig italiensk stänkare när det kommer till heavy progressive. Hårda gitarrer. Intensivt och frenetiskt riffande. Distorderad orgel, ibland bubblande synthar, en del flöjt, stämsång som någon gång för tankarna till Uriah Heep... Ska man jämföra med något italienskt skulle jag nog dra till med Osanna och Il Balletto di Bronzo. Per L'Inferno har det mesta! BTF/Trident 2005.

Seconda Genesi Tutto Deve Finire. 1972. En av svåraste plattorna från Italien överhuvudtaget. Den lär bara vara gjord i 200 exemplar och alla med olika omslag. Jag har en CD-utgåva från Mellow Records som jag köpte för kanske 15 år sedan. Avancerad jazzrock, avantgarde, klassisk musik och hårdrock med orgel, gitarr, flöjt och saxofon. Ibland ganska tungt. Bästa spåret, Dimmi Padre, är en höjdare. Inte helt lättlyssnad skiva, men jag har alltid gillat den. Det blev två genomlyssningar till och med. 

Circus 2000. 1970. Första gången jag hörde det här bandet var på den legendariska samlingsskivan A Gathering of the Tribes Vol 4 som inhandlades på Got To Hurry i Stockholm i slutet av 1980-talet. Det var säkert för Jeff Liberman som den köptes, men jag gick igång på Circus 2000 och Silvana Aliotta minst lika mycket. Älskade The Lord He Has No Hands, Sun Will Shine. I Am the Witch, Magic Bean och While You Are Asleep för melodierna och den sköna hippieatmosfären. Lätt en av de bästa plattorna från Italien. Akarma.

Circus 2000 An Escape From a Box. 1972. Det fanns en tid då jag tyckte denna var ett snäpp bättre än debuten, men jag säger nog inte det idag. När det är som bäst, som i Need, med Franco Lo Prevites sjukt bra trumspel och Marcello Quartarones underbara jazziga solon, är det outstanding, men det finns några mindre bra spår trots allt. Längre låtar och mer progressiv än Circus 2000. Akarma.

Circus 2000 Boxing Circus. En tiotummare som samlar singlar - de flesta med sång på italienska - och några osläppta spår. Även denna gjord av Akarma och släppt vid ungefär samma tid, det vill säga sekelskiftet. Det hade varit fantastiskt att få äga de båda fullängdarna som originalvinyler, men de är tyvärr alldeles för dyra. Efter Circus 2000 kunde Silvana Aliotta höras på Processions andra platta Fiaba och Franco Lo Prevites spelade i jazzrockbanden Duello Madre och Nova.

Circus 2000 - Need

Aria

I Califfi Fiore di metallo. 1973. Ett album som varvar heavy progressive med vackra drömska ballader. När de drar på som mest är det aggressiv gitarr och rytande orgel och pang på rödbetan. Ganska korta låtar dock, jag saknar någon längre, lite mera ambitiös komposition. Det låter nämligen som att de egentligen har kapacitet till det. Jag hade några låtar brända på en bland-CD redan på 90-talet, men jag har uppenbarligen köpt skivan efter 2009 eftersom det är en nypress från Vinyl Magic från det året som står i min hylla. Stora delar av plattan återanvändes 1975 av Palolo Tofani till Electric Frankestein What me worry? Han var en tidigare medlem i I Califfi, men är inte med på Fiore di metallo. Har bara hört ytterst lite av What me worry? Den borde man nog skaffa...

Metamorfosi E Fu Il Sesto Giorno. 1972. Suverän orgeldominerad progressive och med en klassiskt skolad sångare, Davide Spitalere, som kanske inte faller alla i smaken. Han påminner mig ibland lite om Michal Prokop i tjeckiska Framus Five. Hursomhelst, jag tycker det fungerar utmärkt och det här bandet är faktiskt ett av de bättre från den italienska scenen. Om man kan leva utan ylande gitarrer det vill säga. Ganska sparsmakat med gitarrsolon. Minns att jag inte gick igång så mycket på Metamorfosi när jag införskaffade dem för åtta år sedan. Bättre nu. Vinyl Magic 2007. Fold-out.

Metamorfosi Inferno. 1972. Musikaliskt tycker jag att denna och E Fu Il Sesto Giorno är ganska jämnbra, även om den senare har lite mer sextiotalsstämning och ett något tunnare, men kanske ändå varmare sound. Om Inferno skriver Dag Erik Asbjørnsen: Nothing short of superb, this album is among the very, very best from Italy. You haven't heard keyboard-fronted progressive rock yet, if you haven't heard this album! Vinyl Magic 2005. Fold-out. Orange vinyl.

Samadhi. 1974. Supergrupp med medlemmar från Raccomandata Ricevuta Ritornos, I Teoremi och L'Uovo Di Colombo. Lättviktig progressive, nästan pop ibland. Dock många vackra melodier som är svåremotståndliga. En del jazziga låtar och de är de bästa. Särskilt Passaggio Di Via Arpino. Vinyl Magic 2007. Fold-out.

Alan Sorrenti Aria. 1972. Jag sparar det bästa till sist. Denna köpte jag för bara några år sedan. På CD. Den är väl egentligen inte omöjlig i original på vinyl och jag borde försöka skaffa ett sådant. När jag hörde titellåten för första gången skrev jag så här på ett skivsamlarforum: Detta kan vara min nya 20-minuters favoritlåt. Svårt att förklara vad det är som gör mig så helt fast. Han använder rösten som ett instrument. Det är mycket ylande och märkligt som bara den. Musiken är helt suverän och det är så vackra melodier. De vackraste! Någon sorts folkpsych. Ibland kan jag höra Roy Harper när han är som mest introvert och svår. Eller varför inte lite Comus när det är fioler (Jean-Luc Ponty) och härligt stökigt. Mest är det ändå italienskt. Originalplattan kom på Harvest.

Alan Sorrenti blev sedan en välkänd italiensk popartist och ställde till och med upp i melodifestivalen... 

Aria

Caos

Jag har genom åren skrivit om klassiker med Il Balletto di Bronzo, Museo Rosenbach, Rovescio della Medaglia, New Trolls, Procession, Alphataurus, Raccomandata Ricevuta Ritornos m.fl. här på bloggen, men det känns som bra länge sedan jag uppmärksammade italiensk progressive. Köpte nyligen New Trolls Atomic System och den kickade igång mig att spela skivor som jag knappt mindes hur de lät eller som det var länge sedan jag hade framme.

Efter att New Trolls släppt U T 1972 hoppade Vittorio De Scalzi av och det uppstod en konflikt om vem som ägde rättigheterna till bandnamnet. Nico, Gianni, Frank och Maurizio släppte Canti d'innocenza, canti d'esperienza med ett stort frågetecken på omslaget och Vittorio De Scalzi startade ett nytt band med namnet N.T. Atomic System. Ekvilibristisk symfonisk jazzrock av högsta klass och den är klart värd att ha i samlingen. Man kanske kan sakna Nicos råa gitarr, men istället får man en rejäl dos av Vittorios jazzsolon. Fin japansk utgåva på Seven Seas från 1982.

Maxophone. 1975. Jag har ett amerikanskt original på Pausa Records med sång på engelska. Tror jag köpte den på någon mässa för en hundring eller två. Dag Erik Asbjørnsen skriver att den engelska versionen är sämre än den italienska och det stämmer säkert. Jag kan tänka mig att den låter trevligare med sång på italienska. Bäst är den instrumentala Fase som har ett giftigt gitarriff och en massa solande av diverse instrument. Annars är Maxophone klart influerade av Yes och Genesis och det är lite för polerat och tråkigt...

Le Orme Uomo Di Pezza. Philips 1972. Har ett fint original av denna platta. Melodisk symfonisk progressive utan elgitarr. Ibland bedövande vackert. Ibland småtrist. Svårt att bestämma mig för vad jag tycker om Aldo Tagliapietras ljusa röst. Den är nog lite för snäll för min smak. Hade ett minne av att jag gillade plattan mer än vad jag gjorde nu. Man vill tycka om skivor med så fina omslag...

Le Orme Felona E Sorona. 1973. Köpte Universal Music-utgåvan som kom 2011, dubbel-lp med både den italienska och engelska utgåvan. Hört igenom båda. Tycker den italienska är bäst. Felona E Sorona är i samma stil som Uomo Di Pezza. Kanske något mörkare i stämningen. Den engelska har texter av Peter Hammill från Van der Graaf Generator. 

Ricordi D'Infanzia Io Uomo. 1973. Obskyr platta som det finns väldigt lite information om. Den var tvärt om fallet med Le Orme, mycket bättre än vad jag kunde minnas. Spelat den tre gånger rakt igenom och den växer för varje lyssning. Råa gitarrer, tung hammondorgel och vilda trummor varvas med typiskt italienska vackra melodiska partier. Det här är nog en topp-10 från Italien faktiskt! Vinyl Magic-utgåva från 2009. Originalet är omöjligt. Det blir en länk till hela skivan på Youtube. Öppningsspåret Caos och de två sista, 2000 Anni Dopo och Uomo Mangia Uomo, måste höras. Kodat i 2000 Anni Dopo, på hög volym, genererar gåshud kan jag lova. Tycker dock ni ska höra igenom hela. Det är en kort platta, bara 32 minuter lång.

Io Uomo

Ajatuksia

Ett nyförvärv till skivsamlingen är finska Apollo från 1970, återutgiven av Mayfair Music 2012. Helt vansinnig psykedelia och tidig progressiv rock. Ingen aning om vad lyriken handlar om, men jag tog Google translate till hjälp med de första raderna i öppningsspåret Symboli. Mitään ei muutaa voi LSD:n huumaan jään näin mä elämään huone on keltainen. Ingenting kan ändra LSD frenesi av is Jag såg liv i rummet är gul. Som vanligt blir översättningarna smått obegripliga, men jag tror att jag förstår... Först tänkte jag att det här är för mycket, har lite svårt med finsk sång ska erkännas. Det är dock inte bara språket som är svårsmält och jag kan inte annat än hålla med Dag Erik Asbjørnsen i Cosmic Dreams at play när han skriver att bandet frontas av en sjungande älg. När man kommer till Ajatuksia så inser man emellertid att skivan är värd varenda krona. Black Sabbath på finska. Atonala och diskordanta gitarrsolon och congas och tablas som är helt uppåt väggarna. De instrumentala låtarna är delvis osammanhängande galenskap. Var och varannan låt tonas ner mycket snabbt eller klipps av tvärt. Allt är dock inte bröt och stök utan man får en del jazzrock som svänger fint och en och annan ballad med stråkar på köpet. Ja, ni hör själva. Man kan inte annat än kapitulera! Förmodligen skulle man köpt Svarts utgåva med poster, 4 page insert, och bonus 7" istället och som kom 2014. Det slutar väl med att man tar in den också...

Ajatuksia

White Rabbit Running on the Seashore

J spelade lite på Nick Picketts Silversleeves på Reprise från 1972 när vi var hos honom för två veckor sedan. Av någon outgrundlig anledning har den plattan gått mig helt förbi. Jag är en stor fantast av de båda John Dummer-skivorna Famous Music Band (Fontana, 1970) och Blue (Vertigo, 1972), särskilt den förstnämnda, men har aldrig stött på Silversleeves och förmodligen aldrig heller kollat upp om Nick Pickett gjorde något solo. Hursomhelst, idag är det bara att gå ut på discogs och köpa ett exemplar. Portot blev dyrare än skivan, men strunt samma, en och en halv vecka efter att jag hört den för första gången finns den i huset. Singer-song-writer-platta som ibland nästan drar åt Roy Harper. Mycket på grund av eko- och reverbeffekterna på gitarrerna, men också melodimässigt i vissa spår. På John Dummer-plattor spelade han fiol, gitarr, munspel och sjöng, här har han skippat fiolen helt. Älskar hans röst. Den är inte märkvärdig på något sätt, men den har något visst. Vi får höra en ny version av Lady Luck från Famous Music Band och som är minst lika bra, mindre mystisk och suggestiv kanske, men mer melankolisk och den har ett helt suveränt munspelssolo. En cover på Simon & Garfunkels America, resten är eget. Bäst är kanske öppningslåten The Road to Rougemont Castel, men jag har också fastnat för den instrumentala White Rabbit Running on the Seashore som är skönt sinnesutvidgande. Pickett får mig att förflyttas till Lund och studentlägenheten på Vildanden. Kan se hur jag ligger där på min säng och lyssnar på John Dummer's Famous Music Band som snurrar på skivtallriken. På sätt och vis den bästa tiden i livet. 

Ja, man går bara ut på nätet och letar upp vad man vill ha numera. Enkelt, men inte lika roligt och spännande som förr. Jag minns skivor som jag letade efter i flera år på 80-talet. I listor, på skivmässor och på börsarna i Stockholm. En vacker dag bläddrade man fram ett exemplar i en back och vilken lycka det var då. En helt annan upplevelse. Det var överhuvudtaget mer känslor inblandade i skivsamlandet förr. Längtan, förväntningar, glädje, tillfredställelse och ibland frustration och besvikelser. Nu är det mest tristess. Kort och gott.

Här kommer hela Silversleeves och ett liveklipp från Forest Gate Folk Club 2010 som jag tycker är riktigt bra. Spelat flera gånger. Undrar om han lirar fortfarande? Jag vill åka till England och se honom på en liten pub!

Silversleeves

A Blind Eye to the Spyglass