Jag har genom åren skrivit om klassiker med Il Balletto di Bronzo, Museo Rosenbach, Rovescio della Medaglia, New Trolls, Procession, Alphataurus, Raccomandata Ricevuta Ritornos m.fl. här på bloggen, men det känns som bra länge sedan jag uppmärksammade italiensk progressive. Köpte nyligen New Trolls Atomic System och den kickade igång mig att spela skivor som jag knappt mindes hur de lät eller som det var länge sedan jag hade framme.
Efter att New Trolls släppt U T 1972 hoppade Vittorio De Scalzi av och det uppstod en konflikt om vem som ägde rättigheterna till bandnamnet. Nico, Gianni, Frank och Maurizio släppte Canti d'innocenza, canti d'esperienza med ett stort frågetecken på omslaget och Vittorio De Scalzi startade ett nytt band med namnet N.T. Atomic System. Ekvilibristisk symfonisk jazzrock av högsta klass och den är klart värd att ha i samlingen. Man kanske kan sakna Nicos råa gitarr, men istället får man en rejäl dos av Vittorios jazzsolon. Fin japansk utgåva på Seven Seas från 1982.
Maxophone. 1975. Jag har ett amerikanskt original på Pausa Records med sång på engelska. Tror jag köpte den på någon mässa för en hundring eller två. Dag Erik Asbjørnsen skriver att den engelska versionen är sämre än den italienska och det stämmer säkert. Jag kan tänka mig att den låter trevligare med sång på italienska. Bäst är den instrumentala Fase som har ett giftigt gitarriff och en massa solande av diverse instrument. Annars är Maxophone klart influerade av Yes och Genesis och det är lite för polerat och tråkigt...
Le Orme Uomo Di Pezza. Philips 1972. Har ett fint original av denna platta. Melodisk symfonisk progressive utan elgitarr. Ibland bedövande vackert. Ibland småtrist. Svårt att bestämma mig för vad jag tycker om Aldo Tagliapietras ljusa röst. Den är nog lite för snäll för min smak. Hade ett minne av att jag gillade plattan mer än vad jag gjorde nu. Man vill tycka om skivor med så fina omslag...
Le Orme Felona E Sorona. 1973. Köpte Universal Music-utgåvan som kom 2011, dubbel-lp med både den italienska och engelska utgåvan. Hört igenom båda. Tycker den italienska är bäst. Felona E Sorona är i samma stil som Uomo Di Pezza. Kanske något mörkare i stämningen. Den engelska har texter av Peter Hammill från Van der Graaf Generator.
Ricordi D'Infanzia Io Uomo. 1973. Obskyr platta som det finns väldigt lite information om. Den var tvärt om fallet med Le Orme, mycket bättre än vad jag kunde minnas. Spelat den tre gånger rakt igenom och den växer för varje lyssning. Råa gitarrer, tung hammondorgel och vilda trummor varvas med typiskt italienska vackra melodiska partier. Det här är nog en topp-10 från Italien faktiskt! Vinyl Magic-utgåva från 2009. Originalet är omöjligt. Det blir en länk till hela skivan på Youtube. Öppningsspåret Caos och de två sista, 2000 Anni Dopo och Uomo Mangia Uomo, måste höras. Kodat i 2000 Anni Dopo, på hög volym, genererar gåshud kan jag lova. Tycker dock ni ska höra igenom hela. Det är en kort platta, bara 32 minuter lång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar