Aria

I Califfi Fiore di metallo. 1973. Ett album som varvar heavy progressive med vackra drömska ballader. När de drar på som mest är det aggressiv gitarr och rytande orgel och pang på rödbetan. Ganska korta låtar dock, jag saknar någon längre, lite mera ambitiös komposition. Det låter nämligen som att de egentligen har kapacitet till det. Jag hade några låtar brända på en bland-CD redan på 90-talet, men jag har uppenbarligen köpt skivan efter 2009 eftersom det är en nypress från Vinyl Magic från det året som står i min hylla. Stora delar av plattan återanvändes 1975 av Palolo Tofani till Electric Frankestein What me worry? Han var en tidigare medlem i I Califfi, men är inte med på Fiore di metallo. Har bara hört ytterst lite av What me worry? Den borde man nog skaffa...

Metamorfosi E Fu Il Sesto Giorno. 1972. Suverän orgeldominerad progressive och med en klassiskt skolad sångare, Davide Spitalere, som kanske inte faller alla i smaken. Han påminner mig ibland lite om Michal Prokop i tjeckiska Framus Five. Hursomhelst, jag tycker det fungerar utmärkt och det här bandet är faktiskt ett av de bättre från den italienska scenen. Om man kan leva utan ylande gitarrer det vill säga. Ganska sparsmakat med gitarrsolon. Minns att jag inte gick igång så mycket på Metamorfosi när jag införskaffade dem för åtta år sedan. Bättre nu. Vinyl Magic 2007. Fold-out.

Metamorfosi Inferno. 1972. Musikaliskt tycker jag att denna och E Fu Il Sesto Giorno är ganska jämnbra, även om den senare har lite mer sextiotalsstämning och ett något tunnare, men kanske ändå varmare sound. Om Inferno skriver Dag Erik Asbjørnsen: Nothing short of superb, this album is among the very, very best from Italy. You haven't heard keyboard-fronted progressive rock yet, if you haven't heard this album! Vinyl Magic 2005. Fold-out. Orange vinyl.

Samadhi. 1974. Supergrupp med medlemmar från Raccomandata Ricevuta Ritornos, I Teoremi och L'Uovo Di Colombo. Lättviktig progressive, nästan pop ibland. Dock många vackra melodier som är svåremotståndliga. En del jazziga låtar och de är de bästa. Särskilt Passaggio Di Via Arpino. Vinyl Magic 2007. Fold-out.

Alan Sorrenti Aria. 1972. Jag sparar det bästa till sist. Denna köpte jag för bara några år sedan. På CD. Den är väl egentligen inte omöjlig i original på vinyl och jag borde försöka skaffa ett sådant. När jag hörde titellåten för första gången skrev jag så här på ett skivsamlarforum: Detta kan vara min nya 20-minuters favoritlåt. Svårt att förklara vad det är som gör mig så helt fast. Han använder rösten som ett instrument. Det är mycket ylande och märkligt som bara den. Musiken är helt suverän och det är så vackra melodier. De vackraste! Någon sorts folkpsych. Ibland kan jag höra Roy Harper när han är som mest introvert och svår. Eller varför inte lite Comus när det är fioler (Jean-Luc Ponty) och härligt stökigt. Mest är det ändå italienskt. Originalplattan kom på Harvest.

Alan Sorrenti blev sedan en välkänd italiensk popartist och ställde till och med upp i melodifestivalen... 

Aria